 |
Planeringen för krig bakom lyckta dörrar
Bryssel, London, Istanbul: En vecka med styrelsen för krig i väster
Av Rick Rozoff
Översättning Gertie Dahlberg
|
Försvarsministrarna för alla NATOs 28 länder, och ett okänt antal av motsvarande personer från länder som inte är med i Alliansen, samlades i Istanbul i Turkiet den 4 februari för att påbörja ett tvådagarsmöte med fokus på kriget i Afghanistan, tillbakadragandet av militära styrkor från Kosovo för att flytta över kontrollen av säkerhetsoperationer till utbrytarprovinser och deras nyskapade arméer (Kosovo Security Force) och ’’de ansträngningar för transformation som fordras för att på bästa sätt förvalta den fulla omfattningen av NATOs godkända uppdrag’’. (1)
Istanbul var den plats sär man 2004 hade ett stormöte som räknades som den största utvidgningen i NATOs 60-åriga historia – sju nya östeuropeiska nationer – och dess förstärkta militära partnership med tretton mellanösternnationer och afrikanska nationer under Istanbul Cooperation Initiative.
Mötet följde på en veckas konferens om Afghanistan i London, vilken i sin tur hölls en dag efter ett tvådagarsmöte med NATOs Military Committee, med försvarsministrarna inom NATOs 28 medlemsstater och 35 andra från vad som beskrevs som Troop Contributing Nations (nationer som medverkar med trupper men inte är anslutna till NATO), förträdesvis sådana länder som har trupper stationerade i vad man kallar ’’Afghans krigsteater’’. Allt som allt deltog militärchefer från 63 länder.
USAs McChrystal var närvarande där och även Israels generalstabschef generallöjtnant Gabi Ashkenazi och Pakistans arméchef general Ashfaq Parvez Kayani. NATOs websida rapporterade om detta på förhand : ’’De olika mötena kommer att fokusera på framstegen som gjorts under de pågående operationerna och det New Strategic Concept for NATO.’’ (2) Att de 35 toppmilitärerna från de länder som inte ingår i NATO var närvarande för att höra om planerna för upptrappningen av vad som redan är det största kriget i världen är förståeligt, eftersom deras styrkor finns på marken som en del av en drygt 50 nationers styrka under NATOs militära befäl.
Att man på samma konferens diskuterade NATOs nya, globala militärdoktrin för det tjugonde århundradet reser frågan om hur många av de 35 nationernas militärchefter som kanske har sällat sig till sina 28 kollegor i den fasen av diskussionerna (förra utrikesministern Madeleine Albright levererade ett tal i ämnet). Att en så hög procent av världens ledande militära befälhavare deltar vid ett tvådagars möte med överläggningar om både kriget i Sydasien och utvidgningen av världens enda militärblocks aktiviteter t o m längre utanför det Euro-Atlantiska området (när de redan har utfört operationer på fyra kontinenter) bekräftar att det Afghanska kriget tjänar mer än ett syfte för Väst. Det är ett laboratorium för att stärka de militära banden med nationer på varje beboelig kontinent och för byggandet av atomkärnor för och en grund för en potentiell framtida världsarmé.
Londonkonferensen om Afghanistan, presenterad i Väst som ett vanligt åtagande, liktydigt med en ekonomisk utveckling eller en händelse för hjälpsändningar – konferensens webbsida beskriver det som ’’Det internationella samhället kommer tillsammans för att fullt ut samla militära och civila resurser bakom en Afghanledd politisk strategi’’. (3) – föregicks av två dagars möten mellan toppmilitära befälhavare av nästan en tredjedel av världens nationer vid NATOs högkvarter och efterföljdes av två dagar av möten av NATO och allierade försvarschefer den här veckan. Samma människor deltog både i Londonkonferensen och i Istanbul.
Mötet var sammankallat av NATOs generalsekreterare Anders Fogh Rasmusson som bl a sa : ’’med mer än 85 000 trupper från 44 nationer utspridda i Afghanistan och med över 39 000 ytterligare styrkor som anländer under kommande veckor och månader – förblir den NATO
-ledda International Security Assistance Force en topprioritet.’’ (4)
Om några ytterligare bevis skulle behövas att FN är i NATOs tjänst, och inte tvärtom, att EU är NATOs civila kammartjänare, och att alla tre är underordnade USA, borde den senaste veckans händelser och listan på deltagarna vara tillräckliga. Kedjan av befälhavare börjar i Washington och order som rytes ut där visar vägen ner till Bryssel och New York City.
De två organisationer som är baserade i den belgiska huvudstaden – den militära alliansen av demokratiska stater i Europa och Nordamerika (NATOs egen definition) och den europeiska militära superstaten – är behäftade med politiskt ekoljud, upprepande som en papegoja USAs position vid konflikter och med potentialen att förbli så runt om i världen : Afghanistan, Iraq, Georgia-Russia, Georgia-Abkhazia, Georgia-South Ossetia, Russia-Ukraine, Kosovo, Bosnia, Somalia, Yemen, Colombia, Myanmar, Sudan, Chad, the Central African Republic, North Korea, Zimbabwe, Israel-Lebanon, Lebanon-Syria, Israel-Palestine, Macedonia, Ivory Coast, Djibouti-Eritrea, Transdniester och alla dessa som är på gång - med äkta, imponerande naturtrogenhet i denna annars så inkonsekventa tidsålder. Fördömanden, tirader och hot som framförs av USAs utrikesminister och ambassadör för FN kanske också presenteras trefaldigt.
Som ett nyligen inträffat exempel, under den andra dagen av NATOs Militärkommittés möte i Bryssel och dagen innan Afghan-konferensen i London, hölls också en ’’internationell’’ konferens angående Yemen i London med Englands premiärminister Gordon Brown som kallats in för att ge sin syn på den misslyckade bombattacken på ett flygplan över Detroit den 25 december förra året. (5)
Detta behöver en förklaring. Gripandet i USA av en nigerian som tränats i Yemen ledde till att Gordon Brown samlade representanterna för Gruppen av Åtta (England, Kanada, Frankrike, Tyskland, Italien, Japan, Ryssland och USA), the Gulf Cooperation Council (Bahrain, Kuwait, Oman, Qatar, Saudi Arabien och the Förenade Arabemiraterna), Egypten, Jordanien – men inte Arab League – Turkeiet och EU, United Nations, World Bank och International Monetary Fund "för att stödja Yemen's kamp mot al Qaeda...." [6]
Snart kommer 50 000 icke-amerikanska NATO-trupper att landa i Afghanistan, därför att NATO åberopade sin Artikel 5 kollektiva försvarsprovision år 2001 ... för att slåss mot al-Qaeda!
Den alltid medgörliga FNs generalsekreterare Ban Ki-moon gav legitimitet till denna amerikanska och brittiska charad, som han gjorde följande dagar på Afghan-konferensen, där han gav ett tal i närvaron av 28 av NATOs utrikesministrar, och kanske dussintals av utrikesministrarna från stater som inte är medlemmar i NATO.
Yemen har följt det förra Jugoslaven, Afghanistan och Irak som ett mål för västerns "assistans och stabilisering ". NATO kommer att leda fler planeringssessioner med deltagande av militära chefer och försvars- och utrikesministrar – och inte bara för kriget i Afghanistan. Deras nya Strategiska Koncept känner inga geografiska gränser!
Notes
1) NATO, February 3, 2010
http://www.nato.int/cps/en/SID-07E5106A-22C87D27/natolive/news_61170.htm?]
2) NATO, January 25, 2010
http://www.nato.int/ims/news/2010/n100126e.html
3) Afghanistan: The London Conference
http://afghanistan.hmg.gov.uk/en/conference
4) http://www.nato.int/cps/en/natolive/opinions_61101.htm
5) Deutsche Presse-Agentur, January 28, 2010
6) Reuters, January 27, 2010 |