Obamas stora utförsäljning Källa:  REBELNEWS 10 DECEMBER 2009  Översättning Gertie Dahlberg Read more...

Barack Obama deltog i valrörelsen som en Man av folket och stödde Wall Street när den globala ekonomin hamnade i en härdsmälta under den ödesmättade hösten 2008.  Han stödde också en skatteplan för att skörta upp de rika, anklagade NAFTA för att skada medelklassen och slet John McCain i stycken för att han gav stöd till en konkursnota som gick på samma linje som de förmögna bankirerna ”på bekostnad av de hårt arbetande amerikanarna”. 

Obama kanske inte har gått till vänster om Samuel Gompers eller Cesar Chavez, men det är inte så ni såg honom i kampanjtåget, flankerad av bankirer från Citigroup och Goldman Sachs.  Vad som inspirerade supporters som drev fram honom till hans historiska vinst var känslan av att en genuin outsider slutligen hade brutit sig in i en exklusiv klubb och att väggarna revs ner och att saker och ting verkligen skulle förändras.   

Och så  blev han vald!   

Vad som sedan har skett under det år som gått sedan Obama vann presidentvalet har visat sig bli en av de mest dramatiska politiska kovändningarna i vår historia!  Vald mitt i en förkrossande ekonomisk kris, förorsakad av ett årtionde av orgastisk avreglering och okontrollerad girighet, hade Obama ett klart mandat att tygla Wall Street och göra om hela strukturen i den amerikanska ekonomin.  

Vad han istället gjorde var att skicka även sina mest marginella, progressiva kampanjrådgivare till olika varierande byråkratiska ”Sibirien”, medan han besatte de ekonomiska nyckelpositionerna i Vita Huset med precis samma personer som hade orsakat krisen från början!  Det här nya teamet av uppblåsta exbankirer och individualistiska intellektuella fortsatte sedan med att sälja ut oss alla, inledde en massiv, uppskruvad bailout och gjorde en systematisk rensning av reglerade reformer från insidan. 

Hur kunde Obama låta detta hända? Är han bara en nykomling i den politiska ligan, lurad av de gamla uvarna i senaten?  Eller är den vacklande, ineffektiva tjänaren för bankintressena som vi fått se på TV den här hösten, verkligen den person Obama egentligen är? 

Vad nu presidentens verkliga motiv är, de omfattande serierna av finansiella reformer, med mängder av kryphål, som Demokraterna för närvarande öser ut, gör kanske i slutändan mer skada än nytta.  Faktum är att vissa delar av de nya reformerna gränsar till vansinne, hotar att enormt blåsa upp Wall Streets politiska makt genom en institutionalisering av skattebetalarnas roll som välfärdsleverantörer för finansserviceindustrin.  Vid en tidpunkt i debatten krävde Obamas toppekonomiska rådgivare makten att döma ut framtida bailouts utan att ens gå till Kongressen för godkännande – och utan att förse skattebetalarna med en enda penny i ersättning för överenskommelserna.  

Hur kom vi hit?  Det startade genast efter valet – och nästan ingen märkte det.  ”Titta bara på tidslinjen för Citigroups överenskommelse”, säger en ledande demokratisk konsult. ”Bara titta på det.  Det är för fan otroligt.  Otroligt!  Och ingen sa ett pip om det!!!”   

Barack Obama var fortfarande den presidentvalde när det hände, men den upprörande och oförlåtliga 306 miljarder dollar bailout som Citigroup mottog var den första, stora händelsen i hans presidentskap.  För att kunna fatta den fulla faran i vad som hände behöver man gå tillbaka några få  veckor innan den aktuella bailouten – till den 5 november 2008, dagen efter Obamas val till president. 

Det var dagen då den jublande Obama-kampanjen meddelade sitt Förändringsteam.  Då många av namnen kändes igen – förre stabschefen hos Clinton John Podesta, en sedan länge nära vän och rådgivare till Obama Valerie Jarrett – listan var mest anmärkningsvärd för vem som inte var med på den, speciellt på den ekonomiska sidan.  Austan Goolsbee, en ekonom från University of Chicago, som hade tjänat som en av Obamas chefsrådgivare under valkampanjen, var inte med på listan.  Inte heller var Karen Kornbluh med, hon som hade tjänstgjort som Obamas policychef och var med och formade det demokratiska partiets plattform.  Båda dessa hade lyft fram populistteman under kampanjen: Kornbluh var känd för att trycka på demokraterna till fokus på tillståndet hos de fattiga och medelklassen, medan Goolsbee var en aggressiv kritiker av Wall Street, deklarerande att AIGs chefer borde få ett ”Nobel-price – för ondska”.   

Men när vi kom fram till den 5 november var båda två bannlysta från Obamas inre cirkel –  och omplacerade med en grupp av Wall Street-bankirer!  Ledare för sökandet efter presidentens nya ekonomiska team var hans nära vän och Harvard Law klasskamrat Michael Froman, en högt rankad chef vid Citigroup.  Under kampanjen hade Froman kommit fram som en av Obamas största insamlingsledare med 200,000 dollar i kontribution.  Han introducerade sin mentor Bob Rubin, förre vice ordföranden i Goldman Sachs som tjänstgjorde som skatteminister under Bill Clinton.   Froman hade tjänstgjort som stabschef hos Rubin och hade följt sin chef när Rubin lämnade Clinton-administrationen för att tjänstgöra som en seniorrådgivare i Citigroup (ett massivt nytt konglomerat skapat av avreglerande beslut som genomdrivits av Rubin själv). 

Otroligt nog så avgick inte Froman från banken när han började arbeta för Obama.  Han kvarstod som anställd hos Citigroup för mer än två månader, även när han hjälpte till med att peka ut de människor som skulle forma framtiden för hans eget företag.  Och dessutom att hjälpa till med att ta ut Obamas ekonomiska team.  Bland annat tog han in sig son Jamie Rubin, tidigare diplomat hos Clinton.  Vid den tidpunkten fick dennes far omkring 15 miljoner dollar per år från Citigroup som var mitt i en kollaps, orsakad delvis på grund av att Rubin hade insisterat på att banken skulle investera starkt i ränteuppbackade CDOs och andra riskabla instrument.   

Nu är tiden då det blev verkligt intressant.  Det är tre veckor efter valet.  Ni har en lam anka-president i George W Bush – fortfarande formellt vid makten, men i realiteten redan halvvägs tillbala till Texas och mer än nöjd med att lämna scenen.  Lämnad med att ta hand om den fortfarande vingliga ekonomin är den lama ankan finansminister Henry Paulson, tidigare ledare av Goldman Sachs samt New Yorks Fed chef Timothy Geithner som tjänstgjorde under Bob Rubin i Clintons Vita Huset.  Den som fortfarande leder Obamas ekonomiska team är en chef vid Citigroup och sonen till en annan Citigroupchef som själv gick med i Obamas övergångsteam samma månad.   

Så den 23 november 2008 meddelade man en överenskommelse där regeringen kommer att köpa ut Rubins oreda vid Citigroup med en massiv buffert av skattebetalarnas pengar och avtal.  Det är en förskräcklig deal för regeringen, nästan universellt nedsablad av alla seriösa ekonomer, en skandal och en kränkning för alla som betalar skatter.  Banken får 20 miljarder dollar kontant, på toppen av de 25 miljarder dollar som de redan mottagit bara några veckor innan, som en del av The Troubled Asset Relief Program (den stora bailouten på 700 miljarder dollar).  Men detta är bara en aptitretare.  Regeringen går också med på att skattebetalarna skall betala 277 miljarder dollar i förluster hos upprörda aktieägare i Citigroup.  Ingen av Citigroups chefer blir omplacerade och få restriktioner görs för kompensation.  Det är århundradets ”sweetheart deal”, man hänger generationer av arbetstyngda skattebetalare på kroken för att betala av Bob Rubins förbannade besittningsrätt hos Citigroup! ”Om ni hade några som helst tvivel om företrädet för Wall Street över Main Street, så lägg era tvivel åt sidan nu”, sa tidigare arbetsministern Robert Reich när bailouten meddelades. 

Det är illa nog att en av Bob Rubins tidigare skyddslingar från Clintonåren, New Yorks chef för Federal Reserve Timothy Geithner är intimt förknippad med förhandlingarna, vilket inte överraskande lämnar Federal Reserve massivt utsatt för de framtida förlusterna inom Citigroup.  Men det verkliga praktexemplet kom bara några timmar efter meddelandet om bailout när Obamas ”övergångsteam” gör ett muntert annonserande: Timothy Geithner skall bli Barack Obamas finansminister!   

Geithner är, med andra ord, anställd att leda USAs Finansdepartement av en chef från Citigroup – Michael Froman – innan bläcket ens hunnit torka på en massivt stor gåva från regeringen till Citigroup som Geithner själv var bidragande till att leverera!  I annalerna av fräcka politiska svindlerier så måste den här gå in som etta i alla tiders bedragares Hall of Fame!

 
Trots att Rubin kanske var mer ansvarig för förra årets krasch än någon annan enskild person – hans kolossala idiotiska beslut på både högsta nivåer inom regeringen och behandlingen av en privat, finansiell supermakt gjorde honom unik – Rubin var mannen som Barack Obama valde till att bygga upp sitt Vita Huset. Det säger en del om hans omdömesförmåga! 

En president som valdes till en plattform för förändringar meddelade, i så många ord, att han planerade att inte förändra någonting när det gällde ekonomin.  Hellre än att göra vad Fed hade gjort under den Stora depressionen och införa stränga nya regler för att förhindra ekonomiskt missbruk, så planerade Obama att institutionalisera politiken, kraftigt etablerad under Bush-åren, genom att hålla några få megaföretag rika på bekostnad av alla andra. 

Det viktiga här är att tänka på att ett ekonomiskt team, hopsamlat uteslutande av känslokalla miljonärsarslen, har absolut noll intresse i att reformera spelsystemet som gjorde dom rika till att börja med.  ”Du kan inte förvänta dig att dessa människor gör någonting annat än skyddar Wall Street”, säger republikanen Cliff Steams, en republikan från Florida.  Det tänkesättet var helt klart i Obamas första tal till Kongressen, när han underströk vikten av att få amerikanarna att låna som tokiga igen.  ”Kredit är livsblodet i ekonomin”, deklarerade han och utlovade ”full kraft från de federala myndigheterna att försäkra att de stora bankerna som amerikanarna är beroende av har tillräcklig förtroende och tillräckligt med pengar”.