Visserligen behövde landet inget IMF-lån, inte än. Men kurvorna talade sitt tydliga språk. Enorma underskott. Skenande statsskuld. Vissa regioner i så ­dåligt skick att Grekland framstod som en schweizisk privatbank. Landets president, som hette Barack men kallades Barry av sina kompisar, nickade. ”Visst, något måste göras och det omedelbart.”

”Så därför genomför vi en ­massiv skattesänkning. Den kostar 6 000 miljarder. Lånade pengar. Vad tror du om det?”

Eftersom ovanstående är i högsta grad påhittat behöver IMF-ekonomen inte leverera det svar han ändå aldrig skulle våga ge: ”Vad jag tror? Sluta. Med. Rök­heroin. Nu.”

För några veckor sedan lade Obamas underskottskommission fram en ambitiös plan på hur USA:s statsskuld skulle kunna minskas.

Det var ord och inga visor. Bland annat slogs det fast att det måste bli ett slut på skuldför­nekelsen.

Rapporten hann inte komma ut förrän den sågats från alla håll och kanter. Även om debatten äntligen kommit igång verkar en uppgörelse om något som ens liknar budgetsanering i USA än så länge lika avlägset som ett svenskt fotbollslag i Champions League.

Detta samtidigt som det droppar in nyheter som visar att det inte bara är USA:s statsfinanser som är bräckliga. Ännu allvar­ligare är läget i många av USA:s delstater, där underskotten är enorma.

Genom att inget göra lever verkligen USA inte som man lär. Washingtonbaserade IMF, där USA är den i särklass mäktigaste medlemmen, har under 2010 fått en renässans som sträng budgetmagister.

Statscheferna i länder som Grekland, Irland, Island och Ungern måste som snälla skolpojkar göra sina budgetläxor ordentligt innan det blir tal om veckopeng.

Det är några av de länder som fått nödlån från IMF. När eurobrandens eldsflammor nu slickar Spaniens och Portugals gränser kan listan bli längre.

Men pengar från IMF är inte precis presenter: de kommer ­inlindade i taggtråd. Det land som inte följer fondens stenhårda krav riskerar att bli av med stödet.

På samma sätt som en hund belönas med godis för varje nytt trick får ett krisland nya utbetalningar för varje uppnått sparmål. För EU:s politiker är det säkert bekvämt att gömma sig bakom IMF:s budgettorpeder när grannarna ska läxas upp.

Den medicin som IMF-doktorerna skriver ut består oftast av både besparingar och skattehöjningar. Även om den kan vara effektiv är biverkningarna kännbara. Fråga invånarna i Lettland. I flera fall är det kanske precis vad som behövs. Men receptet är långt ifrån okontroversiellt.

IMF:s agerande i Asienkrisen 1997–98 har kritiserats hårt för att snarast ha förvärrat problemen. Lika tvärsäkra som IMF:s experter har varit på hur kriser ska lösas, lika dåliga har de tyvärr också varit på att förutse dem.

I juli 2008 konstaterade IMF i en rapport att Islands långsiktiga ekonomiska förutsättningar var avundsvärda. Tre månader senare var landet bankrutt. Här börjar också problemen. Vem är det egentligen som bestämmer vilken politik IMF ska bedriva?

Fonden, som byggdes upp efter andra världskriget, har hittills mest sysslat med kriser i utvecklingsländer. Samtidigt har kontrollen legat hos västvärlden.

Med sina 187 medlemsstater är IMF formellt ett underorgan till FN men agerar självständigt. Makten ligger hos en 24 man stark styrelse där rösterna är viktade efter hur mycket pengar olika länder bidrar med, enligt ett noga reglerat kvotsystem.

Dessa kvoter speglar de ekonomiska maktförhållanden på 1900-talet. Efter många års påtryckning gav Europa i veckan upp två styrelseplatser till förmån för länder i mer snabbväxande delar av världen.

Men även efter förändringen, som träder i kraft först 2012, kommer USA, att tillsammans med Europa och Japan ha en bra bit över 50 procent av rösterna.

Viktigast: USA kommer att med 17 procent behålla sin vetorätt. ­Beslut i IMF:s styrelse kräver nämligen stöd av en ”supermajoritet” på 85 procent för att gå igenom.

IMF har redan kritiserats för att gå i USA:s ledband. Dagens

situation, där ett skuldtyngt USA alltså lånar pengar, slussar dem vidare till IMF som sedan lånar ut dem till andra skuldsatta länder med villkoret att de drar åt svångremmen, är ohållbar.

Om USA vill ha kvar någon form av trovärdighet och fortsätta ställa krav på Kina och andra länder är det dags att börja visa att de är beredda att göra samma stora uppoffringar som de kräver av andra.

Det vore tragiskt om det behövs ett nytt Lehman Brothers eller ännu värre för att det ska bli verklighet.