Jenny Nordberg: USA styr i Haiti Politisk ideologi och ras lockar Washingtons intresse Aftonbladet, 28.1.2010

Varför har det aldrig varit någon militärkupp i Washington D.C.? Så börjar ett klassiskt haitiskt skämt. Därför att det inte finns någon amerikansk ambassad där, lyder svaret på gåtan.

Den magnifika amerikanska ambassaden i Port-au-Prince har länge bebotts av stadens mäktigaste man, oavsett vilka självutnämnda diktatorer, svaga folkvalda regeringar, eller tufsiga rebeller som har intagit president­palatset. Det räcker med att tala med en handfull haitiska makthavare för att bli varse om att få saker sker utan den amerikanska ambassadörens vetskap, och helst med hans godkännande.

Washington bryr sig noga om vad som händer hos den fattiga lilla kusinen i Karibien. Haiti har nämligen alltid gått rakt in i hjärtmuskeln på USA:s absolut känsligaste ämnen: ras och politisk ideologi.

USA:s intresse för Haiti vaknade redan 1805, när ett slavuppror mot de franska kolonisatörerna lade grunden för världens första självständiga svarta republik. Plantageägare i den amerikanska södern uttryckte då oro för att ”frihetsviruset” skulle sprida sig vidare över havet. Senare, under kalla kriget, fick diktatorn Duvalier amerikanernas diskreta stöd – han var ju åtminstone inte kommunist.

Men Washington har sällan talat med en röst i Haiti. Ämnet har länge fått republikaner och demokrater att totalt ryka ihop, och de anklagar tvärsäkert varandra för precis allt som har gått fel med landet.

Under Bill Clinton fördes den folkvalde Jean-Bertrand Aristide åter till makten i Haiti med hjälp av amerikanska marinsoldater 1994. Han predikade en frihets­teologi som innehöll revolutionära idéer om ekonomisk rättvisa och uppmaningar till klasskrig. Exakt fel sorts ideologi för att få Haiti på rätt spår, argumenterade motståndarna i Washington.

2004 slängdes Aristide åter ut av haitiska rebeller, medan George W. Bush var president i USA. En interimsregering med stöd av FN installerades i Haiti och 2006 valdes René Préval till president.

Haiti var en katastrof redan före jordbävningen, men allt kan inte skyllas på skiftande partipolitik och dubbla budskap från Washington.

Haitierna hade ett dåligt utgångsläge för sin nation, med en stor statsskuld och en misstänksam omvärld. Den långa raden av diktatorer har sett till att landets rikedomar hamnat hos några få medlemmar av eliten. Människor har därför sökt sig till städerna, framför allt Port-au-Prince, där de i bästa fall har utgjort extremt billig arbetskraft för utländska investerare.

Landet har också länge varit en favoritdestination för utländska biståndsorgan – få ställen ­hade fler missriktade ”utvecklingsprojekt” per capita, redan ­före jordbävningen. Ofta har dessa kokats ihop någonstans långt borta, eftersom haitier av många välgörare anses vara lite för obegåvade och korrupta för att ens konsulteras.

När amerikanska militärhelikoptrar nu svävar ovanför resterna av presidentpalatset i huvudstaden associerar inte alla haitier bara till en hjälpinsats – soldaternas närvaro väcker också frågor om både hot och löften inför framtiden.

President Obama och Hillary Clinton har förklarat att de inte tänker överge Haiti i första taget. Trots att de ännu inte är så högljudda finns redan röster bland både amerikanska politiker och väljare som absolut inte vill ta på sig något ”nationsbyggande” i Haiti vid sidan av två krig och en lågkonjunktur. Samtidigt gillar ingen i Washington heller tanken på att Kuba och Venezuela, som också gärna vill hjälpa till, skulle få större inflytande i Haiti.

När det mest akuta räddningsarbetet har avslutats är det upplagt för en riktigt saftig politisk strid om Haitis framtid i Washington, med klassiska förtecken som handlar om ras, politisk ideologi och vilken roll USA ska spela i världen.

För trots FN och EU och stora hjälporganisationer, trots givarkonferenser och sms-bidrag från människor runt om i världen, och trots förhoppningar om en helt ny start för Haiti, så kommer den amerikanske ambassadören i Port-au-Prince fortsätta att vara den mäktigaste mannen i stan.

Game on, som de säger i Washington. Och för Haitis del kanske ett uttryck som handlar om livets oändliga prövningar: Dye mon, gen mon. Bortom bergen ligger ännu flera berg.