|
Sedan den här artikeln publicerades första gången har ViewZone fått mer information om ”domedagen”, inklusive visuella och vetenskapliga bevis på en utsläckning av solen i det förflutna. Se Part 2 - The Previous Doomsday of 12,950 BC: what was it like?.
ViewZone bad mig att skriva en artikel om Mayakalendern. Det finns en vanlig uppfattning att kalendern innehåller en profetia att världen kommer att upphöra år 2012. Jag visste väldigt lite om ämnet i sin helhet när jag började göra undersökningen. Jag vill gärna tro att jag hade ett öppet sinne. Min undersökning började med den huvudsakliga arkeologin och tolkningar från experter på kalendern. Men snart nog tog det hela en vändning som fick mitt hår att bokstavligen stå på ända. Jag är numera övertygad om att dessa profetior är sanna.
För att förstå vad som troligtvis kommer att inträffa för Jorden och dess invånare måste du hålla dig lugn och försöka följa fakta. Det är inte så enkelt som vissa personer beskriver. Det fordras en förståelse av en ganska komplicerad vetenskap, men jag tror att jag kan förklara detta på ett sätt som ni lätt kommer att förstå.
Mayakalendern – en beskrivning
Först och främst, Mayakalendern kallas ibland den Aztekiska kalendern. Denna kalender är nedtecknad genom karvning i Aztekernas ”solsten”, numera utställd på National Museum för antropologi och historia, belägen inom Chapultepec Park i Mexico City. Det finns mycket som kan sägas om denna karvade sten, men de flesta av dessa detaljer är irrelevanta för det som kallas ”end time”, dvs slutet på tiden.
Vår moderna kalender, kallad den Gregorianska kalendern, har dagar, veckor, månader och år. Mayakalendern är mer komplex. Det är faktiskt tre kalendrar på samma gång.
Först är där en religiös kalender som tar 260 dagar för att fullfölja en religiös cykel. Där är 20 ”veckor” om vardera 13 dagar. Varje vecka har ett speciellt namn, en grafisk logo och en unik mening som associeras med den. Detta påminner mig om de kinesiska åren, vars cykler går genom Råttans år och Apans år osv, vart och ett har sin speciella image och mening.
Grafiska logos för var och en av de 20 religiösa veckorna.
Sedan har vi Solkalendern. Den har 365 dagar, precis som vår moderna kalender. Den är indelad i 18 månader med 20 dagar i varje. I slutet av cykeln finns fem speciella dagar som anses vara olyckliga därför att de inte tillhör någon månad. Varje månad har sitt speciella namn, grafiskt logo och viss speciell betydelse, liknade ikonerna för veckorna i den religiösa kalendern.
Så det är möjligt att, för varje specifikt datum, beräkningen av den religiösa veckan och solmånaden, kunna förutsäga influenserna som kanske är vägledande för undergången. Men det är faktiskt inte vad betydelsen av profetian för 2012 verkligen innebär. För att förstå detta måste vi ta en titt på den tredje kalendern – kallad Den långa räkningen.
Medan de första två cyklerna kan ses som kuggar eller år (se nedan) roterande genom tiden, så är Den långa räkningen ett linjärt antal dagar. Med start från den första dagen, ”1”, och sedan räkna varje dag till det nuvarande. Varje dag i historien kan dokumenteras genom användande av Den långa räkningen och med en enkel matematik kan motsvarande Religiös vecka och Solmånad också identifieras.
Under det att jag skrev den här artikeln tänkte jag på att skapa ett javascript-program som skulle göra den här beräkningen. Min vän Gene Matlock sa då att när han var i Mexico fann han en plats där man sålde mekaniska tråkalkylatorer med kugghjul som gjorde just detta. Han sa att mexikanerna ibland använde dessa mekaniska kalendrar för att förutsäga framtiden eller för att hitta gynnsamma tidpunkter för speciella händelser, såsom t ex bröllop eller födsel.
Kuggar eller kugghjul kan användas för att beräkna religiösa eller solcykler för alla dagar.
Den långa räkningens dagar är numrerade med ett ovanligt system. Istället för att skriva nummer som vi gör från höger till vänster med varje plats som en multiplicering av 10 (t ex 10000, 1000m 100, 10, 1) har Mayakalendern bara 5 positioner.
Den första positionen tecknar ett nummer från 0 till 20. Till vänster, den andra positionen, kan ha en räckvidd från 0 till 17, den tredje från 0 till 19, den fjärde från 0 till 19 och den sista från 0 till 12. Numren var skrivna från höger till vänster, som vårt system, skilda åt genom en punkt. Istället för en multiplicering av 10 hade den första positionen en multipel av 1 (som vårt system), den andra positionen en multipel av 20, den tredje en multipel av 360, den fjärde en multipel av 7200 och den femte en multipel av 144000.
Så en lång räknings nummer, t ex, kunde skrivas som 4.12.5.9.0 och skulle vara kalkylerad enligt följande:
(4 x 144000) + (12 x 7200) + (5 x 360) + (9 x 20) + (0 x 1) eller en lång räkning av 664,380).
Det är inte för svårt att inse att det maximum av nummer som kan dokumenteras på det här sättet skulle bli 12.19.19.17.20, medan en del forskare hellre skriver det som 13.0.0.0.0. Detta uppgår till en lång räknings nummer av 1,872,000 dagar eller 5125,36 år med våra moderna kalkyleringar. Uppenbarligen så är kalendern mycket gammal!
Genom åren har arkeologer funnit karvade monument som har antecknat den långa räkningen för kända datum i Mayas historia. När väl ett datum blev fixerat i tiden var det lätt att bestämma dag 1 som 11 augusti, 3114 år före vår tidräkning. Och det var också lätt att beräkna det datum som kalendern skulle ta slut – 21 december 2012!
Lita på mig när jag säger att bara för att kalendern slutar är inte det ett bevis för att tiden, eller världen, eller livet, tar slut. Vi behöver titta noggrant på datumet 21 december 2012 och försöka förstå varför Mayafolket aldrig kalkylerade ett datum bortanför den här tidpunkten. För att göra detta måste vi förflytta oss från arkeologi till vetenskapen om astronomi och astrofysik.
Det handlar helt om vår sol
Det är ironiskt (eller kanske inte) att Mayakalendern ofta kallas ”Solstenen”. Medan kalendern har soldagar, som bekräftar de 365 dagar det tar för Jorden att rotera runt solen, är det också sant att solen spelar en nyckelroll i slutdagen på Den långa räkningen. För att förstå vad som kommer att hända med solen den 21 december 2012 måste vi granska en del vetenskapliga termer såsom ekliptika, barycenter och solfläckar. Dessa är viktiga i diskussionen som följer. Vi börjar med den svåraste först.
Vad är Barycenter?
Ni har utan tvekan hört att Jorden snurrar runt Solen. Faktiskt är detta inte riktigt sant! Har ni hört talas om termen ”centrum för gravitation”? Det är en teknisk term för något ganska enkelt. Det är det exakta centrum för all materia som finns i objektet. T ex: om man har en rak sticka, som en linjal, finns en plats i mitten där man kan balansera linjalen på fingret. Det är centrum av gravitationen.
Men centrum av gravitationen kanske, eller kanske inte är den punkt som är exakt i mitten på objektet. En del av delarna i objektet kanske är tyngre eller tätare än andra. Om man har något liknande en slägga som är tyngre i ena ändan än den andra, kommer centrum av gravitationen att vara mycket närmare den tyngre ändan än den lättare ändan.
Det verkliga centrum av gravitation kan vara nära ytan eller djupt ini, beroende på om objektet är platt som en linjal eller en tallrik, eller ”tredimensionell” som en box eller en boll. Och om man låter objektet snurra försöker det snurra omkring den punkten. I fallet med Jorden och Solen, så snurrar eller spinner båda kropparna runt centrum av massan (liknande centrum av gravitation) mellan dem. Denna punkt kallas ”barycenter”. Jorden och solen är förbundna genom gravitationen som drar dem mot varandra. Det är precis som den lätta ändan och den tunga ändan av släggan. Jämfört med storleken på Solen så är Jorden som en fluga eller en katt! Så centrum av massan mellan Jorden och Solen är nästan – men inte helt – det exakta centrumet av solen.
I fallet med en planet av storleken hos Jupiter, vilken är 318 gånger så massiv som Jorden, så är barycenter för Jupiter och Solen en bit längre från Solens centrum. Så, när Jupiter snurrar runt Solen, är Solen själv faktiskt snurrande runt denna lätt ”off-center”-punkt, som befinner sig just utanför dess centrum. Således kommer en planet av Jupiters storlek att göra att Solen (eller en stjärna) uppfattas vicka lite grann. Nedanstående bild visar att centrum i massan och barycenter kan vara lite olika punkter. De är inte avsedda att vara helt exakta.
Vi kan dra fördel av denna bild av kunskap och se efter större planeter i andra solsystem genom att lära oss att upptäcka denna typ av pyttesmå vickanden i stjärnornas position.
Låt oss för stunden glömma alla de små planeterna och fokusera på Jupiter som gör en komplett resa runt solen vart 11.861773 år. Det finns en ny teori framlagd av Dr Rollin Gillespie som visar att Jupiter, och till en mindre grad de andra mindre massiva planeterna, kanske triggar den 11-åriga cykeln av solfläckar och soleruptioner.
Så här fungerar det
Barycenter är inte en ensam punkt i Solen, därför att Solen är en roterande gasboll. Barycenterns form är en vertikal, cylindrisk ”ärm” som är delvis inne i och utanför Solens kropp. Alla planeter har en sådan ”ärm”, en innanför den andra, beroende på deras relativa massa och lokaliseringen av deras barycenter. Den speciella ärmen som representerar Jupiters massa korsar solens yta vid 35,9 grader nord och syd. Detta är exakt där solfläckar och eruption börjar och slutar under varje 11 års cykel.
Den nya cykeln har redan börjat med nyligen gjord observation av en solfläck med omvänd polaritet. Men en överraskande aktivitet den 27 mars 2008 visade en enorm eruption med M-klass strålning vid ungefär den ekvatoriella regionen av Solen. ( See Solar Map). Dessa överraskande eruptioner visar på ett barycenter av störning från ett objekt som är även mer massivt än Jupiter, som placerar ärmen utanför Solen. Kan detta vara början på Galaxens effekter (fortsätt läsa och lär mer om detta) på vår Sol?
Forskare har noterat att när Jupiter och Saturnus är placerade på samma sida av Solen, är solmaximum (den period när vi har flest solfläckar och eruptioner) som svagast, när de är på motsatta sidorna av Solen är solmaximum som starkast. Positionerna av dessa två planeter den 21 december 2012 är idealiska för extrem solaktivitet.
Dessa cylindrar är vanligen ganska välordnade, därför att planeterna håller fast vid en trång bana som kallas Ekliptikan, vilken påminner om en tunn platta som utgår från Solens ekvator Planeterna ”hänger ut” här därför att, enkelt beskrivet, detta är den zon där gravitationen i systemet är starkast – se nedan.
Planeterna går runt Solen i en trång bana som kallas Ekliptikan.
Den senaste solcykeln var i sitt maximum under 2001. Varje aktiv solcykel har en period när eruptionen är starkast, vanligen inträffar detta nära solekvatorn, kallad ”solmaximum”. Detta är signifikant, därför att den nästa ”solmaximum”-händelsen kommer att inträffa den 21 december 2012. Men vänta – det kommer mycket mer!
Soleruptioner är bitar av Solen som hoppar ut i rymden och avlossar strålning och stark, elektrisk ström som fortsätter att hoppa vidare i rymden. Ofta faller de tillbaka till Solens yta. Ibland lämnar en mycket stark eruption, kallad en Coronal Mass Ejection (CME), faktiskt Solen och denna dödliga massa skjuter ut från Solen mot planeterna som en gevärskula. Vanligen träffar dessa CMEs inte någonting, men då och då träffar de en planet som t ex Jorden. En del tror att en kraftfull CME en gång träffade Mars.
De flesta soleruptioner är små. Men även en mindre eruption kan vara farlig. 1989 träffade en eruption Nordamerikas kontinent och brände elektriska kablar, attackerade kraftnät både i USA och Kanada och skapade stora bakslag i kraftförsörjningen. Eruptioner kan också påverka vårt humör och psykiska hälsa. I teorin kan en stor eruption som påverkar Jorden träffa jonosfären (och slå ut alla satelliter, mobiltelefoner, GPS…) och bestråla jordytan och på så sätt döda varje levande organism som träffas.
Den Galaktiska Uppställningen den 21 december 2012
Den Perfekta Stormen
Vårt solsystem är en del av en enorm diskformad kollektion av stjärnor och planeter som kallas Vintergatan. Vi finns någonstans vid utkanten av disken, en aning på toppen av den trånga disken. Men mycket snart flyttar vi till bottnen på disken. Denna förändring, från topp till botten, börjar den 21 december 2012.
Ja, det är rätt. På samma dag när vår sol är på sitt solmaximum, kommer något att inträffa som aldrig förr har inträffat under tusentals eoner av tid – vårt solsystems ekliptika kommer att korsas med den galaktiska planen som kallas ”Galaktisk ekvator” i Vintergatan!
Se star chart
Om ni kan tänka er vårt solsystem som en bunt ärtor på en tallrik, med en enorm köttbulle i mitten, tänk er då Vintergatan som en jättestor pizza med en jättestor köttbulle i centrum!
Innan december 2012 har vi vandrat omkring på toppen av pizzan och aldrig verkligen kunnat se botten. Tallriken och pizzan är inte parallella. De förflyttar sig åt olika håll. Vi har vandrat ner, ner, ner… och på den 21 december 2012 kommer vi att vara i exakt nivå med bottensatsen – formande ett X på den Galaktiska ekvatorn där galaktisk gravitation är som starkast. Efter 2012, om vi fortfarande är här då, kommer vi att passera genom bottenskiktet och titta ut över Vintergatans pizza från söder!
Ja, det finns ännu mer!
Av någon fantastisk tillfällighet kommer vi inte bara att korsa med den Galaktiska ekvatorn utan vi kommer att göra detta exakt lierad med centrum av Galaxen där det är maximum av massa! Mer massa betyder mer gravitation. Mer gravitation betyder mer influens från dessa barycenter i vår Sol. Det betyder exceptionella ökningar i soldisruptioner – allt detta tillfälligtvis på samma dag! Woow!
Hercules kluster av galaxer. Denna grupp av galaxer hålls ihop av galaktisk attraktion eller dras av varje individuell galax till de andra i gruppen. Detta demonstrerar den enorma gravitation som finns i en galax, såsom i vår egen Vintergata.
En ursäkt och en bekräftelse
OK, detta har varit en ”lättviktig” beskrivning av vad som kommer att hända. Det har varit förenklat till den punkt där en del lärare och forskare skulle kunna tvista om min prestation. Men de huvudsakliga fakta är sanna. Datumet den 21 december 2012 är en speciell dag. Den representerar de maximala, möjliga influenserna för soleruptioner som universum kan ge oss. Utan tvekan så visste Mayafolket, eller civilisationen som influerade dem, på något sätt allt om dessa händelser.
Under det senaste årtiondet har jag skrivit en variation av artiklar om sådana saker som underjordiska städer och myndigheters aktioner som bara kan förklaras förnuftigt om det inte finns någon framtid. Jag kan inte hjälpa att jag funderar på om de, liksom Mayafolket, vet om dessa saker. Jag skulle speciellt vilja föreslå att läsarna tar en titt på the underground complex at Yamantau som ryssarna håller på att bygga. Kan detta vara en himmel för överlevande efter en soleruption? Och dessutom titta på doomsday seed bank" som byggs djupt under Arktis. Och vad sägs om förflutna händelser? Gick Hopiindianerna under jorden för att överleva en liknande händelse för tusentals år sedan? Borde vi också gå under jorden för att överleva?
Det är också viktigt att förstå att den 21 december 2012 inte bara är ”solmaximum” utan att de gravitationsmässiga effekterna på Galaxen redan har börjat ge påverkan på solen. Drivandet mot uppställning i linje med den galaktiska ekvatorn är relativt långsamt och har redan startat. Men den precisa kulminationen av detta, plus uppställningen av Jupiter och Saturnus, gör den 21 december 2012 till ett mycket viktigt datum.
Jag skulle vilja göra er uppmärksamma på följande två nyhetsrapporter angående upptäckten av gammastrålning som sammanträffar med den Galaktiska ekvatorn (genom vilken vi snart kommer att passera igenom) och den alarmerande rapporten att vår planets magnetiska sköld (mot bl a gammastrålning) har blivit förstörd. Ni kanske vill fortsätta läsningen av den andra delen av den här artikeln the second part för fler detaljer om vad vi kan vänta oss.
Part 2 - The Previous Doomsday of 12,950 BC: what was it like?
Här nedan finns länkar till andra artiklar angående detta ämne som ni kanske finner mycket intressanta:
We're Not From Milky Way Galaxy - evidence our system is part of a dwarf galaxy that is being "eaten" by the Milky Way.
Will the Mayan Prophecy Really Happen? - an interesting view from Gene Matlock.
Sidereal Time and ESP -- exploring the psychic connection of our Galaxy's center.
| 