Vem ställer frågorna idag? ANNELIE BRÄNSTRÖM, Västerbottens-Kuriren Publicerad: 23 mars 2010

Annelie Bränström-Öhman: Vem vågar stå upp till försvar för stillheten och skönheten i en norrländsk sommarnatt när den slits sönder av dånet från amerikanska stridsflygplan?

Jag åker E4:an norrut en lördag i mars och tänker på hur horisontlinjerna har förändrats. Helt plötsligt som det tycks mig nu. Granskogsrandens taggiga toppar är överallt genombrutna och övertrumfade av vindkraftverkens höga vita stammar och spindelhjul. I detta allt genomflödande marsljus! Det är vackert på ett strängt och absolut hjärtslitande vis.

Kvällen efter sitter jag och slötittar på sena Rapport på tv. Nyhetsuppläsaren meddelar kortfattat att det amerikanska flygvapnet har ansökt om att få "öva bombfällning" i Sverige i sommar. Bara så där, mitt bland valutakurser och Dow Jones. Nyhetsuppläsaren rör inte en min.

Jag tror först att jag hört fel - ända tills min dotter frågar: "Men VAR ska de bomba då?" Den enda möjliga gissningen jag kan ge är Norrland. För så tillvanda är vi norrlänningar. Att denna gleshet på folk och denna rikedom av mark, skog, berg, vatten och vind som vi kallar hemma alltid tycks vara för lite nyttjat, för lite exploaterat.

Och mycket riktigt. Dagstidningarnas något lite större nyhetsnotiser bekräftar misstanken. Den utvalda platsen är den gamla robotbasen Vidsel i Norrbotten. Här vill US Air Force träna sin "bombfällning" under två veckor i augusti. Tjugo stridsplan och 250 amerikanska soldater. Om svenska regeringen godkänner saken.

I Norrbottens-Kuriren (3.3 2010) uppges svenska Försvarsmakten vara "förtjusta" över propån. Ty, den stora internationella militärövning som helt nyligen avslutats, med Norge som värdland och området kring Riksgränsen/Abisko som en av nyckelplatserna, blev ju en sådan succé. Eller som ansvarigt befäl för den svenska styrkan (helt utan ironi) kunde konstatera: likheten mellan svensk-norska fjällen och Afghanistan är slående. "Långa skjutavstånd och lite skog."

Så frågan är: ska vi då börja titta på kartan och försöka finna den blivande krigsskådeplats som kan tänkas vara kompatibel med Vidsel i augusti? Nej, förlåt. Jag vet - ironin kan inte rädda freden. Men vad annat har man att tillgripa?

Utom ren förtvivlan.

Alla som har rest eller levt i Norrbotten i högsommartid vet hur överjordiskt vackert det är. Detta ljus, dessa vita nätter som sätter själen i svävning i höjd med trädgränsen. Det är just en sådan tid som Sara Lidman en gång beskrev som belöningstiden för norrlänningen - tiden när "skönheten är sådan att man behöver hjälp emot den för att inte gå sönder".

Samma text innehöll, på typiskt lidmanskt vis, en lika munter som skarp analys av exploateringen av Norrland som fundament för det svenska välståndsundret. Samt hur Norrlands, fredens och den mänskliga värdighetens sak sist och slutligen är en och den samma.

Jag tänker på vindkraftverken som tuggat sönder horisontlinjerna och på Vidsel och på de vita nätterna. Och jag känner en intensiv saknad efter Sara Lidmans röst. Vem ställer frågorna i dag? Vem vågar stå upp till försvar för stillheten och skönheten i en norrländsk sommarnatt när den slits sönder av dånet från amerikanska stridsflygplan?

Tystnaden är så stor och det tycks mig som att den blir allt större.