När förra vänsterledaren Gudrun Schyman under Almedalsveckan i somras eldade upp 100 000 kronor var det många som fick hjärtsnörp. Vilket slöseri! Men när helstatliga Vattenfall i veckan meddelade att 4,3 miljarder kronor av svenska skattebetalares pengar gått upp i rök blev uppståndelsen inte lika stor.

Så mycket skrevs värdet ned på holländska Nuon som Vattenfall köpte sommaren 2009 för den runda summan 100 miljarder kronor. Med Schymans klotgrillsmetod hade denna kapitalförstöringsövning tagit tre och ett halvt år av småhostande över en halvseg sedelbrasa. Dygnet runt. Kanske lite väl tröttsamt till och med för kolälskaren Lars G Josefsson, Vattenfalls förre vd och hjärnan bakom Nuonffären.

På Vattenfalls huvudkontor ryckte man på axlarna åt att ha slarvat bort en summa mot­svarande öriket Grenadas bruttonationalprodukt.

Det är bara bokföringstekniskt, förklarade finanschefen Dag Andresen. Vips hade de riktiga pengar (lånade dessutom) som använts för att betala för köpet förvandlats till någon slags värdelös Monopolvaluta, saknad av ingen.

Få misstag i näringslivet viftas undan så lättvindigt som dåliga företagsköp. Traven av studier som visar att merparten av alla förvärv och fusioner misslyckas skulle ta nästan lika lång tid att grilla som Vattenfalls miljarder. Mellan 50 och 80 procent av affärerna tycks gå snett beroende på vem man frågar och hur man mäter. Ändå är det full fart igen.

Raden av adrenalinstinna vd:ar som i affärspressen säger sig ladda för köp är lång. Ofta är de påhejade av diverse experter som använder detta som argument till varför börskurserna ska fortsätta stiga, ungefär som om det fanns ett egenvärde i att det sattes sprätt på lite miljarder, oavsett om affärerna blir bra eller dåliga. Direktörerna själva har dock många skäl att älska förvärv:

• Rock’n roll-faktor: Även en börs-vd kan bli less på en grådassig kontorsvardag med ljummet ­kaffe, triangelmärkta budget­möten och kollegor som påminner om tv-serien Solsidans Ove Sundberg.

Framgång i affärslivet är ofta ett resultat av långsiktigt gnet. Att i stället bränna av ett förvärvsfyrverkeri på huvudkontorets terrass framstår då som betydligt mer lockande. Lite sköna köp livar helt enkelt upp. Uppmärksamheten och applåderna som följer är en tacksam bonus. Vissa, som Ericssons förre chef Carl-Henric Svanberg, har byggt en hel karriär på att köpa företag.

• Lönsamt: Vinst och försäljning är de nyckeltal som de flesta företagschefer mäts efter. Men precis som en bra solbränna på vintern inte nödvändigtvis kräver att man lämnar landet finns effek­tiva genvägar.

Företagsköp är i det avseendet ett riktigt turbovapen. En omsättning- och vinstökning som det hade tagit decennier att fixa fram kan gå på ett par år. Ju fler köp desto högre vinst och ju högre vinst desto större bonus till vd. Dessutom stiger ofta aktiekursen vilket ledningens optionsinnehav mår bra av.

• Riskfritt: Att gömma en påse räkskal bakom spisen är en strategi med kort livslängd och hög upptäcktsrisk. Att bli påkommen med ett dåligt förvärv kan ta däremot ta åratal, om det någonsin sker. När väl ett köpt bolag införlivats i en mycket större koncern upphör vanligen alla spår.

Många dyra förvärv bygger snarare goodwill. Ja, så kallas faktiskt den post i balansräkningen som uppstår när man betalar överpriser för företagsköp.

För bolag som har förvärv som affärsidé slutar det ofta med att tillgångarna nästan uteslutande består av denna luftiga form av kapital, ett lika solitt byggnadsmaterial som frigolit. Bara om denna goodwill måste skrivas ned uppdagas fiaskot. Men eftersom bara mamma är lika förlåtande mot en börs-vd som revisorn är risken generellt sett låg. Om korthuset ändå faller ihop har den köpande vd:n och styrelsen oftast hunnit smita vidare till nya uppgifter.

När detta är sagt bör påpekas att det naturligtvis finns mängder av exempel på lyckade företagsköp och chefer som expanderar med förnuft. Att slå ihop ­bolag är en del av den oundvik­liga evolutionen i näringslivet. Men alltför ofta går det alltså illa.

Det märkliga är att ansvarsut­krävandet nästan är obefintligt. Om en vd skulle komma på idén att bygga en hundra meter hög staty av sig själv klädd med bladguld och omgiven av fontäner med porlande årgångschampagne hade det med slutat med avsked och polisanmälan.

Ett sådant snedsteg framstår ändå som billigt jämfört med när skogsföre­taget Stora Ensos vd Jukka Härmälä år 2000 köpte ett amerikanskt bolag. Slutnotan landade på 30 miljarder. Som tack för detta historiska fiasko fick han både lönehöjning och bonus.

Ordföranden Claes Dahlbäck satt glatt kvar på sin post ända fram till i våras. Ett enda företags usla köp kan alltså vara dyrare än alla svenska bonusprogram genom tiderna. Något att tänka på när företagsledningarna bröstar upp sig inför årets förvärvsfest.