Nog kunde de familjerna välja visligare

Skriven av Karin Yngman
Källa: Barometern, 22.3.2009

TV-programmet Skolfront tog för ett par veckor sedan upp problemet med alltför stora barngrupper på fritidshemmen. Det handlar om groteska förhållanden med upp till 40 barn per pedagog. En miljö där hierarkiska strukturer och mobbing frodas. Jag kan inte för mitt liv begripa hur den övergödda medelklassen kan åse detta utan att genast plocka hem sitt barn från en sådan undermålig miljö. Finns ingen känsla för vare sig de drabbade barnen eller solidaritet med dem som absolut inte har något val, som inte har någon standard att sänka?

Två välutbildade, välbetalda, sammanboende, heltidsarbetande föräldrar, med villa, bilar och lyxsemestrar som normal standard, kan göra den fullständigt horribla felprioriteringen att låta det egna barnet befinna sig i en rent hälsovådlig miljö dagligen. Det är skamligt. Det enda rimliga är naturligtvis att dra ner på arbetstiden; att låta barnet komma hem efter skolan och även välkomna kamrater till sitt hem.

Vad ska vi med långa, dyrbara utbildningar till om vi är helt oförmögna att göra vettiga prioriteringar i livet? Hur är det ställt med utbildningskvaliteten om människor kommer ut i andra änden som fullständiga värdeinvalider, och inte begriper vad som är viktigt att lägga sin tid, energi och pengar på?

När vuxna människor anser att det egna behovet av bekräftelse och materiellt överflöd väger tyngre än det egna barnets rätt till människovärdiga uppväxtförhållanden, då har något gått väldigt snett. Då är den mänskliga värdigheten i stor fara. Tusentals barn, även med föräldrar som har det fullt förspänt, både ekonomiskt och kunskapsmässigt med all möjlighet till ansvarsfulla beslut, får lida på grund av blind vuxenegoism.

Undrar hur många TV-studiosoffor som blivit utnötta i ändlösa debatter och diskussioner om brister i de skattefinansierade verksamheterna. Medborgarna sitter på andra sidan rutan, i sina soffor, och lyssnar på eländet, ofta utan att dra slutsatsen att man kan göra något själv också. Politiska misslyckanden är inte alltid någon annans ansvar. Inte när det handlar om ens egna närstående. Man kan inte alltid bevaka sina rättigheter, man har även skyldigheter, framför allt i ömtåliga relationer. Annars är man inte människa.

Skattehöjningar i all oändlighet har nått vägs ände, det är varken vettigt eller solidariskt att fylla på skattkistor som läcker i botten. När barn far illa på grund av vuxenegoism, i världens mesta välfärdsland, då är det inte längre fråga om välfärd. När medborgarnas skattepengar är så illa förvaltade att barnens dagliga miljö är människoovärdig, då måste något göras. Då gäller helt andra spelregler. Då krävs eget omdöme, och modet att hävda: jag gör det bättre själv!