Är Sverige en polisstat?   Ruben Agnarsson ledarsidan@varldenidag.se 2011-03-28

Världen idag har sedan i slutet av januari skrivit om "Karin", som för två år och åtta månader sedan anmälde den polis hon hade ett förhållande med, för våldtäkt och misshandel.

Det märkliga hände att utredningen lades ned omgående utan att någon utredning utförts, men efter att Lennart Ekdal i oktober 2009 återgav "Karins" berättelse i TV4 och rikspolischef Bengt Svensson i TV bedyrade att en utredning pågick, öppnades den nedlagda polisutredningen på nytt. Sedan dess har det gått ytterligare 1,5 år utan att något har hänt.

I januari i år frågade sig "Karin" i Världen idag: "Vad kan jag ha för information som de är så rädda för?" Turerna kring hennes anmälan gör att det nu är dags att ställa frågan: kan det faktum att den anmälde polisen haft kontakter med flera av de kollegor som värvats till torpeden Mille Markovic illegala sexklubbsverksamhet i Stockholm, vara förklaringen till polisens märkliga agerande?

När Världen idag ställde frågor till åklagare Håkan Roswall angående dessa uppgifter från "Karin" blev nämligen reaktionerna lika onyanserade som kraftiga.

Det är intressant att notera att åklagare Håkan Roswall var den som beslutade om att hela polisutredningen mot den sexbrottsdömde polischefen Göran Lindberg skulle vara hemlig och att rättegången skulle hållas bakom stängda dörrar.

Roswall klargjorde dessutom att han inte skulle prata med några journalister i samband med att han lämnade in sin utredning mot Lindberg, vilket fick Christer Nordström, Göran Lindbergs legendariske presstalesman vid Uppsala-polisen, att gå ut med ett kritiskt pressmeddelande där han betonade att allmänintresset var betydande: "Det är en fråga om anständighet. Media borde ha bjudits in. Kollegor runt om i landet har kontaktat mig och gett mig stöd i den här frågan", sade Christer Nordström.

Innan åklagarens beslut att hemligstämpla utredningen hade polisen kallat till presskonferens för att rätta till "felaktiga" uppgifter i medierapporteringen om Göran Lindberg. I februari 2010 höll Jonas Trolle, spaningsledare och utredningschef för polisens trafficking-grupp i Stockholm, en uppmärksammad presskonferens där han sade sig vilja försöka stoppa "den ryktesspridning och de direkta felaktigheter som florerar i nyhetsrapporteringen" om den misstänkte polischefen Göran Lindberg.

Det är verkligen inte alla brottsmisstänkta som kan räkna med att polisen kallar till presskonferens för att lägga band på mediernas granskning. Det är bara att jämföra med Knutbyutredningen (som Göran Lindberg var ytterst ansvarig för), då hela polisutredningen – inklusive stora färgbilder på mordoffret – hade mångfaldigats i förväg för att sedan masspridas i stora kartonger till hela den tillkallade svenska journalistkåren.

Den "utredning" som hittills har gjorts angående "Karins" anmälan har enbart handlat om att misskreditera och skrämma anmälaren och – när detta inte lyckas – låta utredningen dra ut på tiden för att försöka trötta ut henne.

Det sätt som "Karin" ifrågasätts och motarbetas av polis och åklagare påminner om hur medborgare behandlas i diktaturer och polisstater. Det är tur att det finns kvinnojourer, journalister, poliser och polischefer som utmanar denna missriktade kåranda.