Varför har Sverige gett upp i frågan om nya norska stridsflygplan? Ser man inte den historiska betydelsen? Och ser inte regering och riksdag hur svenskarna blev lurade och hur lätt det vore att avslöja detta?
Den 20 november 2008 lades valet av nya norska stridsflygplan fram. Det hävdades då att det beräknade inköpspriset för 48 amerikanska Joint Strike Fighter, JSF, från Lockheed Martin skulle bli 18 miljarder norska kronor, mot 24 miljarder för 48 plan av typ Jas Gripen New Generation med vapen. Totalpriset för JSF under planets hela livstid skulle bli 145 miljarder, medan det uppgavs att Gripen skulle kosta 20 till 30 miljarder mer. Finansminister Kristin Halvorsen, ledare för Sosialistisk venstreparti, SV, sade att SV hade föredragit svenska plan men var tvungen att välja det billigaste alternativet.
Den 19 december lade regeringen fram sin proposition till stortinget. I den angavs priset på inköp och införande av upp till 56 JSF-plan bli 42 miljarder. Några detaljerade specifikationer för ökningen på 24 miljarder gavs inte. Totalpriset för planets livstid var fortfarande 145 miljarder. Några motsvarande siffror för Gripen ges inte.
Svenska siffror visar att 48 Gripenplan erbjöds till ett totalpris på 55 miljarder för planets hela livstid, uppjusterat till 60 miljarder för 56 plan och några andra faktorer som Sverige först fick kännedom om efter att det blev känt att valet fallit på amerikanska JSF. Det har framkommit att norrmännen i sina interna kalkyler ökat de 60 miljarderna för de svenska planen till 195 miljarder.
I en debatt med mig i tidningarna Aftenposten och Klassekampen har statssekreteraren i försvarsdepartementet, Espen Barth Eide, ofrivilligt avslöjat att inköpspriset på 18 miljarder, som angavs den 20 november på Joint Strike Fighter, inte inkluderade stödfunktioner (logistik, utbildning och så vidare) under införingsfasen. I det svenska erbjudandet på 24 miljarder för 48 Gripen med vapen ingick ett mycket omfattande stödpaket.
Det norska försvarsdepartementet dolde alltså den 20 november att man jämförde JSF utan stödfunktioner och Gripen med stödfunktioner. Och detta visste inte Kristin Halvorsen då hon sade att det antiamerikanska partiet SV var tvingat att köpa JSF.
Från Sverige borde detta vara lätt att genomskåda.
Den 20 november ställdes siffran 18 miljarder för de amerikanska planen mot 24 miljarder för de svenska för att få bort Gripen ur leken redan på detta stadium. På så sätt slapp man få siffran 42 miljarder för 56 amerikanska plan jämförd med siffror för det det svenska planet. Man dolde också att skillnaden mellan totalpriset 145 miljarder för JSF:s och 60 miljarder för Gripens gör det svenska budet fördelaktigare med 85 miljarder!
Priset på 18 miljarder för JSF-planen är dessutom bara hälften av vad de verkligen kostar enligt USA:s egna kalkyler. Och ett pris på 145 miljarder för planen under hela deras livstid är uppenbart för lågt.
Statssekreterare Barth Eide har i debatten med mig hävdat att det råder stor osäkerhet om priset för amerikanska Joint Strike Fighter, men han vill inte diskutera varför man då eliminerade svenska Jas Gripen så tidigt som möjligt, så att man undvek fortsatta jämförelser. Han hävdar att Gripen New Generation inte uppfyller norska operativa krav, men svarar inte på vilka dessa krav är. När han pressas, hävdar han att de 27 norska expertgrupperna som handlagt ärendet och de två externa kvalitetssäkrarna, har gjort ett mycket grundligt arbete. Men han vägrar tala om att internationell expertis är av en helt annan uppfattning.
Det var statsminister Jens Stoltenberg som själv presenterade ärendet den 20 november. Visste han då att det uppgivna inköpspriset byggde på att stödfunktionerna för JSF hade utelämnats men tagits med för Gripen? Knappast. Men efter debatten mellan Barth Eide och mig borde han nu veta.
Det är inte länge sedan ett av Stoltenbergs statsråd, Manuela Ramin-Osmundsen, fick avgå för att hon förlett honom att uttala sig utan att han fått all relevant information. Men sådant händer inte i norsk försvarspolitik.
Varför är Sveriges regering så passiv? Detta gäller ju för Sverige helt vitala intressen.
Trots att det norska beslutet saknar internationell trovärdighet, har det allvarligt skadat Jas Gripens möjligheter på exportmarknaden. Ett svenskt-norskt samarbete hade gett flygplanet ett hemmafundament som stärkt andra länders tro på att Gripen kan få fortsatt stöd och vidareutvecklas till efter 2050.
I flera av de möjliga köparländerna är det politiska spelet vid vapenaffärer komplicerat. Och det gynnar inte Gripen att den svenska regeringen visar att den lagt sig för spelet i Norge.
Kort efter att valet av nytt stridsflygplan fallit på JSF publicerades utrikesminister Thorvald Stoltenbergs utredning om nordiskt försvarssamarbete. Med detta val av tidpunkt var avsikten uppenbarligen att skapa intrycket att valet av det amerikanska planet inte skulle skada ett sådant samarbete.
Men utredningen innehåller inga realistiska förslag som rör sig mot en lösning på det stora problemet. Varken Sverige, Norge, Danmark eller Finland kan finansiera sitt framtida försvar utan en mycket omfattande nordisk integrering.
Svenskt-norskt samarbete om till exempel kanonen Archer och andra liknande projekt räcker inte till för att skapa den nödvändiga ekonomiska synergin. Framtiden kräver en betydande samordning av svensk och norsk försvarsindustri, med uppköp över gränsen och sammanslagning av företag och organisationer för att uppnå en fullständig koordinering av materielinköpen.
Och så får Danmark och Finland komma med i samarbetet efter hand.
Om Norge hade valt svenska Gripen så hade det utlöst ett långtgående samarbete. Valet av amerikanska Joint Strike Fighter betyder en seger för de norska krafter som inte önskar en så omfattande integrering.
Nordiskt samarbete, med Norge som deltagare, kan bara räddas om ett svenskt-norskt utskott får granska frågan om ett nytt stridsflygplan för Norge. Utskottets mandat måste vara att nå fram till svensk-norsk enighet om stridsflygplansfrågans ekonomi och operativa realiteter. I så fall skulle Norge få riva upp sitt beslut och välja Gripen.
I Norge har jag föreslagit en oberoende norsk granskning, stödd av internationell expertis. Det förslaget tegs ihjäl. Initiativet till en grundlig granskning – och trycket – kan bara komma från Sverige.
Fotnot: En norsk krona = cirka 1:20 svenska.
