Svenskt afganistanäventyr kritiseras Karl-Yngve Åkerström, pensionerad f d militärpsykolog - ej vänsterkritiker 23.4.2010

Den svenska militära insatsen under USA:s ledning i Afghanistan kritiseras allt mer av initierade. Fler och fler genomskådar att det i grunden handlar om USA:s behov av att i en situation av stadigt krympande oljetillgång kontrollera kända oljefält i området. Dessutom
ger ett ockuperat Afghanistan ett överläge ifall Iran skulle angripa Israel med kärnvapen.

Holland och Kanada har genomskådat vad insatsen i grunden handlar om när man skalat bort de vackra motiv som alltid ockupanter brukar presentera för att rättfärdiga sitt intrång. De har nu beslutat dra sig ur. Danmark är också på god väg och Tyskland och Storbritannien starkt kritiska till fortsatt engagemang.

I Sverige försvaras insatsen huvudsakligen av ett gäng kaxiga moderater som lärt sig en läxa som upprepas vid kritik och som blandar bort korten med hänvisning till mänskliga rättigheter. Det generar inte vederbörande att USA sedan länge flagrant bryter mot sådana genom fängslande i åratal av påstådda terrorister utan rättegång samt tortyr skriftligen sanktionerad av högsta statsledningen. Allt tal om mänskliga rättigheter som skäl för ingripande i Afghanistan är mot den bakgrunden föga trovärdigt och djupt cyniskt.

Protesterna i Sverige är inte något propagandistiskt påfund av vänstersekter. Tvärtom omfattas de av kvalificerade officerare med erfarenhet av Nato-samarbete under kalla kriget.
En sådan initierad kritiker som gång på gång tagit till orda mot smyganpassningen till Nato är pensionerade generallöjtnanten Carl Björeman.

Tillsammans med bland andra f d talmannen och försvarsministern Thage G Petterson framträdde han på ett kvällsseminarium i Solna 20 mars 2009. Där kritiserades av flera ”svenskt Afghanistanäventyr”. Med ett citat från Väinö Linna menade han att svensk militärs uppgift bara kan vara ett försvara landet. Det är nog en utbredd folkuppfattning.

En närvarande militärhistoriker ansåg att historien om hur Sverige kom med i Isaf är skum. Det skedde i slutna rum och drivande var ett par försvarsstabsofficerare. Officerskåren idag uppges till stor del idag Nato-inriktad på grund av bättre karriärmöjligheter. Nato är för övrigt den enda militära organisation som har resurser för ledning och logistik som räcker för stora internationella operationer. Förslag om permanent FN-styrka med sådan kapacitet har hittills strandat. Därför blir med nödvändighet svenska fredsframtvingande operationer sammanblandade med stormaktsintressen på ett olyckligt sätt.

Den som är kunnig på underrättelseområdet vet att 1900-talets säkerhetspolitik till stor del tolkades och genomfördes av operativ personal på blygsam chefsnivå. Mycket var dolt både för försvarspersonal i allmänhet och för vanliga medborgare. Det gäller både under senaste världskrig och kalla kriget.

Den traditionen måste brytas och vår säkerhetspolitik formas under aktiv medverkan av våra medborgare i val.