I början av 1990-talet sökte jag jobb som städare på Arlanda flygplats. Jag blev ratad och förstod inte varför. Så svårt kunde det väl inte vara att städa? Möjligen trodde inte mannen som anställde, att en långhårig libanes med ring i örat klarade att städa. Jag bestämde mig för att aldrig mer söka ett jobb, utan driva mitt eget företag och att det blev städning var ren tjurskallighet. Jag ville visa att jag kunde. Tillsammans med en vän startade jag Dynesius Städ AB. Samma dag fick vi vårt första jobb. Snart köpte jag ut min vän och gav företaget mitt familjenamn.
1999 utsågs Melki Städ till "Årets företag" av Företagarnas Riksorganisation i Sigtuna kommun. Motiveringen var att vi var viktiga för kommunen genom att under många år ha skapat arbetstillfällen. Fem år senare, när Skatteverket inledde sin revision, hade vi 150 anställda. De flesta var invandrare, som inte hade det lätt på den svenska arbetsmarknaden.
I samband med att vi köpte ett annat städföretag, ökade vårt behov av underentreprenörer. Det var en tillfällig lösning, vi ville bara ha egna anställda. Naturligtvis kontrollerade vi att de hade F-skatt, det enda som Skatteverket kräver. Vi försökte också få klart för oss att de hade betalat sina skatter och avgifter. Något hade de betalat, men tyvärr var beloppen sekretessbelagda. Hade de varit offentliga hade vi också räknat ut om inbetalningarna av skatter och avgifter stämde med utfört arbete.
Vi gjorde de kontroller som är möjliga men lyckades ändå inte få korn på att två av underentreprenörerna betalat ut svarta löner till sin personal. Detta skulle senare av åklagaren i tingsrätten kallas för "ett försök från Melkis sida att framstå som seriös", en formulering som får mig att undra om jag verkligen bor i en rättsstat.
***
Tisdagen den 28 september år 2004 gjorde Ekobrottsmyndigheten tillsammans med Skatteverket utan förvarning en husrannsakan på vårt kontor. Själv befann jag mig i Libanon för affärer och fick veta det per telefon. Jag instruerade personalen att vara hjälpsam på alla tänkbara sätt. Har man inget gjort kan inget hända, resonerade jag. Poliserna hade ett annat perspektiv och den som var ansvarig för förundersökningen bar till och med skottsäker väst. Det var varken Libanon, Irak eller något källarföretag som han kommit till. Vårt företag var välskött med många anställda i ljusa och välutrustade lokaler. Vi kunde inte göra mer än påvisa att vi gjorde allting rätt. Hanteringen av pengar via bank visade att det inte kunde ha gått till som Skatteverket påstod. Ingen av oss i ledningen hade onormalt hög levnadsstandard. Alla anställda hade fått löner på normalt sätt. Det borde ha räckt för att föra bort misstanken.
Om Ekobrottsmyndigheten ringt upp oss och sagt att de misstänkte att en eller kanske flera av våra underleverantörer svartjobbade eller fuskade, hade vi hjälpt dem att få fram uppgifter. De kunde också granskat vår verksamhet förutsättningslöst och då sett att den var schysst. Istället utgick de hela tiden från att vi var inblandade. Någon grund för detta utöver allmänna fördomar fanns inte.
Under första halvåret 2005 arbetade två tjänstemän på Skatteverket mer eller mindre på heltid med vårt ärende. Att kalla det för en utredning är emellertid missvisande. I min värld är att utreda att förutsättningslöst ta reda på vad som kan ha hänt. Skatteverkets promemoria är en orgie av antydningar, insinuationer och spekulationer. Överlag är slutsatserna häpnadsväckande. Det förefaller som om Skatteverkets offensiv mot oss motiverades av att vi var de enda i hela historien som kunde betala den skatt som undanhållits genom underleverantörernas fusk.
***
Varför ville skatterevisorerna krossa mig och mitt företag? Än i dag vet jag inte men jag bestämde mig för att till varje pris rentvå mig själv. Skattejuridik behärskade jag inte, hade knappt läst en bok tidigare i mitt liv. Nu var jag tvungen att lära mig. Ett nätverk bestående av en ekonom, flera jurister och en före detta skattetjänsteman hjälpte mig. Enbart den hjälpen kostade cirka tre miljoner kronor.
Visserligen undvek vi konkurs, men på fyra år sjönk antalet anställda från 150 till 40. Omsättningen gick från 56 till 17 miljoner. När det var som värst gick vi med förlust. För att hålla företaget på benen fick jag belåna mitt hus och sätta in pengarna i verksamheten. Inte många vågade göra affärer med ett städbolag som drevs av libaneser och som hade Skatteverket hängande på ryggen. Kontakten med hustru och barn försummades under dessa år. Ville mina söner träffa sin pappa fick de komma till kontoret där jag satt bakom pappershögar och försökte förstå varför skatterevisorerna ville krossa mig. Min egen hälsa tog stryk av dygnetruntarbetet.
Tingsrätten friade oss från alla brottsmisstankar. Nederlaget blev totalt för Ekobrottsmyndigheten. De tvingades medge att anklagelserna mot mig inte hade någon substans. Åklagaren överklagade inte domen; förmodligen ville hon inte förlora i ännu en instans. Det hindrade inte Skatteverket från att fortsatta att kräva mig och företaget på skatter för svarta inkomster, som vi bevisligen inte hade haft. De sa "Vi gör en annan bevisvärdering än tingsrätten". Jag överklagade till länsrätten och efter flera år var det dags för rättegång. Även där vann vi. Skatteverkets mallar över kriminella städföretag passade inte på vår välskötta verksamhet och de tvingades betalade tillbaka miljoner i felaktiga upptaxeringar. Inte heller den domen överklagades. Idag står jag således som segrare i striden mot myndigheterna och en och annan drar säkert slutsatsen att rättssamhället fungerar. Emellertid, rättvisan segrade inte på egen hand, utan på grund av att jag tog mig råd att köpa dyra advokater med tillräckliga kunskaper för att ge Skatteverket en rejäl match.
Det vore anständigt om Skatteverket och Ekobrottsmyndigheten bad om ursäkt för sina övergrepp mot mig och mitt företag. Det vore också anständigt med en ursäkt från Fastighetsanställdas förbund som skrämde bort kunder och med ett fackligt veto stoppade ett av mina största affärskontrakt. Som jag förstår kommer inget av detta att ske, annat än om de tvingas därtill. Det är här som politikerna borde träda in. Som brottsoffer - offer för kriminell tjänsteutövning - anser jag att gärningsmännen ska kunna åtalas och straffas. Sammanfattningsvis föreslår jag inom ramen för Lex Melki följande åtgärder för att minska Skatteverket makt:
Haveriutredningar när Skatteverkets arbete totalt havererat.
Kontrollinstanser i varje skede av Skatteverkets arbete.
Skärpta krav på länsrättens betalningssäkringsbeslut.
Äkta huggtänder till JO.
Låt inte Skatteverket gömma sig bakom sekretess.
Ändrade bevisbörderegler.
Skärpt tjänsteansvar.
Skadestånd till drabbade.
Offentligt biträde även i skatteprocesser. |
