Jag har företrätt den här familjen sedan 1997. Efter tre rättegångar i länsrätten, två i kammarrätten och ett försök i regeringsrätten och en vända till Europadomstolen vann vi till slut 2002 och ett nio (9) år gammalt LVU hävdes tillsammans med ett sju (7) år långt besöksförbud.
Föräldrarna har under alla år stått anklagade för sexuella övergrepp och misshandel av sina barn, men det är bevisat utom allt tvivel att barnen misshandlades i ett familjehem. Det är bevisat att kommunen hela tiden vetat detta och inte informerat BUP, som trott att de små barnen pratade om mamma och pappa när de beskrev vad de varit med om. BUP fick aldrig veta att barnen varit i ett familjehem och att mamma och pappa var familjehemsföräldrarna. Kommunen har erkänt detta i såväl länsrätt som tingsrätt. Länsrätten 2002 ger kommunen och socialtjänsten svidande kritik. Vi anmäler nu allt till JO, men JO tar inte upp ärendet för JO anser det för gammalt. Åklagaren finner inget som kan leda till allmänt åtal, så vi kan inget annat göra än att stämma staten för att få upprättelse. Staten beslutar nu att mina klienter inte skall få rättshjälp för att deras skadeståndskrav är för högt.
Det är mycket som rimmar väldigt illa här. Det är staten som tagit deras barn, det är staten som begått dessa brott och anklagade dessa föräldrar för oerhörda brott utan att de en enda gång fått försvara sig i domstol mot dessa anklagelser. Ingen har fortfarande gjort några tillägg till journaler och så sent som för en månad sedan hänvisade kommunen i ett intyg om att det var föräldrarna som var ansvariga för barnens skador. Föräldrarna vill nu ställa staten till svars för det man gjort, men domstolen, som enligt artikel 6, skall vara oavhängig och opartiskt beslutar, innan förhandlingarna ens börjat, att skadeståndskravet är för högt och detta beslutar man för att skydda staten. Staten har dessutom talat om för mina klienter att de riskerar allt, de kan komma att tvingas betala statens kostnader.
Jag har skrivit staten hela tiden och detta gör jag med flit för det är staten som bestämmer spelets regler. Det är staten som är ansvarig. Men när vi ändå pratar ansvar. En stat som har politisk makt utan ansvar är en diktatur. I grundlagen 1kap 1 § säger vi att makten skall utgå från folket. Det är därför vi har politiska nämnder. Det är bara ”folket” som får ha makt över enskilda människors öde. Socialnämnden har allt ansvaret, om detta tvistar ingen, men vilket ansvar är detta? När vi stämt kommunen och socialtnämnden representeras och företräds nämnden av socialtjänsten, alltså av jäviga tjänstemän. Tjänstemän som i rätten kan säga att ”Det vet vi inget om, det beslutet tog nämnden”, som alltså inte finns där för att svara.
När JK beslöt stämma Expressen för förtal fick Otto Sjöberg gå till rätten, inte sjutton fick han representeras av sina journalister. De ser vi ju som helt självklart. Expressen är ju privat egendom, men staten som kan ta våra barn med våld och använda detta för att tysta obekväma på Expressen, behöver inte stå till svars för vad de gjort. Kommunen betalar bara skadeståndet skulle de fällas, men kommunen och staten har oerhörda resurser som man inte slösar med när det gäller att knäcka den enskilde som vågar mopsa upp sig.
Det borde vara en självklarhet i en demokrati att den som berövats sina barn av staten har rätt att utan kostnad ifrågasätta staten i brottsmålsdomstol.
Jag tror att vi svenskar tar demokratin för given.
En demokrati måste man kämpa för varje dag, den är aldrig given.
Göran Grauers
2 Socialtjänsten / Fosterhem och institutioner / De Rättslösa Barnen skrivet: 10 Januari 2007, 22:03:04
DE RÄTTSLÖSA BARNEN.
Den 25 oktober var huvudnyheten på 19 och 22 nyheterna på TV4 om en 11 årig flicka och hennes 15 årige bror som satt inlåsta på Folåsa behandlingshem, en statlig institution. Det enda brott de två barnen begått var att rymma från ett fosterhem för att de ville hem till pappa.
Det blev ingen större reaktion. Som om det var helt naturligt att låsa in en oskyldig 11 årig flicka på en institution.
Under de senaste åren har vi i flera olika reportage på Kalla Fakta och Uppdrag granskning kunnat se hur barn hade det förr på fosterhem och vi har också fått se reportage från ett och annat misslyckat HVB hem. Men av någon outgrundlig anledning tror vi inte att de fruktansvärda förhållanden som existerade förr inte existerar idag och vi tror bara att de enstaka HVB hemmen just bara är enstaka. Vad är det som får oss att tro det? Var vi inte humana förr, men vi är det idag?
Det omhändertas ca 5000 barn med tvång varje år i Sverige. Vad finns det för insyn i hur dessa barn har det? Hur behandlas deras rättvisa?
Länsrätt och kammarrätt beslutar om tvångsvård, men lägger sig inte i placeringen, den sköts av de sociala myndigheterna. Vårdplanen görs upp av socialtjänsten och godkänns av socialnämnden, som är vår sista instans för insyn. När väl vårdplanen är tagen är allt upp till tjänstemännen som är totalt insynsskyddade. De enda som kan se in bakom barngulagens sekretesskyddade höga murar är socialnämnden, som till största del består av fritidspolitiker som säger att de inte ha kunskapen, inte har tiden och att de litar på sina utbildade tjänstemän. Barnen har visserligen ett eget ombud, som får betalt via rättshjälp och bara ett visst antal timmar, som oftast eller alltid är för få. Det märkliga är att i omhändertagande efter omhändertagande dyker samma ombud upp. Som om de vore myndighetens speciellt utvalda.
De här två barnen hamnade på en SIS institution (Statens institutions styrelse) och hur är insynen där? SIS har intern utredning utan någon som helst insyn utifrån.
1 av 10 barn som varit i statens och socialtjänstens vård klarar livet efter vården galant. 3 av 10 barn klarar av livet. 6 av 10 barn hamnar i kriminalitet, prostitution, missbruksproblem och dödligheten och antalet självmord bland dessa barn är skrämmande högt.
Det mest skrämmande är att barnen är helt rättslösa. Deras ombud finns som regel i socialtjänstens rullar och finns bara där under förhandlingar i läns eller kammarrätt därefter finns ingen som bevakar deras intressen.
De lever i en insynsskyddad Gulag under många gånger fruktansvärda förhållanden.
Göran Grauers.
Informationen till en semestervikarie skrivet: 10 Januari 2007,
Ljungaskogs behandlingshem för flickor
1. Ingen beröring, mer än vid speciella tillfällen
2. Beröring är bra, men inte här på träningsboendet. Det är här för kort tid, de är inte mogna för det.
3. Tjejerna har antingen ett stort avstånd eller en väldig närhet. De kan inga mellanlägen.
4. Håll alltid distans.
5. De manipulerar och utnyttjar all personal som inte markerar att detta är deras arbete och ej något personligt.
6. Se på dessa tjejer som om de kom från Mars och du från jorden.
7. De är inte som andra.
8. Jag, som personal, kommer aldrig att kunna sätta mig in i deras värld.
9. Ljungaskog är en "sopstation".
10. Dessa flickor är "hopplösa fall".
11. Betrakta dem som en "sak".
12. Betrakta alla som missbrukare, kriminella och smittade av någon dödlig sjukdom.
13. Misstänk alla.
14. Allt engagemang är ett O-professionellt beteende.
