Vi lever i ett nytt och råare Sverige Lena Nilsson 6.3.2011, Aftonbladet

Debattören: Det är dags för ett landsomfattande uppror

Jag är 57 år och ensamstående med ett barn i skolåldern. Om utanförskap vet jag mycket efter att ha varit arbetslös i snart 9 år och mer eller mindre ekonomiskt fattig sedan mitten av 90-talet.

Jag befinner mig i den arbetsmarknadsåtgärd som kallas Jobb- och utvecklingsgarantin och jag är på en arbetsplats sedan snart tre år, först i praktik under Fas 2 och nu i Fas 3 som kallas ”samhällsnyttig tjänst”.

Jag jobbar för fullt med ordinarie arbetsuppgifter men har ingen chans att få en anställning, trots att det behövs mer personal.

Jag har ingen lön utan lever på ett aktivitetsstöd från Försäkringskassan, som varierar mellan cirka 9 000 och 11 000 kronor per månad, beroende på antal arbetsdagar i månaden.

Under hela den här tiden har jag trivts mycket bra med arbetsuppgifter, arbetsplats och ­arbetskamrater. Jag har känt mig behövd och uppskattad. Kanske har jag trivts för bra? Jag inser att detta har gjort att jag hamnat i en slags fälla.

För ju längre tid som går, desto mer börjar jag förstå att de meriter jag skaffat mig under den här tiden inte är särskilt gångbara hos arbetsgivare. Orsaken är troligen att jag varit utan anställning så länge. Möjligen också min ålder. Fas 3 framstår mer och mer som en återvändsgränd.

På senare tid har också ett slags utanförskap vuxit sig allt ­starkare – ett utanförskap som handlar om att jag har helt andra livsvillkor än flertalet på arbetsplatsen. Ett utanförskap som många gånger kan upplevas värre än när man ”bara går hemma” och slipper konfronteras med en verklighet så långt ifrån min.

Jag känner ett starkt utanförskap när medelklassmänniskor i olika sammanhang ger glimtar från sina ekonomiskt trygga medelklassliv. När jag ser hur de klär sig snyggt och moderiktigt och kan variera sitt klädval från dag till dag så hugger det i mig och jag minns en tid på 1970- och 80-talet då jag kunde klä mig efter lust och personlighet.

När de pratar om sina villor och resor och andra ting som är långt ifrån min verklighet så sitter jag antingen tyst och känner mig som en främmande fågel,

eller så slänger jag ur mig en kommentar om att detta inte är för mig som är fattig och jag tror att min bitterhet lyser igenom. Ingen tycker om en bitter människa. Dessutom är ekonomi överhuvudtaget ett laddat ämne, nästan tabu. På så vis spär jag ytterligare på utanförskapet genom att överhuvudtaget ta upp ämnet.

Detta är inget som särskilt utmärker den arbetsplats där jag jobbar, utan finns överallt i homogena personalgrupper inom tjänstemannavärlden. Jag har upplevt det förr.

Jag känner en sådan oerhörd vanmakt, frustration och ilska inför det nya Sverige som vuxit fram, ett Sverige där jag tillhör en marginaliserad grupp av långtidsarbetslösa, ensamstående och ekonomiskt fattiga. Ett Sverige där rå marknadsekonomi råder och egoism och ytlighet härskar, fackföreningarna tappar medlemmar och mark, folkrörelserna dör, uteliggarna blir fler, barnfattigdomen ökar, bostadssegregationen är tydlig och inkomstklyftorna gigantiska.

Ett Sverige där tänderna återigen blivit ett klassmärke och människor måste vända sig till välgörenhetsorganisationer för akut ekonomisk hjälp. Där barn till ensamstående inte självklart kan få det som deras kompisar får, kanske inte ens kan åka på semester. Där man inte kan få ett hyreskontrakt, inte ens byta elbolag för att försöka minska sina utgifter, om det finns betalningsanmärkningar.

Hur ska vi som inte kom med på tåget vare sig under hög- eller lågkonjunktur, vi som kanske aldrig får ett jobb igen med en rimlig försörjning, vi som blivit skuldsatta på grund av orimliga ekonomiska förhållanden, vi som har levt ett antal år av våra liv med sämre livskvalitet, ja rent av i fattigdom, på grund av den förda politiken – hur ska vi göra för att ­inte helt gå sönder, för att inte förlamas av vår egen bitterhet? Hur kan vi omvandla ilska och bitterhet till aktion?

Vi måste fråga oss: hur kan det få se ut så i ett Sverige med enorma rikedomar hos vissa grupper och med goda statsfinanser?

Det är dags för ett landsomfattande uppror!