|
Skandalfallet i Uppdrag granskning kommer följas av fler
Vanvårdsutredningen vill framstå som en sanningskommission som skall kartlägga övergrepp och kränkningar. Men eftersom slutbetänkandet utelämnar allvarliga systemfel i den sociala barnavården lär vi få se fler skandaler som den i gårdagens Uppdrag granskning, skriver Birger Hjelm.
De flesta som såg Uppdrag Gransknings program igår om hur socialtjänsten i Sandviken fattade beslut om att tvångsomhänderta två barn baserat på ett enda telefonsamtal blev förmodligen upprörda. Så även jag - fallet verkar vara förfärligt. Det värsta av allt är att Socialtjänsten inte tycks ha begått något formellt fel. Utredningar kan baseras på vilket dravel som helst, men i lagens mening har allt gått rätt till. Jag blev dock inte speciellt förvånad, jag har sett många liknande fall tidigare.
Många har nog trott att vanvård och felaktiga omhändertaganden är något som hör historien till. Den nyligen presenterade Vanvårdsutredningen ger också till ytan intryck av att statsmakten gör upp med ett mörkt kapitel i sin historia.
Jag, som länge varit engagerad i vanvårdsfrågan, blev mycket glad då regeringen i september meddelade att den kommer att inleda samtal med oppositionen inför möjligheten att ge upprättelse och ekonomisk kompensation åt de som drabbats av vanvård i den sociala barnavården. Men efter att grundligt ha läst igenom vanvårdsutredningens slutbetänkande på ca 300 sidor är jag betydligt mindre hoppfull och mindre övertygad om att statsmakten verkligen vill göra upp med sin historia.
Vanvårdsutredningen sägs ligga till grund för en framtida dokumentation av övergrepp och missförhållanden i den sociala barnavården och vara underlag för att bereda drabbade möjlighet till upprättelse. Det är dock ett tveksamt påstående eftersom utredningen, enligt utredaren Göran Johansson, endast har till uppgift att kartlägga övergreppen under vistelserna i barnhem, fosterhem och institutioner.
Det är naturligtvis bra och nödvändigt att de övergreppen dokumenteras, men det är klart otillräckligt för att göra en helhetsanalys. Detta direktiv begränsar och urholkar vanvårdsutredningen. Beslutet att inte kartlägga myndighetsutövandet och orsaker till felaktiga och bristfälliga utredningar, osakliga och felaktiga omhändertaganden, tragiska familjesplittringar etc, får till konsekvens att det är omöjligt att komma till rätta med allvarliga missförhållanden och strukturella problem i socialtjänsten. Drabbade som intervjuats under utredningen och som ville redogöra för exempelvis osakliga och felaktiga utredningar och felaktiga omhändertagande fick inte göra detta, eller rättare sagt, de kunde muntligt föra fram detta men det nedtecknades eller dokumenterades inte och återges således inte i slutbetänkandet.
Slutsatsen måste bli att direktiven utformats i syfte att göra vanvårdsutredningen till en enbart begränsad teknisk/statistisk utredning. Apparaten och systemet får inte granskas. När man läser slutbetänkandet så innehåller det visserligen en redogörelse av olika former av kränkningar och övergrepp på barnhem, fosterhem och institutioner samt definitioner, klassificeringar och matriser i hur dessa övergrepp och kränkningar skall betecknas. Men tesen tycks vara att förövarna är enskilda individer (fosterföräldrar, barnhemsföreståndare, institutionspersonal eller andra placerade) som olyckligtvis fått verka i systemet medan myndigheterna bara vagt kritiseras gällande punkterna bristande tillsyn och arkivföring. Tilläggas kan att förövarna och ansvariga inte behöver konfronteras med gärningar, inte ens om de fortfarande är yrkesaktiva.
Nu är det legio att angripa barn- och äldreminister Maria Larsson (KD) för hennes agerande. Man får dock inte glömma att det var den förra folkhälsoministern Morgan Johansson (S) som skrev dessa begränsande och uppenbarligen diffusa direktiv i strid med givna löften. Vid ett besök 2006 på socialdepartementet fick nämligen föreningen Samhällets styvbarns styrelse ett muntligt löfte av Johansson att direktiven kunde inbegripa även myndighetsövergrepp, felaktiga utredningar och omhändertagande etc. I vanvårdsutredningens slutbetänkande står det däremot att detta faller utanför utredningsuppdraget.
Samhällets styvbarn kritiserade också valet av Göran Johansson som särskild utredare. Som tidigare socialchef och tidigare ordförande för Sveriges socialchefer är han själv en del av socialtjänstapparaten. Istället ville vi se en extern utredare, gärna med hög juridisk kompetens utan lojalitetsband till någon myndighet eller maktapparat. Men Morgan Johansson utsåg trots allt den socionomutbildade före detta socialchefen. Idag ser vi resultatet av detta utnämnande i vanvårdsutredningens slutbetänkande.
Jag och andra med mig som granskat samhällsingripanden i social- och familjepolitiken, särskilt från efterkrigsperioden och framåt har funnit många anmärkningsvärda saker. Vid en första anblick kan det tyckas att det funnits skäl för sociala myndigheter att besluta om omhändertaganden i massiv omfattning, men skrapar man lite på ytan i utredningsmaterialen framträder oegentligheterna. I fall efter fall hittar vi i princip normala föräldrar och barn, som dock befunnit sig i fattiga och torftiga miljöer och varit socio-ekonomiskt stressade och utan starka sociala nätverk. De påstådda skälen för omhändertagande handlar många gånger om banaliteter. Det har inte saknats goda intentioner och det fanns/finns naturligtvis såväl inkännande socialtjänstemän som chefer som gjort/gör ett bra arbete. Jag påstår inte heller att det inte finns fall och omständigheter där samhällsingripanden är nödvändiga eller att det inte heller skulle finnas olämpliga biologiska föräldrar - men dessa fall är i antal inte många jämfört med det faktiska antalet samhällsingripanden under 1900-talet.
Det finns även tragiska fall, t ex allvarliga sjukdomar och olyckor som försvårat för föräldrarna att vara vårdnadshavare. Här kommer då en självklar följdfråga och reflektion. Varför har inte sociala myndigheter beaktat det biologiska nätverket som stöd och resurser vid samhällsingripanden och åtgärder? Det finns nämligen under 1900-talet åtskilliga omhändertagandefall där barnens stabila och dugliga nära släktingar och närstående inte har fått ta hand om de berörda barnen trots att de erbjudit sig och även i flera fall starkt kämpat för att det ska bli möjligt. Istället har barnen av någon outgrundlig anledning placerats (utackorderats) hos främmande människor eller på fosterhem och institutioner i en avlägsen landsända. Om dessa saker står det i princip ingenting om i vanvårdsutredningens slutbetänkande
Staten har alltså vid många tillfällen gått in i helt eller relativt normala familjer och omhändertagit barn och ungdomar och på det sättet bestraffat fattigdom och utsatthet. Detta till råga på allt i ett land som under större delen av 1900-talet styrts av s.k. arbetarregeringar. Dessa fall av kränkningar är idag i post-folkhemmet politiskt känsligt att belysa, på samma sätt som tvångssteriliseringarna i början var en het potatis. Det är måhända en förklaring till att det utelämnats från vanvårdsutredningens slutbetänkande, men det är ändå högst anmärkningsvärt, för att inte säga oklokt. Människor är idag upplysta och har plattformar, tex Newsmill, som inte fanns i tider när makten och överheten kunde styra och strypa information.
Någon enstaka debattör har hävdat att vanvårdsskandalen inte har någon politisk eller ideologisk bäring eller dimension. Det är visserligen rätt i det snäva perspektivet såtillvida att det praktiska myndighetsutövandet och nämndbesluten på lokal nivå ute i landet var desamma oavsett färg på kommunhusen. Men det är otvetydigt så att det på nationell nivå var en del i folkhemsbygget, se t ex Joakim Nergelius artikel. En många gånger repressiv överkontrollerande social- och familjepolitik ansågs (anses?) nödvändig för att modernisera och omforma samhället. Därmed får det tidigare styrande politiska etablissemanget i allmänhet och socialdemokraterna i synnerhet finna sig i att bli kritiskt granskade. Tidigare borgerlig opposition har dock ingen som helst anledning att slå sig för bröstet då den många gånger haft möjlighet att sätta ner foten och protestera mot missförhållanden men allt som oftast bara varit passiv.
Den mycket intressanta frågan är varför en vanvårdsutredning tillsätts först 2006. Det har, milt uttryckt, inte saknats larmrapporter under åren. Felaktigt behandlade och drabbade har naturligtvis framfört sina klagomål till politiker och högre ämbetsmän. Även sakkunniga, jurister och enstaka grävande journalister har försökt väcka debatt. Och redan 1983 publicerade tidskriften Der Spiegel, i dåvarande Västtyskland, två artiklar om barnomhändertaganden i Sverige, Kindergulag im Socialstaat Schweden var rubriken på en av artiklarna. Tidningen gav en bild av bland annat hur barn i stor omfattning och många gånger på lösa grunder omhändertogs och placerades runt om i landet utan eller med ringa kontakt med sin familj och släktingar. Journalisten ställde också den självklara frågan varför Sverige har ca tio gånger mer omhändertagna barn och ungdomar än Västtyskland.
Etablissemanget och dåvarande regering vaknade till men inte för att syna och åtgärda missförhållanden. Ställda inför en besvärande kritik anlade regeringen istället moteld. Det anordnades på utrikesdepartementet en presskonferens där svensk och internationell media skulle serveras den korrekta bilden: Der Spiegels artiklar gav, menade man, i grunden en orättvis bild av välfärdsstaten Sverige. I stället redogjordes för hur förträffligt den sociala barnavården och alla dess organ fungerade.
Det kräver många artiklar för att beskriva systemfelen och de strukturella missförhållandena i den sociala barnavården. Det kan dock vara på sin plats att spalta några av de punkter som återkommer i debatten.
• Framväxt av ett Geschäft: affärsintressen och girighet hos oseriösa aktörer, tex vårdbolag HVB-hem etc.
• Brister i lagstiftningen: t ex gummiparagrafer och generalklausuler vilket medför att myndighetsföreträdare knappast kan begå tjänstefel och försummelse, oavsett grad av fel och försummelse.
• Osaklig beteendevetenskap: Fel-diagnoser har nyttjats mot barn och/eller föräldrar och legat till grund för samhällsingripanden.
• Osaklig utredningsmetodik: Tjänstemän som inte förstår/ignorerar grundläggande utredningskrav på saklighet och objektivitet.
• Bristande utbildningskvalitet: Socionomutbildningen som högskoleutbildning har åtskilliga gånger kritiserats för bristande kvalitet och oförmåga att rusta studenterna inför yrkeslivet.
• Medialt ointresse: Mainstreammedia har undvikit att publicera artiklar med systemkritik av den sociala barnavården.
• Brist på transparens och öppenhet i myndighetsutövandet. Sekretess förhindrar insyn och kritisk granskning.
• Brist på tillsyn och kontroll har möjliggjort kränkningar och övergrepp.
• Doktrindyrkan, De goda intentionernas alibi och föreställningen och illusionen om välfärdsstatens förträfflighet har verkat som skygglappar och hinder för att uppmärksamma missförhållanden.
Vanvårdsutredningens slutbetänkande berör dock endast en av dessa punkter, den som gäller tillsyn och kontroll, och naturligtvis inte den sista punkten om bakomliggande socialstatsdoktriner och välfärdsillusioner. Och det är tyvärr i dessa andra punkter vi hittar de egentliga svaren och förklaringarna.
Larmrapporterna och varningarna om systemfel som förtigits och det gyllene tillfället 1983 som etablissemanget inte tog har kostat oerhört mycket i form av mänskligt lidande. Om regeringen och Maria Larsson tillsammans med oppositionen fortsätter att utelämna väsentliga delar i problembeskrivningen så kommer det priset att bli ännu högre.
Då lär vi få se fler skandaler som den i gårdagens Uppdrag Granskning |
