Norsk-brittiska baser i neutrala Sverige HEMVÄRNET 5–6/2008 Karl-Yngve Åkerström

Mälsåkers slott utanför Strängnäs har en given plats i Norges krigs- och ockupationshistoria. Godset köptes av norska staten 1943, mitt under brinnande världskrig och användes för att träna flera tusen infanterisoldater, försiktigtvis kallade ”polistrupper”. Somliga hamnade på hemliga baser på svenskt område och gjorde därifrån raider in i Norge trots vår deklarerade neutralitet.

Numera används slottet för utställningsverksamhet som skildrar den tidigare hemliga insatsen av norsk personal i samarbete med svenska myndigheter. Det kan vara ett lämpligt mål för en semesterutflykt i Mälardalen. Utsikten över Mälaren är hänförande.
På fjolårets utställning uppträdde norrmannen Roger Albrigtsen som föredragshållare. Nyligen utkom hans bok Ukjent norsk krigshistorie. Den politiska ledningen i Stockholm
tycks ha varit ovetande om arbetet att upprätta norska underrättelse- och sabotagebaser på
svenskt område i fjällvärlden. I varje fall föredrog man att inte känna till detaljer för att vid behov kunna förneka operationerna. Däremot var svenska försvarsstabens underrättelsetjänst, Cbyrån, aktiv i samarbetet med norrmännen.

En nyckelperson var den svenska kaptenen Fahle Isberg från Kiruna. Verksamheten pågick från hösten 1944 från Troms till Norland. Stationen SEPALS 1, kallad ”Mons” upprättades i Pältsastugan sydväst om Treriksröset. SEPALS 2 eller ”Anna” fanns vid Unna Allakas söder om Abisko. SEPALS 3, känd som ”Truls”, låg i svenska statens fjällstuga vid Marvasjaure.
SEPALS 4 slutligen, kallad ”Gorgon”, låg på gränsen i öständan av Leinavattnet. För dem som gått Kungsleden är det kända platser.

UTRUSTNINGEN levererades för det mesta av amerikanerna i OSS (se faktaruta). Som mest fanns i baserna 250 ton vapen och annan militär utrustning. Därifrån blev nämligen sabotageaktioner på norskt område utförda. Endast C-byrån på svensk sida tycks ha känt till detta och dessutom kunnat ta del av för oss viktigt underrättelsematerial från det ockuperade Norge. I boken finns spännande originalrapporter från hemliga uppdrag med livet som insats. Albrigtsens morfar var en av de aktiva. Svenska samer var vägvisare och transportörer.

Det finns ytterligare en koppling till svenska försvaret. Från nyåret 1944/45 förlades en amerikansk flygstyrka under befäl av den norsk-amerikanska flygöversten Bernt Balchen till Kallax (Luleå). Under perioden fram till augusti 1945 fraktade 10 Dakotaplan (DC-3) norsk och brittisk personal samt utrustning till bland annat SEPALS-baserna under livsfarliga flygförhållanden.

Chef för radiokommunikationernavar den sedermera som forskningsresande kände Thor
Heyerdahl, då brittisk flyglöjtnant. Han arrangerade också fallskärmsutbildning
på Kallax för den personal som skulle landsättas.

VI HADE DÅ den absurda situationen att den tyska löjtnanten Walter Zindel basade över en tysk förrådsstyrka utanför Luleå med tusentals ton livsmedel och militär materiel medan samtidigt översten Bernt Balchen från motståndarsidan bedrev hemliga operationer
från samma stad. Dessutom vårdades svårt sårade tyska soldater på hemliga svenskakrigssjukhus i Norrbotten och Västerbotten.

Sveriges samarbete med Storbritannien och USA i slutskedet av andra världskriget blev inledningen till ett fortsatt nära och länge hemligt samarbete i underrättelsefrågor. Stella Polarisaffären och nedskjutningen av den signalspanande DC-3an samt Catalinan 1952 är en räcka händelser som hänger samman. Jag blev för övrigt något senare själv delaktig i sådant samarbete på nordkalotten. Det känns nu som en främmande och overklig värld.