Birger Schlaug: Nej, allt är inte alltid någon annans fel Borås Tidning, 20.9.2009

Jag läser att det har varit stökigt i Göteborg, Gottsunda och lite varstans. Ungdomar har bränt bilar, kastat sten på spårvagnar och misshandlat en och annan. Det är det som kallas stökigt.

Inte för att jag är någon språkpolis men någon jäkla ordning får det väl ändå vara på ordvalet i de journalistiska produkterna. Våld, misshandel och pyromani är inte stök. Det är huliganism. Reducerar man det till stök så accepterar man det. Ja, man är på gränsen till att godkänna det som en naturlig del av samhället.

Resultatet av de stökiga händelserna blev en del debatt. Självfallet intar varje debattör sin invanda position. En vänsterpartist hävdar i radio att det är regeringens fel, att staten sviker och att ungarna inte har något annat att göra. Då svarar Folkpartiets minister Nyamko Sabuni, med politiskt dödsförakt, att föräldrarna har det största ansvaret.

Jag studsar nästan till. En politiker som säger det mest icke-politiskt-korrekta som finns: Föräldrar har det största ansvaret.

Nu är det naturligtvis så att föräldrar kan vara arbetslösa, ha ont om pengar och ha drabbats illa på alla möjliga sätt. Men varför detta skulle utgöra skäl för att inte ta ett individuellt och kollektivt vuxenansvar har jag svårt att förstå. Jag tror för övrigt att ett hot mot vuxnas ansvarstagande är att många vuxna fastnat i att själva vara barn, och dessutom grottat ner sig i den norm som det passiviserande konsumtionssamhället bygger på.

Jag har till leda hört föräldrar som skyller på skolan, att skolan inte tar sitt ansvar, att lärarna inte uppfostrar deras barn… Men, stopp och belägg! Det är förvisso skolans uppgift att fostra goda och kunniga samhällsmedborgare, men det fråntar inte oss föräldrar vårt huvudansvar.

Vänstern, i vid bemärkelse, förringar av ideologiska skäl föräldrarnas roll genom att skjuta huvudansvaret för barn på någon annan, eller något annat. Det är ideologiskt betingat att överlåta tvååringar till dagis tio timmar per dygn, det är ideologiskt betingat att skylla på samhället när något går snett. Och lägg till det att medborgare i vår del av världen drabbats av skyll-på-någon-annan-syndromet.

Det är oftast någon annans fel att det gått snett. Att jag inte läst läxan är någon annans fel, att jag rökt för mycket och fått cancer är någon annans fel, att jag är tjock är någon annans fel, att jag kommer för sent till jobbet är någon annans fel, att jag inte bryr mig om politiken är någon annans fel (de dumma politikernas).

Förvisso är det emellanåt någon annans fel, men alls inte så ofta som det slentrianmässigt hävdas. En kort genomgång av mina egna ryggmärgsreflexer ger vid handen att sju gånger av tio borde ryggmärgen peka på mig själv istället för någon annan när det gick som det gick.

Nu kan man förstås tycka att det här med föräldrars ansvar är konservativt snömos från höger. Därför skulle jag vilja berätta lite om en man som hette Peter Kropotkin. Han var frihetlig socialist, jag har vid något tillfälle kallat honom den gröne socialisten. Han levde på 1800-talet och blev begabbad av såväl Marx som liberaler.

Kropotkin talade om det civila samhällets ansvar, om de enskilda individernas ansvar. Han hyste tvivel mot både stat och kapital. Undandrar vi oss eget vardagsansvar, och litar på att staten skall lösa allt, så tappar vi något av det människovärde vi bär på, menade han. Och litar vi på kapitalet är vi korkade.

I enlighet med Kropotkins lära kan man konstatera att de som lägger ansvaret på samhället för att det är stökigt på gatorna gör det för lätt för sig.

Det finns någon sorts missuppfattning, tycks det mig när jag lyssnar till debatten. Människor tycks inte förstå att det är skillnad på staten och samhället – och att samhället, mer än något annat, är du och jag och alla andra. Vi får det samhälle vi förtjänar. Så stökigt är det.