Vid lunchtid, måndagen 22 mars, satte ledaren för vänsterpartiet Lars Ohly för ovanlighetens skull på sig en slips, tog tunnelbanan in till Gamla stan och gick de dryga tre hundra metrarna upp till Stockholms slott.

Ohly är brinnande antirojalist, den ende svenske politiker av format som aktivt arbetar för att avskaffa kungahuset. Men inte ens han hade kunnat tacka nej till en sådan inbjudan. Lunch på tu man hand, uppe på slottet, med tronpretendenten och hennes gemål.

Motivet? Enligt den förklaring som gavs när hovet ringde upp och bjöd in ville kronprinsessan Victoria veta vilka frågor vänsterledaren ansåg viktiga inför valet i höst.
Ohly har uttryckligen tackat nej till att närvara vid bröllopet 19 juni. Att han sa ja till lunchen berodde, enligt honom själv, på att han den här gången fick chansen att prata vänsterpartiets politik. Och då inte minst: varför han och hans parti är emot hovet.

Lars Ohly är inte ensam om att under vårvintern ha varit uppe på slottet för att luncha med Victoria och Daniel. Såväl s-ledaren Mona Sahlin som miljöpartiets Maria Wetterstrand har gjort det. Liksom ledarna för alla fyra regeringspartierna.

Man får anta att kronprinsessans uttalade motiv - att informera sig om valet - är det samma för samtliga luncher. Frågan är vilken användning hon kommer ha för de kunskaperna. Victoria är inte statschef än och kommer sannolikt inte att bli det på många år. Men visst, att bilda sig redan nu kan ju knappast vara fel, även om den reella maktpositionen dröjer.

Det finns en annan möjlig förklaring. Genom att umgås ansikte mot ansikte, under avspända former, kan en makthavare få potentiella kritiker att bli mer vänligt inställda till honom eller henne. Att i lugn och ro ge sin syn i viktiga nen. Personliga möten, luncher och middagar, är en vardaglig strategi för lobbyister i det privata näringslivet och skiljer sig från extern pr, där man ju hanterar den yttre mediebilden.

Just kungahusets skickliga arbete med sitt externa varumärke är ju välkänt. Mindre uppmärksammat är däremot arbetet bakom kulisserna, med omfattande kontakter med makthavare i Sverige. I själva verket är hovets sociala umgänge med makten en del i ett väloljat system, där det främsta syftet för hovet är att bevara sin egen existens. Kort sagt: mat, prat och makt.

Orsaken till att kungahuset behöver bedriva mat, prat och makt-strategin är att det nästan helt saknar formellt existensberättigande. För att spela någon som helst roll i samhället måste kungen bygga sin egen maktbas.

Enligt den grundlag som började gälla den 1 januari 1975 och som då ersatte 1809 års konstitution är kungen visserligen rikets "statschef". Men han saknar efter reformen helt formell makt. Den dåvarande statsministern Olof Palme sammanfattade den nya staten med de berömda orden om att det bara blev "en plym kvar, en dekoration".

Vår grundlag innehåller ytterst lite om kungahusets uppgifter. Egentligen finns bara tre krav på maktaktiviteter. Att varje höst öppna riksdagen. Att vid regeringsskifte, så kallad konselj, formellt informeras om vem som nu styr landet. Att sitta ordförande vid möten i utrikesnämnden.

Utöver det finns den allmänna formuleringen i Regeringsformen att statschefen "hålles av statsministern underrättad om rikets angelägenheter. När så erfordras sammanträder regeringen i konselj under statschefens ordförandeskap". När och hur detta ska ske står ingenting om.

Sammantaget står faktiskt kungen, trots att han är statschef, efter grundlagsreformen organisatoriskt nästan helt utanför det offentliga systemet. De flesta sammanhang som vi i allmänheten är vana att se kungen i - eriksgator, invigningar och andra former av firande som exempelvis Nobelfesten - är inte att betrakta som offentlig verksamhet.

Ytterligare ett tecken på innehållslösheten i kungahusets uppdrag är att själva hovet - organisationen kring kungen - är en juridiskt oklar företeelse. Enligt sin egen beskrivning på hemsidan beskriver det svenska kungahuset sig självt med ett samlingsnamn, "Kungl. Hovstaterna". Hovet som företeelse berörs inte alls i grundlagen. Det går inte ens att svara på vilken juridisk form som "hovstaterna" har.

Detta trots att hovet numera ger ut en verksamhetsberättelse och upprättar ett bokslut med resultat och balansräkning.
De juridikforskare och statsvetare som Fokus har talat med vet inte hur de ska beteckna hovet och beskriver det med ord som "en kvarleva från historien" och "en egen sfär som kungen har för sig självt".

Hovet är alltså vad det själv vill vara. Inte offentligt. Inte ett privat bolag.
Apanaget då? Det anslag som regeringen varje år betalar ut till hovet? Nej, inte heller detta är baserat på någon lag, utan utgör ett återkommande förslag i budgeten varje år. Med apanaget kommer heller inga uttalade motkrav på hovet, mer än vilka utgifter summan är tänkt att täcka.

Inte ens kungens roll som "rikets främste representant i förhållande till andra länder", som det står på hovets hemsida, är reglerad i svenska lagar. Den kommer i stället ur folkrätten som dock är sparsmakad med krav på vad ett statschefsskap innebär, här finns mest sedvänjor och traditioner att luta sig emot. I slutändan är det regeringen som har makten även här, men den väljer att anlita hovet vid varje statsbesök. I princip skulle regeringen i stället kunna vända sig till ett privat eventföretag, och låna in statschefen i de få ögonblick där han eller hon krävs.

Sammantaget saknar alltså hovet formell förankring och behöver nätverka för att inte marginaliseras.

Den viktigaste kontaktytan är med personer i den politiskt parlamentariska makten. Som vi har visat är kungen i princip underordnad statsministern, och får direkta uppdrag av regeringen att genomföra statsbesöken.

Men hovet utnyttjar ytterst skickligt alla tillfällen till kontakter med politiska makthavare, såväl vid statsbesök som vid åtskilliga andra typer av träffar.

Under 2008 listar kungen ensam eller ihop med drottningen 237 programpunkter i sin "dagbok". Av dessa var 21 möten med politiker. Över hälften av dessa var träffar som ligger utanför de lagstadgade (riksmötets öppning, konselj och utrikesnämnden). Bland annat höll kungaparet tolv luncher på slottet med enskilda regeringsmedlemmar - ett initiativ helt från hovets sida. Då har vi inte räknat in den handfull liknande möten med landshövdingar som också förekom under nämnda år.

Nu träffar kungen medlemmar av regering och riksdag vid långt fler tillfällen än vid konseljer och statsrådsluncher. Det gäller inte minst vid de olika middagsbjudningar som hovet kontinuerligt anordnar. I december 2006 bjöd kungaparet hela det då ganska färska svenska parlamentet på "riksdagssupé". Nära 400 gäster dök upp på slottets gästvåning och åt ankbröst med äppelspån och kronärtskocksterrin. Nästan hela regeringen var närvarande och ytterst få i Sveriges politiska ledning hade tackat nej.

Undantaget var vänsterpartiet, som skickade gruppledare Alice Åström och ingen mer.
Under de därpå följande dryga tre åren har hovet hållit 16 stora middagar på slottet. Hälften, åtta, är middagar i samband med utländska dignitärers besök i Sverige. Till dessa bjuds alltid hela regeringen in, även om vissa av dess medlemmar är mer frekventa besökare i Tessins gallerier än andra. Men här finns även statssekreterare, gruppledare och riksdagens ledning med talmannen Per Westerberg i spetsen.

Även om regeringen och UD sköter statsbesöken, finns alltså ingen lag som anger hur de ska hållas. Och de middagar som hålls vid hovet är det hovet självt som bjuder in till. Till dem ska läggas flera tillställningar som ligger helt vid sidan av det offentliga.

Till exempel håller hovet varje år 11 december en nobelmiddag på slottet. Detta är alltså inte nobelfesten, som hålls dagen före, och som ju arrangeras av Nobelstiftelsen, utan en middag som hovet självt håller. Inbjudningslistan innehåller allt från själva nobelpristagarna, alla politiska makthavare till hovets egna vänner i näringsliv och andra maktsfärer.

Allt kring Nobelpriset kan uppfattas som något som arrangeras av staten, men är i själva verket en nästan helt privat företeelse som drivs av Nobelstiftelsen. Dess ordförande Marcus Storch och vd Michael Sohlman är för övrigt frekventa besökare på slottet.
Ett annat exempel på en helt hovintern tillställning var i fjol när kronprinsessan och Daniel Westlings förlovning offentliggjordes. Då hölls en mottagning på eftermiddagen den 17 april. Till hovet, för att fira förlovningen, kom bland andra hela regeringen (utom statsministern), samtliga gruppledare i riksdagen utom vänsterpartiets, s-ledaren Mona Sahlin och mp-språkröret Peter Eriksson, ärkebiskopen Anders Wejryd, Högsta domstolens dåvarande ordförande Johan Munck, före detta justitiekansler Göran Lambertz, riksbankschef Stefan Ingves, ÖB Sverker Göransson, länspolismästaren i Stockholm Carin Götblad, alla landshövdingar, Svenskt Näringslivs ordförande Signhild Arnegård-Hansen, professorerna som leder de kungliga akademierna, samtliga riksmediers chefer, allmänhetens pressombudsman, ordförandena för Saco och TCO (dock inte LO), Röda korsets ordförande och vd, Riksidrottsförbundets ordförande Karin Mattsson Weijber.

Det var, kort sagt, makten i det svenska samhället. Bara direktörerna saknades. Ytterst få tackade nej, trots att tillställningen hade mycket lite av formell information eller funktion.
Ätandet och pratandet med den sittande borgerliga regeringen har utan tvivel burit frukt. Då har man också en statsminister i Fredrik Reinfeldt som har en uttalad filosofi att monarkin ska fungera som en motkraft till den parlamentariska makten. Detta vädrade han redan år 2006, innan han blev statsminister, i en antologi inför kungens 60-årsdag.

"I detta Sverige, där så mycket har utformats eller styrts av en och samma politiska maktsfär, har vi ett stort behov av en institution vars oberoende från partipolitisk hänsyn aldrig kan ifrågasättas./.../ Här framträder monarkin genast som en institution vilken inte har intagits eller kan ägas av socialdemokratin. Det gör den skrämmande nog närmast unik som företeelse i Sverige".

De senaste decennierna har även socialdemokraterna visat samma välvilja som den nuvarande borgerliga regeringen. Men det kan ju bli maktskifte och det stödet är ju ingen garanti, och hovet kan som sagt inte luta sig mot några lagar för att även framöver kunna behålla samma position. Det förklarar kronprinsessans träffar med Ohly och de andra partiledarna, och hennes far kung Carl Gustafs omfattande umgänge med toppolitiker från båda sidan av blockgränserna.

Mat och prat med den politiska makten räcker dock inte. Hovet behöver andra bundsförvanter för att kunna upprätthålla sin roll. Det finns en mycket mäktig grupp i samhället som kungahuset träffar oftare än de flesta andra. Vi pratar om det privata näringslivets högsta tjänstemän och största kapitalägare.

Det är en grupp med flera saker som hovet behöver för att bibehålla sin roll: en kassakista, makten att flytta huvudkontor och skapa eller flytta hundratusentals jobb. En oerhört stark röst i samhällsdebatten. Som, föga förvånande, ständigt försvarar kungahuset.

Med näringslivet är nämligen kungahusets ätande, pratande och maktminglande om möjligt ännu mer frekvent än med politiker.

Av kungens och kungaparets 237 programpunkter under 2008 var 39 sådana som innebar någon kontakt med makthavare i den svenska företagsvärlden. I den siffran finns allt från rena företagsbesök till styrelsemöten, prisutdelningar och andra sammanhang där kungen träffar näringslivets högdjur. I de 39 ingår dock inte alla de galamiddagar på slottet i samband med statsbesök i Sverige, och statsbesök utomlands, där flera av våra mer välkända näringslivsprofiler är frekvent närvarande.

Att näringslivets ägare och tjänstemän är viktiga för kungahuset illustreras inte minst i de medaljer som kungen delar ut. Ordensväsendet är i Sverige avskaffat sedan 1974 (undantagen är utländska medborgare och medlemmar av kungafamiljen). Men kungens frekvent utdelade medaljer har närmast kommit att ersätta ordnarna. Medaljerna är, till skillnad från ordnar, inte omnämnda i lag och utgör alltså ännu en företeelse där hovet agerar som det själv önskar.

Den medalj som är den viktigaste är HM Konungens medalj i tolfte storleken (med diverse band eller kedjor). Sedan 1973 har 536 kungamedaljer i tolfte storleken delats ut. Överlägset vanligaste mottagare är en person ur näringslivet, 144 av medaljerna har gått till denna grupp. Näst största grupp är akademiker, som har fått 97 medaljer. Som en jämförelse kan sägas att folk från kulturvärlden bara har fått 15 medaljer. Kungen delar också ut medaljer i mindre storlekar, och där hittar man fler kulturarbetare.
Men genom att se på den "tyngsta" medaljen får vi en indikation om vilka kungahuset värdesätter mest.

Profilen på de näringslivsfigurer som får medalj på bröstet är homogen. Här finns de högsta tjänstemännen i de stora industrisfärerna, liksom framträdande bankdirektörer och andra typer av tjänstemän och rådgivare.

Långt färre är entreprenörerna och privata kapitalägare utanför Stockholm. I fjol fick till exempel dåvarande Ericssonchefen Carl-Henric Svanberg, Scaniabossen Leif Östling samt förre Nordeaordföranden Björn Wahlström dylika medaljer.