Konsten att ge bort ett land - utan att medborgarna märker det (Utdrag ur Sara Lidmans bok ”Kropp och Skäl”) Den skrevs 2002, Sara Lidman dog 2004

Regionerna kommer att få mer att säga till om - samtidigt som nationalstaten minskar i betydelse. Det framställdes som ett löfte inför Sveriges inträde i EU. Vi skulle äntligen befrias från våra knätofsar och inskränkta synsätt. Vi skulle bli mer internationella, ja rent globaliserade.

Men sedan vi väl kommit in har allmänheten ogillat hu­vudstadens ständiga hänvisningar till Bryssel - vad vi inte får göra för Bryssel - och vad vi måste enligt direktiv från Bryssel. Många klagar så att EU-förespråkarna tvingats ut med ständiga variationer på temat:
fråga inte vad EU kan göra för dig - fråga vad du kan göra för EU!

Våra nordligaste landshövdingar har tagit fasta på just detta: att erbjuda EU något stort - och samtidigt visa hur en region kan hävda sig gentemot den förlegade nationalstaten. Hövdingarna Rosengren och Andersson skriver att den norraste tredjedelen av Sveriges yta skulle erbjudas EU till "internationella militärövningar i fredens tjänst... framför allt för flygstridskrafter i det jämförelsevis fria luftrummet häruppe..." . Brevet citeras på undanskymd nyhetsplats i DN (20/7/1998) som en sådan där provinsiell egenhet utan större intresse för en rikstidning.

Inga kommentarer på någon ledarsida. Ingen förvåning. Brevet smygs in som ett av de "förmodanden" man kunde läsa under EU-kampanjen - att Bryssel tänkte sig erbjuda
arbetstillfällen åt nordsvenskar genom att Europas samlade atomsopor och annat giftigt avfall kunde grävas ned i övre Norrlands vidder och generera bevakningsuppdrag i sekler framöver.

Men det här med en hel tredjedels nation som idel militärbas... vem i Bryssel skulle våga föreslå något så hårresande? Och så kommer landshövdingarna Rosengren och Andersson helt oombedda (?) med en sådan inbjudan.

Hör här:
"Ett internationellt utbildnings- och övningskommando i norra Sverige: skulle vara en svensk profilering för ökad internationell förståelse och samverkan där Sverige och Norrland kan ha en roll att aktivt och på eget initiativ medverka i förtroendeskapande verksamheter... "

Tanken är att "etablera ett permanent område i norra Sverige för internationella övningar för framför allt flygstridskrafter.. Försvarets internationella kommando, Swedint, är tänkt att vara huvudman för verksamheten…” heter det.

Men borde inte en så viktig tanke debatteras i massmedia och i de politiska partierna innan den sänds som ett manifest till landets försvarsminister för vidare befordran till EU?
Är nationalstatens betydelse så förringad att en sådan här fråga inte ens behöver avhandlas i riksdagen?

Det är svårt att värja sig för misstanken att initiativet kommit från militära strateger i NATO/PFF innan det pre­senteras som ett regionalt initiativ genom landshövdingar­na i Norrbotten och Västerbotten. Allmänheten borde upplysas om förslagets framväxt, den exakta ordalydelsen, om skriften är att betrakta som ett privat brev eller offentlig handling utarbetad av ansvariga ämbetsmän. Det gäller faktiskt något större än tillståndsbeviljande för bärplockning.

Några dagar efter landshövdingarnas propos kom en an­nan, besläktad nyhet. Den sändes i radio en gång - och passerade lika obemärkt: ett förslag om samordning av de europeiska stormakternas försvarsindustrier, England, Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien.

Och de inbjuder lilla Sverige att vara med! Enda problemet uppgavs vara att en stor del av Frankrikes vapentillverkning går i statlig regi - något som strider mot EUs regler. Men detta antogs vara ett överkomligt problem. Att en del svensk vapenproduktion också är statsägd nämndes inte som något hinder för svenskt deltagande. Däremot framhölls glädjen för Bofors och för alla de svenskar som kommer att beredas sysselsättning i tillverkandet av denna förnödenhet: Vapen.

Som alla kommersiella företag har ju vapenindustrin ”vinsten som verksamhetens övergripande mål”. Alltså måste denna enorma EU-koncern under uppbyggnad välkomna - ­eller underblåsa - alla de meningsskiljaktigheter världen över som kan övergå i väpnat våld - för att säkra efterfrågan på nya slaktredskap.

Sverige har aldrig varit rikare.
Men detta land "har icke råd" att ge alla sina arbetsföra invånare försörjning genom hederligt arbete. Industriledare och politiker talar med en mun om nödvändigheten att lära sig leva med en tioprocentig arbetslöshet. De ungdomar som våndas över att ingå i de tioprocenten får nu tre alternativ till sysselsättning - och fullgott människovärde: ­

1. att tjänstgöra på EUs militärfält i norr
2. att arbeta i en expanderande försvarsindustri
3. att ta värvning i Nato eller en EU-armé under uppbygg­nad.

Medan Warszawa-pakten existerade hette det att Nato var nödvändigt. Nu sedan östblocket fallit i bitar och inte hotar väst borde Nato ha avvecklat sig. Men det fortsätter att expandera. Mot vilket hot? Hos vem är det Sverige ska skapa förtroende genom en gigantisk militärbas i norr och genom vidgad produktion av vapen?