Hur blir man en människa i hatarens ögon? Niklas Orrenius DN Debatt, kultur 2011-12-13

Målade hakkors, sönderslagna fönster, mordbränder. Den svenska främlingsfientligheten är ingen fiktion. "Jag trodde att jag var härdad efter tjugo år som reporter, men den här avhumaniseringen skakar mig", skriver journalisten Niklas Orrenius.

”Hur säger man rymdraket på engels­ka?” frågar min sexårige son.

Hans ögon lyser av förväntan. Jag fattar vad han är ute efter.

”Spaaace rrrrrrrocket!” svarar jag och försöker få rösten att låta som en speaker till en hollywoodsk filmtrailer.

Sonen blir nöjd. Han vill att jag ska säga fler saker på engelska. Saker låter coolare då, tycker han.

Det är han inte ensam om.

De kids som klottrade hakkors och nationalistiska slagord på en utbränd kiosk i skånska Kattarp tyckte nog också det.

Därför skrev de inte ”Sverige för alltid i mitt hjärta”. De skrev ”Sverige forever in my heart”.

Jag hittade den utbrända kiosken och klottret en augustidag 2008, alldeles intill ett vackert gammalt trähus med glasveranda. Huset i Kattarp ägdes av Helsingborgs kommun och fungerade som jourboende för asylsökande.

35 människor, de flesta barn, bodde där.

När jag knackade på vågade först ingen öppna. Kvällen före hade femton ungdomar stått utanför och skrikit: ”Åk hem! Om ni stannar dödar vi er!”

Familjen Kasem åt middag när de hörde skriken och smällarna utifrån. När barnen sprang till fönstren såg de maskerade människor som kastade sten, äpplen och ägg mot fönstren. Ett stort fönster krossades. Ungdomarna hade kniv.

Pappan i familjen, Haider Kasem, berättade:

”De skrek att det var deras förfäders hus som vi bodde i.”

Det är lätt att tänka på attacker mot flyktingförläggningar som ett fenomen från det tidiga 90-talet. Som en del av den underliga tid som Gellert Tamas fångade i sin bok ”Lasermannen”: åren med Ny demokrati, rasistiska mord och våldsamma sammandrabbningar varje 30 november.

Men hatet strömmar fortfarande mot nyanlända flyktingar. Det räcker med att läsa svenska lokaltidningar för att ständigt hitta nya exempel på det.

På Värmdö, en vecka efter riksdagsvalet 2010, drack ett femtontal unga män sig fulla tillsammans. Klockan två på natten satte de kurs mot Äppelbo, ett hem för tonåriga flyktingkillar.

De bankade på fönstren och skrek rasistiska slagord. När en av flyktingpojkarna öppnade dörren och bad dem sluta trängde sig männen in, hotade ungdomarna och förstörde portlåset.

Gärningsmännen greps, de var mellan 20 och 27 år. Socialchefen Carin Flemström beskrev dem för Nacka-Värmdö-Posten som personer med ordnade liv:

”Ingen av dem har varit aktuell hos oss tidigare. Det här är unga människor med jobb och bostad, de lever bra liv, men har druckit mycket.”

Några veckor senare, i oktober, riktades hatet mot flyktingar på Frösön i Östersund. ”Jävla svartskallar!” skrek en mobb till de flyktingar som dagen före flyttat in i det gamla regementet på ön. De kastade bananer och glasflaskor mot de boende.

Ett mer organiserat angrepp genomfördes en helg i februari 2011 mot Björkuddens transitboende i Solna, där unga flyktingar hysts in. Ett trettiotal aktivister från nynazistiska Nordisk ungdom kastade ägg och skrek ”svartskallar” och ”åk hem!”. Nordisk ungdom filmade händelsen och lade ut den på Youtube. På webbplatsen nationell.nu skröt talesmannen Patrik Forsén med att filmen på ett dygn visats 6 000 gånger.

”Det är stort”, ansåg Patrik Forsén.

Under hösten 2011 har de boende vid Migrationsverkets hem för asylsökande barnfamiljer i Kristdala utanför Oskarshamn skrämts av flera attacker. I september målades ett hakkors vid entrén med röd färg och orden ”GO HOME”. Helgen den den 19 och 20 november krossades flyktingboendets fönster två dagar i rad.

Då slutade människorna som bodde där att tala med medierna. De ville inte väcka uppmärksamhet. De ville bara vara i fred.

Sedan fjorton år tillbaka bor jag i Malmö. Hit flyttar många från svenska småstäder för att slippa trångsynthet och intolerans.

Men även i mångkulturella Malmö får muslimska kvinnor räkna med hån och trakasserier. I undersökningen ”Ensamma och främmande i staden” har ­Johanna Sixtensson vid Malmö högskola intervjuat nitton Malmökvinnor som bär slöja om deras upplevelser på gator och torg. Samtliga nitton har trakasserats. Flera säger att de undviker områden i Malmö som i deras ögon känns mindre trygga: ofta lite vitare, rikare platser som Limhamn, Västra hamnen och Lilla Torg.

Dewi, en av de intervjuade kvinnorna, berättar om ett möte med en för henne obekant Malmökvinna i 50–55-årsåldern:

”Hon saktar in sin cykel för att, som jag trodde, fråga om vägen. I stället häver hon ur sig ’muslimfitta!’ Jag ropar efter henne: du stanna, vi måste prata, men hon cyklar bara snabbt vidare.”

”Vi måste prata”, säger Dewi till den okända person som kallat henne muslim­fitta.

Hon hoppas att samtalet ska förvandla henne till en människa i hatarens ögon.

Det är även Amna Ismail Abdulkarims strategi.

På förskolan Maryhill i Malmöstads­delen Hermodsdal är flesta barnen hämtade. Dagiset håller på att stänga och Amna Ismail Abdulkarim bjuder mig på en kopp te.

Hon växlar mellan god svenska och perfekt amerikansk engelska. Amna har läst engelsk litteratur på universitetet och jobbade länge som tolk på det amerikanska kulturcentret i Bagdad.

I Malmö har hon skolat om sig till grundskollärare.

”När jag var liten drömde jag om att bli pilot eller ambassadör.”

På sätt och vis tycker Amna att hon är en sorts ambassadör. När hon träffar muslimskeptiska svenskar vill hon visa att muslimer inte är en annorlunda sorts människor. Och när hon möter muslimer som lider av vad Amna kallar ”västofobi” – misstro och rädsla för västvärlden – uppmanar hon dem att börja umgås mer med icke-muslimer.

”Jag har både en stark muslimsk identitet och en stark svensk identitet. Jag känner stor lojalitet med Sverige. Det här landet öppnade sina armar för oss.”

Amna Ismail Abdulkarim ser sig inte som ett offer utan som en rakryggad jämlike, en medborgare med rättigheter och skyldigheter. Därför viker hon inte undan när hon utsätts för något obehagligt.

Som när en dam i businessdräkt började dra i hennes slöja, en vacker försommardag på Södergatan. Kvinnan skrek:

”Varför har du slöja på dig? Det har inget med islam att göra. Stick hem till ditt land!”

”Vart?” frågade Amna Ismail Abdulkarim.

”Åk till Iran eller Saudiarabien!” fräste kvinnan.

”Jag är en svensk kvinna.”

Svaret provocerade damen. Hon vände sig till människorna runt dem och ropade:

”Kolla, hon säger att hon är svensk!”

Amna Ismail Abdulkarims sexåriga dotter började gråta och hon själv tappade greppet en smula. Hon minns att hon ropade till förbipasserande att hon visst var svensk. Det kändes viktigt att övertyga dem:

”Jag lovar er! Jag läser på Malmö högskola!”

Ibland tänker jag på hatet mot invandrare som en ständigt malande bakgrundston i det skånska landskapet. Då och då bryter den där tonen igenom, den blir gäll och omöjlig att ignorera. I januari i år skrev jag ett reportage om det som under förra året drabbade Malyum Salah Hashi och hennes barn i Tomelilla:

”Under vintern trappas förföljelsen upp. Eleverna kastar snöbollar på Malyum Salah Hashi och hennes sexåriga dotter. De fortsätter skrika saker om hennes slöja.

När snön smälter på våren går några av killarna över till att kasta sten, kastanjer och vattenballonger. Hon känner igen dem nu. Främst är det två pojkar som är drivande.

En dag träffar en sten henne i huvudet. Det blir en bula. Eleverna fortsätter stenkastningen. De har tagit det till nästa nivå. Tre gånger träffas Malyum Salah Hashi av stenar. Det gör ont. Hennes barn blir rädda.

– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?”

Efter att Tomelillareportaget publicerats i Sydsvenskan (den 9 januari 2011), och senare även i Expressen, kom en storm av reaktioner. Många var arga på Malyum Salah Hashi. Vem trodde hon att hon var, denna somaliska flykting, som gick omkring i en skånsk by klädd i en fladdrande slöja? Sånt gillar inte Tomelillaborna, fick jag höra.

Mest hatisk var en bloggare som döpt sin blogg till ”Demokratbloggen”. ”En bra muslim är en död muslim”, slog Demokratbloggen fast och gick till angrepp mot Malyum Salah Hashi:

”Vad fan har hon här att göra? Vi svenskar har inte bett henne komma hit. Hon och andra kolonisatörer kommer hit och lever rövare och gör slut på de pengar som skulle ha gått till svenskar i stället, genom någon jävla påtvingad solidaritet. Alltså mot dem, inte mot oss! Nu ska det snyftas ordentligt om Muhammedan­honan som vägrar ta av sig gardinen och se ut som folk i stället. Genom att spöka ut sig på det sättet utmärker hon sig som tillhörande en slags övermänniska som inte vill vara som oss andra, för vi svenskar duger inte åt kärringslynan, men våra pengar och vår välfärd duger åt henne.”

”Muhammedanhonan”, skrev Demokratbloggen. Andra beskrev Malyum Salah Hashi med ord som ”pingvinhonan”, ”parasiten” och, med ett språk från nazismens 1930-tal fast uppdaterat till samtidens hatpreferenser: ”muslimsuggan”.

Jag trodde att jag var härdad efter snart tjugo år som reporter med en hel del bittra mejlare och uppringare. Men den här avhumaniseringen av ett brottsoffer skakade om mig i grunden, gjorde ont. En farbror ringde mig på jobbet, presenterade sig med namn och skrockade av tillfredsställelse över stenkastningen mot Malyum Salah Hashi och hennes barn. Han önskade att förföljelsen skulle fortsätta.

Några månader senare bombade Anders Behring Breivik regeringskvarteret i Oslo och sköt ihjäl 69 människor på Utøya.

Före dådet hade Anders Behring Breivik satt ihop ett 1 500-sidigt ”manifest”. Av manifestet att döma tycks Anders Behring Breivik ha läst och inspirerats av muslimhatet i den svenska Demokratbloggen.

I januari 2010 publicerade Demokratbloggen en text i form av en sorts ”forskningsrapport” – som hävdade att muslimer ”tar över” samhället när deras procentandel av befolkningen ökar.

Samma text klippte Behring Breivik sedan in i sitt manifest.

Så fungerar det ofta bland de människor som sprider bilden av muslimer som hotfulla, främmande och fientliga. De ser något på nätet som verkar läskigt – ett Youtubeklipp från en halalslakt, ett bisarrt Korancitat, ett människofientligt uttalande av en mulla – och kopierar och klistrar in det på sin blogg, som ytterligare ett exempel på hur muslimer eller araber ”är”.

Många Malmöbor har sina rötter i Mellanöstern. På muslimhatande webbplatser världen över – och även i Breiviks manifest – har staden blivit ett skräckexempel, ett spöke att skrämmas med.

Den här skräckversionen av Malmö är svår att ta på allvar om man bor i staden.

Inbördeskrig råder! Illasinnade muslimska ungdomar drar omkring och trakasserar folk! På deras t-tröjor står det ”2030 – Då tar vi över!” Från badhusen jagas icke-muslimer ut! Fläskkött är bannlyst från skolorna! Sharialagarna är nära! Våldtäkterna ökar till en ofattbar nivå!

De som svartmålar Malmö är ofta anhängare av Eurabiateorin, som går ut på att Västeuropa hotas av en muslimsk invasion. Den muslimska kvinnans livmoder är vapnet, enligt Eurabiatanken. Muslimer kommer hit, föder många barn och tar över västerländska samhällen inifrån. Europa blir odemokratiskt, anti-amerikanskt och antisemitiskt. Kristna och judar förtrycks.

”En klockren konspirationsteori”, menar islamologen Jonas Otterbeck

Han jämför Eurabiateorin med gamla antisemitiska föreställningar om hemliga judiska maktnätverk.

”Det finns Eurabiaböcker där arabiskt ägande i Europa räknas upp. Att muslimer äger varuhus i London. Hela idén är så vansinnigt barock. Ett arabiskt enat nätverk som vill ta över Europa? När de arabiska staterna inte ens klarar av att hålla sams sinsemellan?”

Eurabiateoretikerna får ibland näring på svenska tidningssidor. Expressens krönikör Ulf Nilson skrev i somras att ”vi svenskar” är på väg att ”avskaffa oss själva”:

”Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer. Kort sagt: vi befinner oss i krig. Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson applåderas av de bloggare som nästan på heltid tycks ägna sig åt att sprida polisrapporter om våldsbrott och stölder i Malmö, med tillfogade kommentarer om Malmös förfall. ”Ännu ett mord i Malmö – undrar hur svenskfientlige Niklas Orrenius kommer att försvara gangsterstaden som är förlorad”, twittrade en av nätets många antimuslimska pseudonymer till mig.

Tja ... hur ska jag försvara Malmö? Ska jag alls försvara Malmö?

Nej, det ligger inte i min roll som journalist. Tvärtom ska jag ju dra fram missförhållanden. Det är därför jag skriver artiklar om rasism, hedersförtryck, byggskandaler och utnyttjande av arbetskraft.

Men som Malmöbo känner jag ändå hur det gnager. Jag märker vilken skev bild många har av min stad. När jag besöker min uppväxtort Motala frågar folk försiktigt om det ”går bra att bo i Malmö med barn”. Till och med när jag reste till Zimbabwe – som inte heller har världens bästa rykte – studsade människor när de fick höra vilken min hemstad var: ”Åh, Malmö. Hur är det där egentligen? Vi har kollat på BBC och CNN.”

Ungefär en tredjedel av eleverna i min dotters klass på Rörsjöskolan i Malmö har rötter i Mellanöstern. De lever i mer eller mindre muslimska hem.

Enligt det antimuslimska sättet att tänka – ett tankemönster som fått fäste i västeuropeiska länders parlament – står dessa barn och deras föräldrar på en annan sida än vi som bott längre i Sverige. Vi är fiender. Dessa barn och deras familjer är snarast att betrakta som en sorts nutida nazister, som det är alla västerlänningars plikt att bekämpa.

Jag spelar brännboll med de här barnen. Sitter bredvid deras föräldrar på likadana små barnstolar i klassrummet och skrattar åt samma skolpjäs. Får samma utskick om avlusningsmedel och friluftsdagar.

Mina barn går på deras barnkalas, de går på våra och jag bjuder dem på korv med bröd. ”Pappa du har väl köpt muslimkorv?” frågar min dotter före ett kalas. Noggrant kollar hon ingrediensförteckningen till kalasgodiset och rensar bort sånt med gelatin i, så att det inte ska vara ”gris i godiset”.

Idén att dessa barn i Rörsjöskolans klass 3A och deras föräldrar är del av en fientlig invasionsstyrka som smider planer på att ta över och sedan förtrycka oss andra – den idén har svårt att få fäste i mig.

Vi har inte ett vi-och-dom i förhållande till varandra. Det vi har gemensamt är Rörsjöskolans klass 3A och att barnen som går där ska ha det bra.

Och staden vi bor i så klart.

Malmö, där allt fler barnfamiljer väljer att bo kvar. Staden vars befolkning ökar med 5 000 invånare per år, staden där framtidstron manifesteras med så många nybyggen att det är svårt att hänga med även om man lever här.

Det 190 meter höga bostadshuset Turning Torso. En ny tät fotbollsarena. En tågtunnel under innerstan. Det dovt grönglänsande nya lärarutbildnings­huset, med citat av rapparen Timbuktu och filosofen Descartes i fasaden. Tjogtals nya bostadskvarter på sanerad industrimark i hamnen.

Så nej, Malmö är inte någon dystopisk Flykten-från-New-York-aktig mardrömsplats. Men nej, det är ingen skinande idyll heller.

Här finns barnfattigdom, slumlägenheter och unga gängmedlemmar som skjuter ihjäl varandra på öppen gata.

Här finns patriarkalt förtryck: kuratorn på Rosengårdsskolan berättar för mig att skolan varje år upptäcker att ett tiotal barn gifts bort i arrangerade äktenskap (den yngsta flickan gick i femte klass).

Och så rasismen då, med serieskytten ”Lasermannen II” som främsta affischnamn. Han som valde Malmöbor med mörkare skinn och mörk hårfärg som sina offer. Den man som tros vara skytten är gripen, när jag skriver detta är han misstänkt för tre mord och fjorton mordförsök.

Förra året skrev jag ett reportage om Malmös ortodoxe rabbin Shneur Kesselman, som sedan han flyttade till Malmö för sju år sedan trakasserats av antisemiter på gatorna. Rabbinen får äppel­skrutt kastade på sig. Bilar bromsar in, fönster vevas ned. ”Fucking jude!” ropar folk. Han tvingas höra rop som ”Support Hitler!”

Shneur Kesselman är drygt trettio år gammal, har tre barn. Han är uppväxt i amerikanska Detroit, men har valt Malmö. Han lärde sig svenska snabbt och är helt inställd att förbli Malmöbo i resten av sitt liv. När jag nyligen mötte honom och hans familj på Föreningsgatan hade hans äldsta dotter en blå luvtröja med trycket ”Malmöflickorna”.

Var man bor och var man kommer ifrån betyder någonting. Alla ens erfarenheter, alla ens boplatser, lägger nya lager till ens identitet.

Jag vet – liksom Shneur Kesselman och många andra Malmöbor – hur det är att leva i ett annat land än det jag växte upp i. Sammanlagt har jag tillbringat fyra år i USA, Frankrike, Sydafrika och Spanien. Jag har ofta stortrivts, och längtar åter efter att bo i ett annat land än Sverige.

Men åren i utlandet har fått mig att inse hur mycket Sverige jag har i mig.

Som sextonåring i amerikanska Mellanvästern blev jag överrumplad av styrkan i min längtan efter ”något gammalt”: en medeltidskyrka, en klosterruin, ett gammalt torp – vad som helst som inte var ett luktlöst amerikanskt köpcenter av glas och betong.

Jag känner mig alltid diffust stolt när jag hör om framgångar i världen för ­Zlatan Ibrahimovic och Pia Sundhage, för Robyn och Tomas Alfredson – trots att jag inte känner dem.

Jag vrider mig av skam när jag läser om tvångssteriliseringar och hur svenska makthavare ville stänga dörren för flyende judar på 1930-talet – trots att jag inte ens var född då.

Och jag blir förbannad när anonyma människor på nätet kallar mig ”landsförrädare” och ”svenskfientlig” för att jag i en intervju har ställt några kritiska frågor till Jimmie Åkesson. Eller när de uppmanar mig att flytta från Malmö om jag vill vara en ansvarsfull förälder.

Malmö är en del av mig. Sverige är en del av mig.

Så titeln på min bok som kommer ut vid nyår – ”Sverige forever in my heart” – är inte enbart en ironi över svensk­nationalister som ratar sitt eget språk för att engelska låter coolare. Jag kan verkligen identifiera mig med de där orden. Jag tycker att de låter bra.

Jag har också Sverige i mitt hjärta.

Forever.

På gott, och på ont.