Allt fler barn och unga blir hemlösa

Aftonbladet, 2011-09-23
Linda Hjertén

Stadsmissionen varnar: Det handlar om en hel samhällsutveckling.

Enligt Stadsmissionens rapport har 1 900 barn vräkts runt om i Sverige sedan regeringen 2007 satte målet att inga barn ska vräkas.

– Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission.

Stockholms stadsmissions årliga rapport, "Hemlös 2011", är en dyster läsning.

Den visar att allt fler barn och unga lever i hemlöshet runt om i landet.

Allt fler barn vräks

Sedan år 2007, då regeringen satte målet att inga familjer med barn ska vräkas från sina bostäder, har 1 900 barn vräkts i runt om i landet. I 55 kommuner har vräkningarna av barn till och med ökat.

Förra året vräktes 632 barn och deras familjer, vilket var en ökning med 2 procent jämfört med året före.

Och ökningen ser ut att bli ännu större i år, rapporterar TT. Under årets första sex månader berördes 358 barn av vräkning, vilket är en ökning med 9 procent jämfört med samma period i fjol.

Sover på bussen

Men det handlar även om ungdomar som rymt hemifrån eller blivit utkastade. De vet inte var de ska vända sig och många hamnar utanför samhället och går aldrig klart skolan.

På Stadsmissionen märker man den ökande hemlösheten på ett väldigt påtagligt sätt.

De möter de bostadslösa barnen och unga på härbärgen, men även på gatan, sovandes på nattbussen eller i stolar på Arlandas terminaler. En del byter husrum mot sexuella tjänster.

–  Det är djupt oroande att vi möter allt fler unga på våra härbärgen och boenden. Vissa har varit utsatta för våld och vågar inte återvända till sina familjer, andra ingår i familjer som blivit vräkta eller tvingats lämna sina hem, säger Marika Markovits, direktor på Stockholms Stadsmission.

Starkare lagskydd

Regeringens nationella insats mot hemlöshet, som bland annat innebar att inga barn ska vräkas, slutade gälla år 2009. Sedan dess finns inga politiska initiativ mot hemlöshet på nationell nivå enligt Stockholms Stadsmission – något man tycker behövs omgående.

– Det första man bör göra är att lagstifta om att barn inte får vräkas, man får lösa problemen på andra sätt. I yttersta undantag, om störningen för grannar är enorm, kan det vara nödvändigt men i annat fall bör inte familjer med barn vräkas, säger Marika Markovits.

Ett annat förslag som Stockholms Stadsmission har är ett personligt ombud för unga i hemlöshet.

– Unga i hemlöshet, alltså 14-20-åringar, behöver ett särskilt stöd i mötet med myndigheter för att kunna beskriva sin situation och verkligen få den hjälp de behöver. Många av dem känner misstro mot vuxenvärlden och myndigheter. De behöver känna att de har någon som står på sin sida, säger Marika Markovits.

Jesper, 14 år



När Jesper kommer hem är han blåfrusen och förkyld, han är alldeles svart under ögonen och går genast och lägger sig. Han sover i två dygn. Han vaknar av mammas varma tårar på sin kind. ”Var har du varit? Var har du varit?” upprepar hon, om och om igen. Han hör ljuden av tv-nyheterna från vardagsrummet. Pappa är alltså hemma. Han känner sig tung i kroppen och är rasande hungrig. Mamma går ner och köper en dubbelpizza åt honom. Den är god och hon sitter och ser på medan han äter men han vill inte prata med henne. De har bara två stolar i köket eftersom pappa slagit sönder de andra. Det finns knappt en hel möbel i hela lägenheten, utom tv:n förstås. Den skulle inte pappa slå sönder. I hallen står kattlådan kvar, trots att det är ett halvår sedan pappa skållade Missan i duschen och slängde ut henne i snön på balkongen. Mamma är inte full men hennes ansikte är sådär svullet. Hennes överarmar är fulla med fula märken och ser ut som blåbärsfärgad batik. Pappa sitter i soffan och säger inte ett ord.

I skolan kallas Jesper för Fetto eller Miffo. ”Ditt jävla missfoster, kommer du hit igen. Jag trodde du hade dött så vi skulle slippa se dig”, är hälsningsfrasen han möts av när han kommer till skolan dagen därpå. Jesper har varit mobbad i skolan så länge han kan komma ihåg. Ibland säger lärarna något om att ”nu får de lägga av” men ingen har på allvar försökt hjälpa honom. Han vet ju att det är för att ingen tycker om honom, inte lärarna heller. Han är inte bra på något.

Det luktar gott om de fuktiga bergsväggarna i tunnlarna. Och det känns som heligt på något sätt, de mörka gångarna, knastret av gruset och deras coola kläder. Han har en grön jacka med huva som mamma har köpt åt honom i födelsedagspresent. Mange är den som sprayar först och liksom gör stommen. De andra fyller i med färg, gör skuggor och highlights. Fort ska det gå. De är schyssta killar och de är på riktigt. Det blir som en stad med bokstäver och ur dem växer figurer klädda som de själva, redo att ta över världen. ”Fatta att vi gjort det här!” Efteråt vilar de i ett bergrum där någon lämnat gamla backar och tidningar. Det är riktigt kallt men vem bryr sig när man är med sina polare och röker cigg. Frampå morgonen går de till Seven Eleven och köper kaffe och nybakta kanelbullar. Kan det bli bättre? Men Hassan och Mange måste iväg för att det är några som de ska träffa på Plattan. Jesper blir kvar med småkillarna.

Den natten bestämmer sig Jesper för att aldrig gå hem mer. Det blir Counter strike på Matrix och snatteri runt Hötorget. Jesper rusar in i en tebutik och plockar ut en hel mandeltårta. Så roligt har han inte haft på länge och killarna tycker att Jesper är fett grym.

Lea, 18 år


Lea är snart nitton år och har varit i Sverige i ett halvår. Hon kommer från Irak där hon växte upp med lillasyster, mamma och pappa. När mamman dog för några år sedan flyttade familjen till Syrien där pappan blivit lovad jobb. Dessvärre avled arbetsgivaren snart efter att Lea och hennes familj anlänt och deras situation förvärrades snabbt. I Irak fanns inget att återvända till. Så småningom lämnade pappan flickorna inneboende hos en familj för att söka jobb och uppehållstillstånd i Sverige. Lea, då sexton år, tog ensam hand om sin syster och om matlagningen och städning åt värdfamiljen för att betala för uppehället. Pappan hade under tiden gift sig med en irakisk kvinna med svenskt medborgarskap.

Lea och hennes lillasyster kunde så småningom komma efter till Sverige som anhöriga. Den nya hustrun var dock missnöjd med situationen, Lea och hon hamnade i ständiga konflikter och till slut ville hon inte längre låta flickan bo kvar hemma. Hon ansåg att Lea var vuxen och skulle klara sig själv. Lea kunde ännu inte tala svenska, hon hade inget jobb och ingenstans att ta vägen. Hon fick kontakt med en familj som erbjöd henne ett rum som inneboende, men hos socialtjänsten blev det nej till hyran eftersom man ansåg att Lea hade ett hem. I brist på andra lösningar bodde Lea kvar hemma hos pappan och hans nya fru trots allt. Men frun blev rasande så fort pappan tilltalade sin dotter och tillät inte att Lea inreda sin egen plats i hemmet. I stället fick hon sova på en madrass i lillasysterns rum.

Leas pappas äktenskap knakar i fogarna på grund av konflikterna kring Lea. Hon känner att hon blir en belastning för honom. Pappan är arbetslös och har inga egna pengar. Hans enda möjlighet att få bo och arbeta i Sverige består i äktenskapet. Och Lea i sin tur har fått uppehållstillstånd som barn boende hos honom. Lea är livrädd att bli tillbakaskickad till Irak som hon lämnade som fjortonåring och där hon inte har enda släkting eller vän att återvända till. Hon vill stanna i Sverige, lära sig svenska och bli tandläkare. Men situationen hemma är nu ohållbar. Pappans fru slår Lea vid flera tillfällen och låter henne ofta inte äta eller sova hemma.

(Namnen är fingerade. Ur rapporten: "Hemlös 2011)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Google adds