Finska krigsbarns öde i Sverige Det kom ett mejl till mig, som berättade om ETT av de många öden som drabbade finska krigsbarn i Sverige.

Kjell Björk,  Nygatan 26
523 30 Ulricehamn
tel 0321-15600

Hej Yrsa!
Lovade att skriva till dej och det får bli så här, vill  du veta mer hör du av dej. Det blir ändå en  berättelse om svek, om förlorad barndom, ungdom, om hur vi blev utnyttjade, om hur även finska krigsbarn hade det, ska göra det så kortfattat jag kan.

Mitt namn har du och min fru som är avliden hette Kerttu Johansson Björk, bardomsnamnet var Tuovinen, hon var född i Nurmes vid östra gränsen i Finland mot Ryssland.

Jag skriver för att det måste komma ut, att många med oss förlorade sin barndom, p g a skilsmässor, alkoholmissbruk och som i Kerttus fall, kriget.

Först jag som då placerades på tre olika barnhem, jag ville hem (trots allt), min far slog oss sönder i fyllan och han använde livrem. Jag blev en orolig kille, ändå klarade jag skolgången. På barnhemmen fostrades vi med slag, det kunde gå så långt att barn dog. Då rullade man in honoom i en matta och bar ut honom.

Sävstaås i Bollnäs var ett sånt hem. Jag har talat med många som var där och det finns ingen som har något gott att säga. Vi fick mat, vi hade en säng att sova i, kläder typiska för barnhemsungar. Kärlek fanns inte. Vi blev ofta utnyttjade som arbetskraft åt bönder. En sommar var jag och min syster hos ett par, där hon och jag blev utnyttjade sexuellt, hon tio år, jag var sju. Min syster blev bara 26 år gammal. Hon tog sitt liv. Hon orkade inte leva med det här. Jag vet att till och med våran mor lät män komma hem och utnyttja mina två systrar.

Jag blev efter barnhemstiden placerad hos ett par, dom hade jordbruk. Jag var då tretton år och varannan helg var jag ensam med 22 kor, häst och grisar.

Jag rymde därifån. I mitt arkiv står det att dom hade fin fyrarumsvilla. Sant är att jag fick bo i uthuset. Jag sökte upp min mor,som inte ville ha mej, min far bodde i Göteborg, han ville inte heller ha med mej att göra. Jag gick till sjöss 1956 och det var min lycka.

Efter en skilsmässa och nu efter Kerttu död kan jag se tillbaka på ett liv, en förlorad barndom, ett nästan förstört liv. Jag har två döttrar och barnbarn.

Men Yrsa,det är inte bara jag, det är alla dom andra. Kerttu kom till Sverige, blev placerad i en familj där mellanbrodern utnyttjade henne. Hon har skrivit om det här och jag har suttit och lyssnat på när krigsbarn har berättat hemska saker. Varför gjorde ingen något. Man måste ha vetat. Det pågår en vanvårdsutredning som ska ta upp detta.

Lite siffror.
Mellan 1920-1970 togs det om hand  ca 250 000 barn i Sverige. Jag vet att över 20 000 barn kom till Sverige från Finland. Det fanns bara i Stockholm omkring 150 barnhem år 1950. Det fanns barnhem över allt.

Det jag vet är att barn utnyttjades, flickor togs upp i bilar på  väg från skolan, pojkar användes som billig arbeskraft, de barn som kom från Finland var också arbetskraft. Många flickor utnyttjades sexuellt, detta vet jag.

Det finns listor som jag lämnat till utredning, om barn som skrevs ut från barnhem, vart dom tog vägen, eller vad som hände dom sedan brydde sej  ingen om. Du kan mycket, har läst det du skriver. Det finns föreningar, men där är bara en massa oegentligheter. Vem ska man lita på?

Det här måste komma ut på något sätt. Man måste förstå, att det här har hänt, det gäller ju även finska barn. Har man inget intresse eller vill man inte veta? Det här är en mörk sida i samhället. Jag vet inte vad du kan göra. Jag har varit ute i skolor och berättat, men lärarna är rädda.Tror att även regeringar är rädda för det här. Det vi kräver är ju upprättelse  för alla barn, kanske nån form av skadestånd.