 |
Familj och psykisk ohälsa
Källa: Tradition & Fason
Skriven av Dag Elfström |
Frågan om psykiska problem hos ungdomar debatteras ganska ofta. Men nästan alltid med samma sneda liberala vanföreställningar. Normer pekas ut som huvudanledningen bakom de ökade problemen. Kärnfamiljsnorm, heteronorm, könsnormer och brist på sekularisering pekas ut som bovarna i dramat. Vilket kan verka en smula paradoxalt eftersom det i takt med att dessa normer monteras ner som den verkliga psykiska ohälsan börjar träda fram.
Speciellt kriget mot (den traditionella) familjen är i detta avseende högst märklig. Hur kan krossandet av familjen rimligen bidra till ökad psykiskt välmående hos det uppväxande släktet? Svaret är naturligtvis att det inte alls gör det. Det är en liberal-socialistisk vanföreställning. Resultatet är istället det motsatta. För dryga två år sedan dryftade jag bland annat den här frågan i Svensk Linje, läs här.
I dagens Svenska Dagbladet är huvudnyheten att en ny studie visar att fyra av tio ungdomar har gjort sig själva illa. Självdestruktiviteten är lika vanlig bland pojkar som flickor, visar studien också. Bland de som gör sig själva illa finns också ett annat mycket tydligt samband – bristen på stabila familjeförhållanden.
SvD skriver (min kursivering):
– De som uppgav att de saknade en positiv relation till sina föräldrar och till kamrater var klart överrepresenterade, liksom de som grubblade och tänkte negativt om sig själva och sin situation. De som hade allra mest skadebeteende, en relativt liten grupp, hade faktiskt en positiv relation till kamrater med fortfarande dålig till föräldrarna.
Tvärtemot vad visa försökt hävda kan inte en familj ersättas av ett ”kompis”gäng. Vänner är något annat än föräldrar. Och föräldrar bör vara något annat än vänner. Familjen är den enhet i samhället som kan fostra barn/unga för att den inom hemmets trygga ramar kan överföra erfarenheter, dygder, värderingar och gemenskap. Det kan sällan ett kompisgäng göra. De saknar nödvändiga livserfarenheter, de kommer ifrån olika bakgrunder med olika och stridande värderingar och har olika dygdmönster. Men framförallt så söker de ständigt varandras bekräftelse vilket gör att deras relationer blir ständiga karuseller snarare än (likt en familj) en fast punkt.
På en sådan grund går det inte att bygga ett samhälle. Utan familjen inget samhälle, som Bohman sa.
|