Daniel Schatz: Svensk utrikespolitik är Bildts enmansshow Expressen, 4 sidan 4.11.2011

Så länge som gammelmoderaten Carl Bildt avhållit sig från att kritisera Fredrik Reinfeldts nya moderata inrikespolitik, har statsministern gett den ikonförklarade förra moderatledaren fritt spelrum i utrikespolitiken.

Bildts utrikespolitik har ifrågasatts av Folkpartiet, Kristdemokraterna, centerpartister och stora delar av den moderata riksdagsgruppen, som gått till val på en mer balanserad Mellanösternpolitik.

I avsaknad av statsministerns fasta hand, har Bildts linje - ofta offentliggjord på utrikesministerns personliga blogg och twitter - fått dominera.

När FN-organet UNESCO i veckan beslutade om medlemskap för Palestina var Sverige ett av fjorton länder -- däribland Tyskland och Kanada - som röstade nej. "Frågan bör avgöras av FN:s säkerhetsråd" menade utbildningsminister Jan Björklund. Statsministern gav uttryck för samma linje, framhållandes att alla allianspartier står bakom beslutet, trots rapporter om avvikande synpunkter från UD.

Omröstningen belyser ett växande internt missnöje inom alliansen kring utrikesministerns ställningstaganden i Mellanösternfrågan. Bildt har, till oppositionens jubel, förändrat politiken i pro-palestinsk riktning där grundandet av en palestinsk stat oväntat gjorts till en borgerlig hjärtefråga. Engagemanget är så starkt att han betraktas som en av Israels främsta kritiker inom EU.

I september skrev Bildt nutidshistoria när han uppgraderade det palestinska representationskontoret i Stockholm till ambassad. Sverige gick därmed ett steg längre i sitt stöd till palestinierna än länder i Norden och EU. Björklund framhöll att beslutet - som kritiserades av FP och KD - inte hade samordnats inom regeringen.

Bildts Mellanösternuttalanden markerar en policyförskjutning genom att ofta vara mer partiska än andra EU-länders och tidigare statsministern Göran Perssons hållning, som under sin regeringstid riktade återkommande kritik mot båda parter.

Regeringen tog under EU-ordförandeskapet initiativ till en resolution om att östra Jerusalem ska bli huvudstad i en framtida palestinsk stat. Israels UD menade då ironiskt att fredsprocessen inte kan hanteras som Ikea-möbler. "Det krävs mer än en skruv och en hammare, det krävs förståelse av begränsningarna och känsligheterna på båda sidor, och där har Sverige misslyckats totalt". Politiken ledde till en kris, exemplifierad av att inga ministrar besökte landet under ordförandeskapet.

Sveriges långvariga engagemang i Mellanöstern sträcker sig från Emil Sandströms ordförandeskap i FN:s Palestinakommitté 1947 och Folke Bernadottes FN-medling till Tage Erlanders Israelvänliga politik samt Olof Palmes och Sten Anderssons engagemang för den palestinska saken.

Persson förändrade Mellanösternpolitiken genom att etablera nära relationer med båda parter i konflikten, vilket ledde till att Sverige spelade en historisk roll som värd för hemliga israelisk-palestinska fredsförhandlingar på Harpsund.

Politiken har under Bildts ledning - i en ödets ironi - återknutit till Palme-Andersson linjen. Medan utrikesministern fördjupat svensk-palestinska förbindelser har han ej lyckats med Perssons konststycke att upprätthålla konstruktiva relationer med båda parter, vilket riskerar påverka Sveriges möjligheter till engagemang i regionen negativt.
UNESCO-omröstningen markerar en brytpunkt med denna hållning.

Allianspartierna och statsminister Reinfeldt - som bär det yttersta ansvaret för att samordna regeringens ståndpunkter - bör utöka sitt utrikespolitiska engagemang. Detta är en förutsättning för en svensk Mellanösternpolitik som bidrar till den så viktiga tvåstatslösningen genom att föra den israelisk-arabiska fredsprocessen framåt. En ödesfråga, alltför central för att överlämnas till Carl Bildt personligen.