Där har hans medverkan oavbrutet varit omgärdad av mord och brutala våldsdåd.

I ett emfatiskt tal inför Konstitutionsutskottet försvarar han styrelseuppdrag och aktier i Lundin. Den avgörande frågan ställdes aldrig: hade han uppgett den positionen om alliansen inte vunnit valet 2006? Inget tyder på det. För den iskalle investeraren och maktmänniskan ligger profiten närmast hjärtat.

I sin film visar Wechselmann upp de fasansfulla saker som hänt, och händer, kring Nilens norra källor och i den etiopiska Ogaden-provinsen. Brutala människoomflyttningar, en etnisk rensning av stora områden, rituella våldtäkter, nedbrända byar, förstörelse av grödan för att framkalla svält. Detta omvittnas inte bara av lokalbefolkningen – som drivits in i en tätbebyggelse som växt hundrafalt, med svält som följd, eller ut i bushen där de dör av sandflugebett – utan även av utomstående, som FN-sändebudet Gerhard Baum, minister från Tyskland.

Enligt en smått hånfull Ian Lundin från Lundin Oil är den interna konflikten ohjälplig (“det pågår ju lite strider mellan olika grupper”), varför man måste ha skydd från olika håll, kanske främst milisen. Lundin Oils uttalade åsikt är att oljeutvinningen bidrar till demokratisk utveckling. I verkligheten bidrar den till att förvärra inbördeskriget eftersom korrumperade politiker och krigsherrar alla vill få en del av kakan, och får det också.

Maj Wechselmann är den svenska filmens eldsprutande drake, som riktar sin eld mot det som omgärdas av medial tystnad. På SVT hukar man inför en visning. Herregud, attack på en man, höjd över alla misstankar. Locket på, gentlemen.