Bo Lundgren är riksgäldsdirektör. Daniel Barr är Riksgäldens avdelningsdirektör.
Texten är ett utdrag ur Riksgäldens rapport som går att läsa här!
Införandet av garantisystemet är i huvudsak en intäktskälla för staten jämfört med situationen att systemet inte införts. Det framgår av den kvartalsrapport om bankstöd som Riksgälden i dag lämnar till regeringen, skriver BO LUNDGREN och DANIEL BARR vid Riksgälden.
Statens garantier för bankers värdepappersupplåning uppgick till 308 miljarder kronor den 30 september. Det är 45 miljarder mindre än i juni. Gamla garantier löper nu ut i snabbare takt än nya ställs ut. Det framgår av den kvartalsrapport om bankstöd som Riksgälden i dag lämnar till regeringen. I rapporten framgår att bankstödet inte förväntas ge staten några kostnader. Garantiprogrammet förväntas istället ge staten en nettointäkt på 5 miljarder kronor. Deltagandet i Nordeaemissionen har dessutom inneburit att värdet på stabilitetsfonden nära nog fördubblats.
Den förväntade kostnaden för systemet som helhet är 1,1 miljarder kronor medan den nuvärdesberäknade förväntade intäkten uppgår till 6,1 miljarder kronor (inklusive redan influtna garantiavgifter).5 Systemet har således i dag en förväntad nettointäkt på 5,0 miljarder kronor - en bra affär för staten (åtminstone i förväntan). För fullständighetens skull bör påpekas att förväntad förlust är ett begränsat begrepp som inte visar spridningen av de möjliga utfall som ligger till grund för beräkningen. Denna beräkning döljer det faktum att mycket stora negativa utfall kan uppstå med liten sannolikhet, medan systemet i de flesta utfall inte drabbas av några förluster över huvud taget. I Swedbanks fall beräknas en konkurs medföra en mycket stor förlust. Sannolikheten för denna händelse är dock liten, vilket medför att den förväntade förlusten är låg.
Beräkningen av förväntad kostnad är i första hand illustrativ. Den är också i högsta grad teoretisk. För det första är SBAB ett helstatligt bolag som svenska staten sannolikt aldrig skulle kunna tillåta fallera. För det andra är det, som framgick ovan, i praktiken uteslutet att svenska staten skulle tillåta att Swedbank fallerar med tanke på den risk för att en finansiell systemkris som skulle uppkomma. Den förväntade förlusten är sålunda en kostnad staten skulle tvingas ta på sig oavsett om det finns ett garantisystem eller inte. Det är därmed också en
förlust som i praktiken aldrig skulle träffa garantisystemet. Staten skulle tvingas ta dessa kostnader utanför garantisystemet.
Införandet av garantisystemet innebär sålunda i praktiken att staten får betalt av SBAB och Swedbank för åtaganden som staten redan implicit ställt ut. Tas hänsyn till detta bör sålunda den förväntade kostnaden för att ställa ut garantier till Swedbank och SBAB (sett isolerat ur garantisystemets synvinkel) sättas till noll. Återstår gör övriga institut. Som exemplen Kaupthing och Carnegie visar är det inte givet att ens dessa institut kan tillåtas fallera, men det saknar kvantitativ betydelse. Den förväntade förlusten för dessa, och därmed för garantisystemet i sin helhet, uppgår till endast 19 miljoner kronor, medan de förväntade avgiftsintäkterna för systemet förblir desamma, över sex miljarder kronor.
Införandet av garantisystemet är sålunda i huvudsak en intäktskälla för staten jämfört med situationen att systemet inte införts. Här har ingen hänsyn tagits till att staten, via införandet av garantiprogrammet, sannolikt väsentligt påverkat sannolikheten för ett fallissemang och därmed den förväntade kostnaden i för staten positiv riktning.
