Sovjets öde beseglades i hemligt möte 8 december 2011 SvD, Under strecket Örjan Berner är fd ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland.

Ett möte utanför Minsk mellan Rysslands, Vitrysslands och Ukrainas ledare den 8 december 1991 blev dödsstöten för Sovjetunionen. Bakom ryggen på Gorbatjov beslöt trojkan att upplösa det konkursmässiga väldet.

I augusti 1991 lyckades Rysslands ledare stoppa den kupp genom vilken den kommunistiska partiapparaten, KGB och militärledningen sökte avsätta Gorbatjov, återta makten och hindra Sovjetunionens omvandling till en lösare union med självständiga stater. Processen som därmed sattes igång kulminerade i ett möte den 8 december 1991 mellan Rysslands, Ukrainas och Vitrysslands presidenter, där Sovjetunionens öde beseglades.

Lättnaden och euforin i Moskva efter segern över augustikuppen efterträddes snart av osäkerhet inför framtiden. Makten kom nu att delas mellan Gorbatjovs ”centrum” i Kreml och Jeltsins och Rysslands regeringssäte i Vita huset. Gorbatjov föreföll förvirrad och rådlös medan Rysslands ledare gradvis tog över, men invecklades i hårda, interna strider om poster och inflytande. Ute bland folket växte fruktan för kaos. Moskva tycktes ej längre styra landet.

Vad folket inte visste men väl anade var att Sovjetunionen snabbt gick mot total bankrutt. Samtidigt som Gorbatjov tillträdde som landets ledare 1985 hade Saudiarabien kraftigt ökat sin oljeproduktion. Ett radikalt prisfall följde under resten av 80-talet. Olja och gas var Sovjetunionens enda stora exportvara och nu gick landet miste om intäkter på 20 miljarder dollar per år. Då tvingades man låna stort i väst för att finansiera livsmedelsimport. 1989 sade bankerna stopp och Sovjetregeringen fick be om hjälp från västliga regeringar för att kunna ge bröd åt det egna folket. 1991 var statskassan tom och skuldberg tornade upp sig. I detta accelererande förfall sökte unionens delrepubliker göra sig självständiga.

Gorbatjov samlade nu ändå ihop spillrorna av det unionsfördrag som han planerat underteckna den 21 augusti tillsammans med ledarna för elva republiker – förutom Ryssland, Vitryssland och Ukraina gällde det Kazakstan, de fyra centralasiatiska, Uzbekistan, Kirgizistan, Tadzjikistan och Turkmenistan samt Azerbajdzjan, Armenien och Moldavien. Balterna och Georgien var redan borta. Han lyckades få preliminär enighet om att skapa ”Unionen av Självständiga Stater”, till vilken varje republik kunde ansluta sig enligt mycket flexibla villkor. Det var en bräcklig konstruktion.

Jeltsin, som godtagit denna plan, hade också andra tankar och påverkades av rådgivare, främst Gennadij Burbulis och reformekonomen Jegor Gaidar. De menade att Ryssland helt måste befria sig från unionen. Man borde istället skapa en lös sammanslutning med mycket liten roll för gemensamma organ, där Ryssland självständigt skulle sköta sin ekonomi och politik. ”Jag blev chockad när ryktena härom nådde mig”, berättade Gorbatjov senare i samtal med mig. ”När jag talade med Jeltsin fick jag först intrycket att han höll med mig och sedan att han fortfarande vacklade. Han håller aldrig det han lovat och ville förstås inte ta ansvaret för att vara Sovjetunionens dödgrävare!”

De andra Sovjetrepublikernas ledare var i beråd. Under augustikuppen hade flertalet snabbt vänt kappan efter vinden. Alla ville nu gärna bli presidenter i egna riken, men det kom plötsligt och det skulle kosta, särskilt för centralasiaterna, som länge levt på subsidier från Moskva. Det främsta kittet i unionen, fruktan för tvångsapparaten, var nu försvunnet. Kuppmakarna hade förstört det enda Gorbatjov kunnat spela på för att hålla ihop unionen, hotet om ett militärt maktövertagande. Läget var nu det omvända. ”Vi kan inte vara med i en union där allt är möjligt, även en fascistisk kupp”, sade Lev Petrosjan, president i Armenien.

Man började istället frukta Rysslands maktanspråk. Uttalanden kom från Jeltsins omgivning om att Ryssland kunde göra anspråk på territorium, som Kreml tidigare orättmätigt tilldelat andra republiker eller där den ryska befolkningen dominerade. Krim i Ukraina var symbol härför.

Gorbatjov arbetade frenetiskt på sitt nya unionsfördrag men detta ägde rum i ett alltmer spöklikt tomrum. En besökare i Kreml noterar: ”Vilken förvandling. Borta är självsäkerheten, den närmast artistiska förtrollning han tidigare kunde skapa då man kände den dolda makten bakom varje fras. Nu är han inte längre president.” Formellt var han det fortfarande, men reellt låg makten hos Jeltsin. Frågan var om denne ville överta Gorbatjovs post och leda en förnyad och lösare union. Eller ville han skapa ett ryskt imperium? Folket led av den kollapsande ekonomins effekter, fruktade den annalkande vinterns prövningar och ville ha kvar unionen men inte betala för centralasiater och kaukasier – det sade alla opinionsundersökningar. Framför allt ville man dock ha klarhet och fast ledning. Den närmast berörde, Jeltsin själv, uttalade sig blott sparsamt och då tvetydigt. Han for istället till Sotji, vid Svarta havet, för att vila och spela tennis.

Under tiden utspelade sig en hård kamp mellan Jeltsins olika rådgivare. Ett läger, lett av Burbulis, ansåg att Ryssland, unionens naturliga arvtagare, måste bli självständigt. Om man tvangs samråda med de gamla kommunistledarna i andra republiker skulle det bli omöjligt att genomföra en radikal, ny politik. Det andra lägret, med ekonomen och senare presidentkandidaten Javlinski och med flertalet ryska ministrar på det ekonomiska området i spetsen, ville bevara unionens ekonomiska samarbete och ett koordinerande centrum för ett sådant samvälde.

Burbulis hade presidentens öra och visste, eller påverkade, vad denne egentligen ville. I slutet av oktober lade Jeltsin fram ”Gaidarprogrammet” för Ryssland, som innebar ett klart brott med unionstanken. En radikal reformpolitik skulle införas med egen valuta, snabba privatiseringar och liberaliserade priser. All finansiering av centrum stoppades. Nu tycktes Rysslands president vilja göra sig fri både från unionen och från de andra republikerna.

I samtalen med Gorbatjov sade sig dock Jeltsin vara inställd på en konfederation av självständiga republiker, en ”union”. Tillsammans med andra republikledare deltog han i överläggningar om en gemensam försvarsmakt. I detta skuggspel medverkade Gorbatjov, kanske i en fåfäng förhoppning att de många människorna runt om i det väldiga riket, som ändå ville ha kvar unionen, skulle komma till hans undsättning.

I Ukraina hade presidenten Kravtjuk, gammal kommunistpamp, länge sökt en vågmästarroll mellan Ruch, separatiströrelsen med stöd främst i västra delen av republiken, och de östra, ryskspråkiga tungindustridistrikten, som var mer positiva till en fortsatt union. Men att förena sig med ett Ryssland, som säkert skulle återfå gamla imperieambitioner, vore farligt. Den taktiskt skicklige och erfarne Kravtjuk avvaktade hur Jeltsin skulle ställa sig. När så denne framlade sitt radikala reformprogram utan att konsultera andra republiker var fältet fritt för Ukraina. Ryssland i sin tur pekade på Kievs tydliga önskan att frigöra sig från unionen, senare bekräftad i en folkomröstning, och kunde då hävda att denna var dödfödd. Ett djärvt spel av Jeltsin, för de flesta ryssar avvisade tanken på ett självständigt Ukraina, ”Rysslands vagga”. De båda ledarna utnyttjade varandra för att begrava Sovjetunionen.

Nu började också västvärlden överge Gorbatjov. USA:s president Bush besökte Ukraina i augusti och förklarade då att Sovjetunionen måste hållas ihop. Alternativet kunde vara total kollaps av ett imperium med tusentals kärnvapen utspridda i olika republiker. Gradvis började man dock i Washington och andra huvudstäder vänja sig vid tanken på självständiga republiker och en upplösning av unionen. Men ännu visste ingen hur detta skulle gå till. Hur skulle gränserna dras? Skulle bara republikerna eller också autonoma områden bli självständiga – varför inte Tatarstan, muslimskt och oljerikt, eller Tjetjenien, som kämpat för självständighet mer än någon tidigare Sovjetrepublik? Vem skulle ta hand om kärnvapnen, och skulle flera republiker få kontroll över sådan arsenal? Vem skulle betala de väldiga sovjetiska utlandsskulderna? Fanns det någon guldreserv och vem tillhörde den? Skulle bara Ryssland vara Sovjetunionens legitima arvtagare? I ett tv-tal till nationen varnade Gorbatjov för inbördeskrig om man inte kom överens om att bevara det rike som byggts upp under sekler. 60 miljoner sovjetiska medborgare i unionen bodde utanför sina ”hemländer”. Där fanns 27000 stridsberedda kärnvapen.

Jeltsin och Kravtjuk med biträde av Sjusjkevitj, Vitrysslands president, en sympatisk professor, lyssnade inte på det örat när de i största hemlighet samlades den 7 december i Belovezjskaja, ett lantligt residens utanför Minsk. ”Det var en vacker vinterkväll med mjukt, stilla snöfall”, skriver Jeltsin i sina memoarer. ”Vi hade kommit för att avgöra Sovjetunionens framtid /…/ Stora beslut bör tas med lätt hjärta.” Någon framtid fanns inte längre för unionen, menar han, den var på väg mot ett intet. Nu kunde de tre presidenterna genom att officiellt förklara Sovjetunionen upplöst och skapa ett nytt samarbetsorgan, OSS, Organisationen av Suveräna Stater, förhindra att sönderfallet blev våldsamt och kaotiskt. Det avtal som utarbetades under några nattliga timmar gav ett ramverk, om än vagt och oklart, med regler om utrikespolitiskt samråd, ett gemensamt ekonomiskt område, delat ansvar för kärnvapenarsenalen, erkännande av republikernas existerande gränser. Jeltsin ringde in nyheten till Bush i Washington, först därefter informerade Sjusjkevitj Sovjetunionens president, Gorbatjov.

Nazerbajev och de centralasiatiska ledarna var förbittrade över att ha ställts inför fullbordat faktum av den slaviska trojkan men hade inte mycket val annat än att ansluta sig till OSS. Detta skedde vid ett frostigt möte i Alma-Aty den 21 december. Här formaliserades Sovjetunionens kollaps utan att den rad av problem som detta medförde kunde lösas. Så kom tvister om fördelningen av unionens resurser och ägodelar mellan de nya staterna att prägla deras framtida relationer. Ryssland agerade snabbt – man förklarade sig vara Sovjetunionens främste arvtagare och tog som sådan genast säte i FN:s säkerhetsråd.

Gorbatjov utfärdade den 25 december ukas om sin egen avgång som president för Sovjetunionen, en redan icke-existerande stat och höll sedan sitt avskedstal i tv. Väskan med kärnvapennyckeln sände han med bud till Jeltsin som väntade i Kremls Katarinasal – något sista möte med denne brutale usurpator undanbad han sig. Dagen därpå fann han sitt tidigare tjänsterum förseglat av ryska säkerhetsmän. Den röda Sovjetflaggan halades och den ryska trikoloren hissades ovanför Kremlmuren.

Sovjetunionens upplösning var en följd av systemets gradvisa sönderfall kombinerat med maktkampen mellan de viktigaste aktörerna, Ryssland, Ukraina och unionens centrum. När Kommunistpartiets monopol på att leda politiken upphävdes och väpnat våld inte längre användes för att slå ner opposition kunde man inte styra det väldiga riket. Gorbatjovs perestrojka och glasnost gav startskottet för denna historiska omvälvning och ledde till vad han inte kunnat ana men kom att frukta, det månghundraåriga imperiets kollaps.

De nya staterna gick skilda vägar – de baltiska mot demokrati och marknadsekonomi, de centralasiatiska mot korrupta, fattiga autokratier, de transkaukasiska mot år av inre strider men nu ökande stabilitet. För Ryssland, Ukraina och Vitryssland följde mångåriga politiska konvulsioner, ekonomisk expansion och ständig spänning mellan demokrati och diktatur.