Jag tillhör en släkt som varit soldater i Västerbottens Regemente ända sedan dess ursprung på 1500-talet. De rekryterades från båda sidor Bottenviken. Vi som bodde vid finska gränsen under andra världskriget kände också att Finlands sak var vår.

 Längs gränsen till Norge fanns på svensk mark hemliga norsk-brittiska underrättelse- och sabotagestationer. På Kallax i Luleå fanns från nyåret till augusti 1945 en då hemlig amerikansk flygstyrka för stöd till Nordnorge. Sverige har länge i det tysta även militärt stött grannar i mån av förmåga.

Jag känner också sedan länge samhörighet med den anglosaxiska kulturkretsen. Släktingar i Australien, Nya Zeeland och Kalifornien har deltagit som frivilliga i boerkriget, båda världskrigen samt Korea och Vietnam. I fjol översatte jag en dagbok från boerkriget skriven av en av dem och nu tillgänglig på Krigsarkivet. Stridsförhållandena i boerkriget påminner mycket om gerillakriget i Afghanistan.

Situationen för svensk trupp i Afghanistan går nu allt närmare en vietnamisering. Sedan Sven Hedin färdades i området för mer än hundra år sedan har inte mycket förändrats i fråga om stormaktskonflikter och klanmotsättningar. Knark- och vapenhandel har bara intensifierats.

USA-generalen Stanley McCrystal har deklarerat att situationen är omöjlig att lösa med militära medel. Terror­dåden hämtar också ständig näring från stormakters stöd till Israels förtryck mot en ursprungsbefolkning, som från början motsatt sig att få sitt land bortskänkt till ättlingar av dem som också bodde där för två tusen år sedan.

Sverige har hållit sig utanför krig i två hundra år och har inte ansvaret för att städa upp vad stormakterna ställt till med i regionen. Gång på gång dödas civila i flyganfall. Lama ursäkter efteråt uppväcker inga döda. Svenskar vet heller inte om det är vän eller fiende man möter. En leende till synes civil kan förbytas till en levande sprängladdning eller en förut vänlig by plötsligt bli bakhåll. Gerilla­krigföring följer inte vanliga spelregler. Tvärtom är det just överraskningsmomenten och det effektiva utfallet i förhållande till insatsen som eftersträvas. Dessutom är skräckeffekten ett mål i sig.

En sådan stridssituation är oerhört påfrestande och gynnar enlig forskning och praktisk erfarenhet posttraumatisk stress. Från Irak och dessförinnan Vietnam finns tusentals veteraner som drabbats.

Det innebär inte bara att offren skördas efter hemkomsten i form av psykiska störningar, drogmissbruk eller självmord. Dessvärre kan den pressande osäker­heten leda till felbedömningar så att en gest eller en min misstolkas och leder till att soldaten skjuter först. Från Vietnam fanns många exempel. Det kunde leda till massakrer på oskyldiga civila.

De svenska soldater som tagits ut för den här typen av tjänst är inte ansvarslösa och skjutgalna, tvärtom. Att göra komplexa korrekta situationsbedömningar blixtsnabbt är dock en avancerad förmåga. Jag har själv utvecklat urval till stridsvagnsbesättningar, där snabb och korrekt reaktion är livsviktig. Risken är att våra soldater hellre offrar sitt eget liv än dödar afghaner av misstag. Svenska humanitära insatser behövs i Afghanistan men truppinsatser leder till meningslösa offer innan stormakterna skapat grundläggande förutsättningar.