Antibiotikan kan ta slut i kriget mot resistenta bakterier Av Andreas Nordström Expressen, 23.12.2010

Tar man sig 100 år tillbaka i den medicinska historien är det lätt hänt att få en smak av medeltiden i munnen. För den som då drog på sig en infektion stod hoppet till högre makter, eller till tur. Sedan överlevde vi. Eller så dog vi. Det kunde gå lite hur som helst. Bland de som drabbades av bakteriell lunginflammation och var över 50 år dog två tredjedelar vid 1900-talets början.

Men så en fredagsmorgon den 28 september 1928 förändrades allt när bakteriologen Alexander Fleming av misstag upptäckte penicillinet som blev grunden för begreppet antibiotika. Eller rättare sagt, först kallade han det mögeljuice. När Fleming kom tillbaka från en semester och klev ner i sitt ostädade labb noterade han att en av hans odlingar med stafylokock-bakterier råkat mögla. Han gjorde då en sensationell upptäckt - mögelangreppet hade tagit död på bakterierna.

Penicillinet förfinades och under andra världskriget började det tillverkas i industriell skala. Det hade då utvecklats till ett aggressivt vapen mot ett smörgåsbord av lömska bakterier och var i det närmaste fritt från biverkningar. Efter århundranden av hopplös kamp hade mänskligheten fått ett billigt och smidigt botemedel mot ofta dödliga plågor som syfilis, tuberkulos, kallbrand och lunginflammation.

- Antibiotikan var ett mirakelmedel när den anlände, säger John Rex, internationell chef för infektionsforskning på Astra Zeneca, baserad i London. Men efter hand började miraklet ändra skepnad till ett problem - i form av resistenta bakterier.

I dag har problemet avancerat till ett nattsvart hot mot den globala folkhälsan. I USA dör runt 100 000 människor varje år till följd av antibiotika-resistenta bakterier. Europeiska smittskyddsmyndigheten skattar att siffran för EU ligger runt 25 000. Många forskare fnyser åt uppgifterna och menar att antalet dödsfall snarare är ungefär 250 000.

- Angående trafikdöden har vi en nollvision, när det gäller antibiotikaresistens i många länder har man noll vision, säger Otto Cars, professor i infektionssjukdomar vid Uppsala universitet, samt outtröttlig ordförande i Strama, en nationell strategigrupp som arbetar för smartare antibiotikaanvändning.

I Sverige är resistensproblematiken långt ifrån lika allvarlig som i många andra delar av världen.

- Än så länge, ja. Men vi är väldigt rädda att den ska bli det. Det här är något som håller oss sömnlösa, säger Agneta Holmström, enhetschef på smittskyddsenheten på Socialstyrelsen.

Att resistensläget bara ökar, även i Sverige, har flera orsaker. Bristande hygien inom sjukvården och ökad användning av antibiotikai djurfoder är två. Det beror också på en sorglös inställning där läkare förskrivit allt för lättvindigt, och patienter vant sig vid detta.

- Många upplever det nog som att man inte fått någon behandling om man inte får antibiotika. Det är klart att det är svårt att vara läkare när patienten blir missnöjd. Men oftast orsakas infektioner av virus. Då har antibiotika ingen effekt. I stället är det näsdroppar och alvedon som gör jobbet, vilket skapar ett placebofenomen. Och det här är svårt att kommunicera, säger Agneta Holmström.

Även underanvändning är en del av problembilden. Enligt en undersökning i International Journal of Antimicrobial Agents avslutar 22 procent av de som får antibiotika sin kur på eget bevåg när de känner sig friska. Man struntar helt enkelt i att fullfölja läkarens ordinerade behandling. En modig liten bakteriestam som fått en grundlig utbildning i resistens lever då vidare i kroppen.

- Bakterier är väldigt listiga. De anpassar sig och utvecklar resistens mot de antibiotika som finns på marknaden i dag. De är också sluga nog att utveckla korsresistens mot släktprodukter. Tuberkelbakterien är ett lysande exempel. TBC var länge inte särskilt svårbehandlat. Men på grund av överbehandlingi andra länder har resistens utvecklats mot många preparat som tidigare var effektiva. Ökat resande och invandring gör att det nu återigen kommer in resistenta bakterieri Sverige som plötsligt utmanar sjukvården, säger Inga-Lill Hyltander, skandinavisk affärsområdeschef på Bayer.

Samtidigt är det här en fullt naturlig utveckling. Bakterier var några av de första livsformerna på jorden. Tack vare vetenskapen har människan skaffat sig ett tillfälligt övertag i ett omöjligt krig. Nu håller bakterierna på att återställa ordningen.

- Även om vi hanterat det här på bästa tänkbara vis hade vi bara fördröjt utvecklingen. Resistensproblemet är olösligt. Vi kan bara försöka hantera det, säger John Rex på Astra Zeneca.

Frågan kompliceras ytterligare av internationell läkemedelspolitik. Det är i dag svårt att uppnå lönsamhet på antibiotika för läkemedelskoncernerna. Det är relativt billiga preparat och behandlingarna är korta.

- Läkemedel mot diabetes och övervikt kan ju i princip användas av hur många människor som helst, hur länge som helst. Det är klart att läkemedelsindustrin rör sig i de riktningarna. Det är ju där pengarna finns, säger Ulf Persson, professor i hälsoekonomi och vd för Institutet för Hälso- och Sjukvårdsekonomi i Lund.

Ulf Persson konstaterar också att det uppstår en paradoxal situation när läkemedelsindustrin lägger ner fantasisummor på antibiotikaforskning för att skapa en produkt som ska säljas i så liten omfattning som möjligt.

- Marknaden brukar lösa den här typen av problem på egen hand. Men i och med att vi försöker begränsa användandet för att minska resistensutvecklingen så blir marknaden liten. Då stimuleras inte läkemedelsindustrin att utveckla nästa generations antibiotika. Vi behöver antibiotika, men det finns ingen marknad. Otto Cars jobbar alldeles föredömligt i sitt arbete mot resistensutveckling. Men det förstör marknaden.
Otto Cars håller inte med.

- Vi har en fungerande dialog med läkemedelsföretagen, och vi bygger upp en modell där nya antibiotika inte ska slösas bort och marknadsföras hårt. Det är inte försäljningen som ska ge tillbaka forskningsinvesteringarna. Man måste bryta den kopplingen. Det har faktiskt industrin insett. Men då måste det offentliga gå in och dela på kostnaderna.

Att antibiotikaforskningen utarmas är allt jämt ett ödesdigert faktum.
- Stora delar av industrin har i princip eradikerat de här forskningsprogrammen. För att rusta för framtiden är det avgörande att vi diskuterar vilka lösningar som finns, några av förslagen är förlängda patenttider, ändringar i prismodellerna eller forskningsprogram där forskande företag och hälso- och sjukvården ansvarar gemensamt för finansieringen, säger Inga-Lill Hyltander på Bayer.

Just forskningsutvecklingen är det som skrämmer Otto Cars och John Rex mest.
- Den stora faran är att det inte finns tillräckligt många som forskar tillräckligt hårt. Men vi kan inte tvinga läkemedelsföretagen att få det här att fungera, vi måste få dem att vilja få det här att fungera, säger John Rex och börjar prata långsammare när han konstaterar att det globala antibiotikabeståndet riskerar att börja sina.

- Om vi inte gör något nu, då kommer världens antibiotika att ta slut.
I ett antal länder förekommer redan totalresistenta bakterier. Bland annat i Grekland. Katastrofscenariot är att vi skulle knuffas tillbaka till den så kallade postantibiotiska eran och tvingas anpassa oss till ett liv som det såg för 100 år sedan.

- Ja. Och det är mycket obehagligt perspektiv, säger Otto Cars.