Den stora hönsfarmen En betraktelse av Lena Lindkvist 17.10.2009

Det var en gång en hönsfarmare som hette Wlurenberg. Han var ägare till en jättestor hönsfarm med 9 miljoner höns. Han hade gott om plats på sin farm men hönsen trängde ändå ihop sig på små ytor, beroende på att de lockades med att det fnns mer foder där än på de glesare ytorna. Hönorna fick också mer foder ju fler ägg de lade. Produktionen var väldigt viktig. Att fodret var av sämre kvalitét brydde sig hönorna inte om, huvudsaken var att det var mycket och att de blev fort mätta. Det var oerhört bekvämt att bara kunna äta när man var hungrig utan att behöva bekymra sig.

Som ledare för hönsgården hade Wlurenberg satt ungtuppen Fjädrik. Denne hade sedan något år tillbaka tagit över efter GP (Galenpannan). Galenpannan hade blivit satt ur spel av Wlurenberg på ett mycket genialiskt sätt. Wlurenberg hade en mycket stroppig tupp. Calle kallad, som var väl förtrogen med hur man manövrerade ut förhatliga konkurrenter. Denne planterde ut i ett hörn av hönsgården att GP inte längre riktigt orkade med att tillfredsställa alla hönorna sedan han skaffade sig en speciell favorithöna. Och så småningom kacklade alla hönorna likadant och då drog sig GP tillbaka för han förstod att i en fajt med ungtuppen Fjädrik skulle han stå sig slätt. Av Wlurenberg fick han då en egen mindre del av hönsfarmen att dra sig tillbaka på.

Fjädrik gick omkring och sprätte och alla de andra tupparna ville vara honom till lags eftersom de trodde att det var han som bestämde. Genom att fjäska för Fjädrik åtnjöt de själva förmåner, såsom extrahönor, extrafoder och bekvämligheter. Tupparna fick då egna avdelningar att basa över men fick hela tiden rapportera till Fjädrik som i sin tur rapporterade till Calle Stropp. De tuppar som var uppstudsiga blev genast degraderade och förpassades till den eviga vilan ifall de inte gjorde avbön. Wlurenberg ville inte ha någon oreda i sin hönsfarm så därför tilläts inga avsteg på planen.

Planen gick ut på att hönsen på farmen skulle producera så mycket som möjligt och all förtjänst skulle gå till Wlurenberg så att han skulle kunna köpa sig fler hönsfarmer. Tills detta inträffade nöjde sig Wlurenberg med att vara delägare i andra hönsfarmer. Huvudsaken var att han fick del av avkastningen. Tupparna med egna avdelningar fick order från Fjädrik hur de skulle agera i sin grupp för att avkastningen skulle bli så stor som möjligt och hönorna gick där och pickade och värpte, pickade och värpte fullständigt nöjda med vekligheten. Den verklighet de kände till.

Men en dag tyckte GP att det var dags att ta tillbaka den mark han förlorat när Fjädrik tillsattes som ledare. GP hade några trogna gammelhönor som var fenomenala på att sprätta ut dynga. De kacklade att de hört att Fjädrik tappat stinget och det spred sig på hela hönsfarmen. Det sade också att GP var bättre än någonsin tidigare sedan man börjat blanda Vi-gasar i hans foder. Fast GP hade inga planer på att komma tillbaka. Han var fullständigt nöjd med sin favorithöna och den del av farmen han fått i gåva. Däremot tillsatte han en av gammelhönorna, en riktig rugguggla, att styra över hans gamla del av farmen. Själv for han runt i de andra avdelningarna och kluckade. För det fick han några extra ägg av Wlurenberg så länge som han kluckade det Wlurenberg ville att hönorna och de andra tupparna skulle få veta.

GP:s gammelhöna, hade tyvärr några egenheter som låg henne i fatet. För att hon skulle värpa överhuvudtaget så måste man blanda Toblerone i hennes foder. Hon kunde inte heller hålla sig till sitt eget värprede utan for omkring och lade sina ägg lite hur som helst. Det resulterde i att de andra på farmen började tycka illa om henne och Wlurenberg funderade på om han helt enkelt skulle ha och nacka henne. Gammelhönan hade varit påtänkt att ta över på farmen tidigare, före GP:S tid. Då var hon yngre och mer självsäker och hade en stor del av farmens hönor bakom sig. Wlurenberg oroade sig då för myteri och eftersom han inte ville ha någon oreda i sin farm så han släppte in en gåsakarl som väste otidigheter om hönan. Det spred sig med rekordfart och hon vingklipptes rejlt. Efter den pärsen har hon aldrig riktigt lärt sig blyga igen och utgör därmed inget hot mot Wlurenberg så därför fick hon ta över GP:s ledarskap på farmen.

Wlurenberg har också kommit på ett sätt som ger maximalt med utelningen. Han kom på att om han strör lite gift i fodret och tar bort lite vitaminer, så blir de känsligaste hönorna sjuka. Fast de får inte bli så sjuka att de dör eller inte kan värpa. De måste dra sitt strå till stacken. Wlurenberg kom också på att han kunde göra motgift så att hönorna blev bättre men för att få det måste de värpa extra mycket trots att de var sjuka. På det sättet kunde Wlurenberg göra sig två förtjänster. Först på ett billigare foder fullt av tillsatser som gjorde hönorna sjuka och sedan på ett piller (motgift) som gjorde dem bättre. Wlurenberg såg till att några tuppar blev extra belönade om de kacklade och lockade honorna till giftfodret och när hönorna upptäckte att de blev klena och svaga av fodret så kacklade tupparna att de inbillade sig. Hur hönorna än opponerade sig så blev de utstötta av de andra som inbillningssjuka, och ingen trodde dem fast de kommit på hemligheten hur Wlurenberg och hans gelikar tjänade sina miljarder ägg.

Wlurenberg ingick också i en världsomspännande grupp med likadana hönsfarmare som han själv. Den så kallade Fotoklippargruppen. De hade kommit på att det var för dyrt att värma upp farmerna och att lamporna som skötte uppvärmningen även värmde upp luften och atmosfären så att det snart inte skulle gå att andas. Fast de lurade i hönorna att det berodde på deras ätande och skitande, och det trodde hönorna på. Ni vet, hönshjärnor de är ju inte så stora. Gruppen enades om att det fanns alldeles för många hönor på farmerna. Avkastningen räckte inte till att försörja allihop. Därför bestämde man att ca 2-3 miljarder höns måste bort. För att ta bort så många utan att de anade oråd och gjorde uppror så räknade man ut något riktigt genialt.

De kacklade alla i kör om en hemsk sjukdom som skulle spridas i farmerna och ta död på massor av höns. En pangtomi. Och alla hönsen blev jätterädda för att dö. Alla ville de ju leva. Då kacklade Wlurenbergs tuppar om att det fanns ett botemedel. Om ALLA tog botemedlet så skulle ingen bli sjuk. Och hönsen kacklade, ja, ja, ge oss medlet. Men inte de utstötta hönorna för de hade förstått att det var något som var lurt med detta. De kände ju till Wlurenberg och hans kompisars strategi, eftersom de tidigare råkat ut för den.

De försökte varna de andra hönsen men utan resultat. De hade svårt att göra sina röster hörda för ju mer de kacklade desto högre kacklade Wlurenbergs tuppar om att medlet var ofarligt och bara skulle göra dem friska. Vad de inte berättade var att en del av medlet var preparerat med en för höns dödligt virus, Hur 5 Nyser i 1. Detta sprids sedan genom höna till höna tills de blir 5 st som nyser i ett tills dom dör. Kvar kommer bara att finnas extra motståndskraftiga hönor och sådana som hållit sig för sig själva, som t ex de tidigare utstötta.

Och så Wlurenberg och de andra hönsfarmarna och tupparna förstås.

Om någon får för sig att denna betraktelse har nån förankring i verkligheten så har denne någon väldigt livlig fantasi.