Gösta Walin

Professor emeritus Gösta Walin: Så skapade Sverige klimatbluffen redan på 70-talet Källa: Newsmill 2009-12-08

Efter examen från KTH, militärtjänst mm så hamnade jag på MISU, Meteorologiska institutionen vid Stockholm universitet. Efter disputation 1972 flyttade jag till oceanografi vid Göteborgs universitet, mitt huvudintresse var riktat mot havet. Under tiden på MISU arbetade jag under Bert Bolin, världskänd klimatforskare/politiker. Under min tid på MISU var Bert fortfarande en forskare jag respekterade, och jag åtnjöt hans oreserverade stöd. Även om mitt huvudintresse riktades mot strömningsfenomen mm i havet så var tiden på MISU väldigt lärorik pga den täta kontakten med atmosfärsforskningen och personlig kontakt framförallt med Bert Bolin men även andra som skulle komma att få framträdande roller i miljö och klimatpolitiken.

Trots ömsesidig respekt divergerade mina och Berts åsikter i många frågor och då främst klimatfrågan. Låt mig därför inleda med min uppfattning grundad på mina kontakter med klimatforskning under närmare 40 år och ganska omfattande personkännedom.

Ett liberalt utvecklingsoptimistiskt synsätt

Det är dags att börja vänja sig vid tanken att mer koldioxid i atmosfären är en välsignelse för mänskligheten och allt liv på jorden. Alla tecken tyder på att den uppvärmning som kan förväntas är måttlig och godartad samtidigt som den högre koncentrationen av koldioxid innebär en avsevärd stimulans av växtligheten, större skördar, krympande öknar mm. Den etablerade förklaringen till att det ändå föreligger ett hot är patetisk. För att vidmakthålla föreställningen att klimatet är väldigt känsligt och att hotfull uppvärmning står för dörren hävdas ogenerat att uppvärmningen för tillfället maskeras av kylande luftföroreningar. Hela det globala klimatspektaklet med Al Gore, COP15, miljarder till klimatmodeller som gör vad de blir tillsagda osv, alltihop är beroende av ett godtyckligt antagande om kylande partiklar, en effekt som även av de närmast sörjande anses extremt osäker. Detta är fasansfullt. För den som vill få en utförligare argumentation i sakfrågan rekommenderas Dick Lindzens artikel i Wall Street Journal.

Min slutsats är att de fossila bränslena är en gåva till mänskligheten. Den viktigaste målsättningen för dagen borde vara att på alla vis stödja etablering av kraftproduktion med tillhörande elnät överallt i den fattiga världen; självfallet baserat på fossila bränslen. Kärnkraft är nog inte så lämpligt i dagens oroliga värld. Det långsiktiga målet för denna strävan är att även u-världen skall komma upp i en utvecklings- och kunskapsnivå som medger välstånd på längre sikt då fossila bränslen måhända blivit mindre lättillgängliga.
Tvärtemot en sådan framsynt strävan verkar huvudintresset nu vara inriktat mot att hindra u-länderna att utnyttja fossila bränslen. Verktyget som rekommenderas är pengar, stora pengar. SvDs klimatreporter uttrycker saken så här: "...så krävs det att industriländerna öppnar plånboken och ger u-länderna möjlighet att anpassa sig till klimatförändringarna och styra över till fossilfri energi. Hundra miljadrer dollar per år...."

Vad skall man tro om sånt? Kanske kan man stoppa eller åtminstone bromsa den ekonomiska utvecklingen i ett eller annat u-land med en hög med pengar, men någon "fossilfri energi" av betydelse lär vi inte få se röken av.

Varje dag kan vi i media inhämta det hårresande budskapet: Koldioxiden är planetens förbannelse, något måste göras. Och koldioxid är förstås synonymt med fossila bränslen. Och alltihop baserat på en knappt mätbar höjning av medeltemperaturen under slutet av 1900-talet. Hur har det blivit på detta sättet?

Utveklingen från 70-talet

Anmärkningsvärt är att lilla Sverige till synes spelat en avgörande roll. I mångt och mycket kretsar historien om klimathotet kring Meteorologiska institutionen vid Stockholms Universitet, MISU, och dess ledare Bert Bolin. Under åren fram till min disputation 1972 arbetade jag på MISU och hade goda kontakter med Bert. Han var förvisso mycket engagerad i alla aktuella miljöfrågor men han var inte någon vetenskaplig gigant. Hans styrka låg på det forskningspolitiska planet. Ideologiskt var han socialdemokrat men framförallt naturvurmare av det icke ovanliga slag som ser människor som ett problem. Att jorden var och är allvarligt överbefolkad var ett grundläggande faktum för Bert. Denna inställning är, misstänker jag, grundläggande för större delen av miljörörelsen och präglar i grunden alla ställningstaganden. Tanken att mer koldioxid skulle kunna vara bra är främmande inom denna ideologiska ram. Det är som fria marknadskrafter för en övertygad kommunist.

Bert lyckades på ett tidigt stadium bygga upp mycket goda kontakter med departement och myndigheter, inte minst de anslagbeviljande myndigheterna. Om Bert ansåg att det behövdes en professur i t ex kemisk meteorologi, då blev det en sådan professur.

Egentligen går historien tillbaka på Berts företrädare Gustaf Rossby. Rossby byggde upp och förnyade meteorologin i Sverige från början av 50-talet till sin för tidiga död 1957. (Detta innebar att jag aldrig fick träffa Rossby vilket jag sörjer.) Rossby var karismatisk och lyckades bl a skapa det så kallade Internationella Meteorologiska Institutet, IMI, som alltjämt existerar vid sidan av MISU. IMI var och är väsentligen bara en hög med pengar, det rör sig om mellan 2 och tre miljoner kronor. Dessa pengar var avsedda för att inbjuda gästforskare och därtill hörande verksamhet. Såvitt jag känner till så är detta unikt. En enorm förmån som kunde övertas av Rossbys efterträdare Bert Bolin och sedermera av hans efterträdare. Existensen av IMI var en väsentlig grundsten for Bert Bolins strävanden inom forsknings- och miljöpolitik.

Genombrottet för Bert Bolin och MISU

Det internationella genombrottet för Bert Bolins ställning som forsknings och miljöpolitisk makthavare kom med FN:s miljlökonferens 1972. Den hölls I Stockholm och MISU med Bert i spetsen var i rampljuset och skötte en hel del av arrangemangen. Hotande klimatförändringar fanns nog med i bakgrunden men det sura regnet stod i centrum. Det blev en slags förövning för den kommande klimatkampanjen. Surt regn antogs skada det mesta, att skulpturer vittrar ner, bilar rostar osv, men framför allt ansågs skogen drabbas av svår missväxt.

Detta möte tror jag blev starten för en ny företeelse inom miljöpolitik, nämligen uppbyggnaden av en slags infrastruktur. Hotet från det sura regnet ansågs så självklart att mängder av utredningar drogs igång som skulle klargöra skadornas omfattning och de ekonomiska konsekvenserna innan man egentligen visste att det fanns ett problem.

En typisk åtgärd var en professur i miljöekonomi med uppgift att beräkna kostnaden för de skador som det sura regnet medförde på t ex skogen.

Varje miljöproblem blev liksom en koncern med sou-chefer som levererade underlagsrapporter. Ingen utom den koordinerande ledningen hade koll på helheten. Man kan här tydligt ana konturerna för det arbetssätt som drivits till sin yttersta spets med skapandet av IPCC.

Detta har sedemera inneburit att t ex hotet mot skogen levde vidare trots att skogen växte bättre än någonsin. Det låg i allas intresse att låtsas som ingenting. Miljöekonomen kunde ju inte bedöma om det verkligen var några skador. Han bara räknade som om skadorna fanns. Atmosfärskemisterna som beräknade förväntat nedfall av syra hade heller inte ansvar att avgöra om det förelåg några skador. Jag förmodar att den ev existerande ledningen tappade intresset och därmed kunde systemet leva vidare.

Lord Monkton af Brenchley, den demagogiske skeptikern som bl a uppträder i Köpenhamn, har uttycket det så här:

"If you set up an organisation to adress a problem it will keep adressing this problem whether the problem exists or not."

I hägnet av klimathotet har detta underleverantörssystem nått betydande höjder. Ett riktigt superexempel är den beramade Sternrapporten som lyckades bevisa att det är mycket billigare att begränsa utsläppen nu än att ta kostnader för klimatets förmodade förändring. Riktigt vilka skadeverkningar som Lorden Nicholas Stern har matat in i sina beräkningar har jag inte lyckats utreda, men han är förmodligen inte ansvarig for dessa förutsättningar. Han har nog okritiskt använt underlag som någon annan underleverantör tillhandahållit.

Hur som helst så fick Bert Bolin och MISU rykte om sig att vara ena hejare på internationell miljöpolitik. Härmed var grunden lagd för Bolin att kröna sin karriär med att skapa ett eget FN-organ åt sig själv, klimatpanelen IPCC - en otrolig bedrift. Formellt skapades IPCC 1988 I samarbete mellan WMO och UNEP, (World meteorological organisation and United Nations Environment Programme). Tillkomsten av UNEP var för övrigt ett konkret resultat av FN-konferensen i Stockholm 1972. Bert blev alltså IPCC:s förste ordförande vilket han förblev t o m 1998. Man kan också förmoda att Bert hade stort inflytande på IPCC:s uppbyggnad och arbetssätt. Detta framgår t ex av att systemet med underleverantörer som uppfunnits vid FN-konferensen 1972, tillämpades på IPCC. Därmed skapades den nu rådande ordningen med en liten klick centralt placerade experter som väljer och tolkar det material som strömmar in från alla tusentals strävsamma underleverantörer.

Kärnkraft, energikris, klimatkris

För den som varit med några år är det något förunderligt välbekant över den nuvarande situationen. Det är någonting med begreppet "säkert" som spökar. Vad är det som sägs bli säkrare och säkrare trots att det sedan länge påståtts vara hur säkert som helst (minns Tage Danielssons sannolikhetslitania)

Jag ser här en parallell mellan kärnkrafts/energikris-kalabaliken på 70-talet och klimatlarmet de senaste två decennierna.

For trettio år sedan härskade Energikrisen och kampen stod till synes mellan för eller emot kärnkraft. Eller var det verkligen så? Den ena sidan hävdade att utan kärnkraft skulle det bli återgång till fattigsverige. Den andra sidan, ja vad hävdade den egentligen? Jo, det gällde att med planekonomins hjäp stävja kapitalismen som kräver ständig expansion i allmänhet och utbyggnad av kärnkraften i synnerhet. (Observera att detta budskapet inte kom från några gräsrötter, det var en självutnämnd skara som lade beslag på uppmärksamheten.)

Sakligt sett var budskapet detsamma: Antiliberalt. Tanken att energiförsörjningen kanske skulle kunna fungera utan statliga ingrepp var helt främmande för båda sidor i kampen. Misstaget från oppositionens sida var förstås att man inte förstod att kärnkraften var helt beroende av statligt stöd. Men i grunden var det nog inte kärnkraften utan snarare liberalismen som var huvudfienden. Konstigt nog för båda sidor. Byråkraterna och politikerna vill styra och ställa, det är deras livsluft. Den så kallade oppositionen var svårt socialistiskt anfäktad.

Det fanns naturligtvis avvikare, en liten hånad och eller ignorerad grupp. Undertecknad och t ex ekonomen Åke Sundström hörde dit. Jag publicerade 1972 en liten debattbok, Energikrisen en bluff, där jag menade att utbyggnaden av kärnkraft i Sverige vore totalt överflödig om man blott lät marknadskrafterna styra över elkonsumtionen. För denna insats blev jag hatad av den etablerade antikärnkraftsrörelsen och ignorerad av byråkratin. Även gammla vänner vände sig mot det förfärliga budskap som jag dristade mig att framföra. Liberalismen stod inte högt i kurs.

Idag har etablissemanget bestämt sig för att göra gemensam sak med de antiliberala krafterna inom miljörörelsen utan någon skenfäktning. Detta kan bli förödande inte minst eftersom många ledande ekonomer helhjärtat tycks  sluta upp bakom de avancerade ambitionerna att reglera i princip hela världen. Den oheliga alliansen från kärnkraftskampen mellan miljökämpar och byråkratin har nu blivit institutionaliserad. Den enda skillnaden mellan politikerna och miljöaktivisterna är att de senare skriker lite högre.

Nåja, man skall inte säga för mycket, personer som kd-politikern Anders Wijkman och t ex Tällberg-mannen Bo Ekman är inte så dåliga. Även om dessa herrar normalt inte skriker så är deras budskap desto brutalare. Vad sägs om Wijkmans förslag om personliga ransoneringskort för utsläpp av koldiioxid och kanske även metan, (pruttgas).

Propagandan på 70-talet var ändå någorlunda begriplig: Nu vankas energikris och därför måste vi ha kärnkraft. Lögn och förbannad dikt, men begripligt. I bakgrunden figurerade de vanliga klassikerna t ex påstått sinande oljetillgångar och växthuseffekten och allsköns ekologiska problem.

Nu trettio år senare har propagandan och diskussionen fullkomligt löpt amok. Ungdomar hungerstrejkar för klimatet, gröna bilister kämpar för etanol, u-länderna skall styras in mot alternativa bränslen, miljontals klimatflyktingar är att vänta, osv. Den alltid lurande livsfientliga överbefolkningsmaffian välkomnar det ultimativa skälet att jorden är överbefolkad. Barn är det värsta klimathotet. Ekologiska katastrofer hotar överallt. (Läs t ex skriften från Bo Ekmans skapelse Tällberg foundation: Grasping the climate crisis, författad av herrarna Bo Ekman, Johan Rockström, Anders Wijkman. Detta är farlig livsfientliga skräckpropaganda.)

Vårt språk har kidnappats av propagandan. I stället för bensinsnål säger man klimatsmart. Därmed kortsluter man ett långt resonemang mellan klimatet och bilen. Att koldioxid som kommer ur avgasröret ger uppvärmning som i sin tur skadar klimatet blir därmed omöjligt att ifrågasätta. Det är så propaganda kvarnar mals, här liksom i diktaturer.