Ynklig yttrandefrihet

Skriven av Jan-Ola Gustafsson, Borås Tidning, 21.8.2009

 

I likhet med Sydsvenska Dagbladet häromdagen så spyr en anonym ledarskribent i fredagens BT galla över Aftonbladets publicering av en artikel där man ställer frågor om varför döda palestinska människor återlämnas av den israeliska krigsmakten till sina anhöriga och där kroppen varit uppskuren och sedan slarvigt ihopsydd.

Till och från har i media antytts att bl a Kina och Iran sysslar med "återbruk" av organ från straffångar och avrättade. Organhandel omsätter för övrigt enorma summor på den internationella marknaden. Varför ska det då vara tabu att fråga sig om detta även sker i ett av världens mest rasistiska och brutala länder (tänk bara på Israels demolering av Libanon och Gaza.)?

Den yttrande- och pressfrihet vi påstås ha i Sverige borde givetvis tillåta synpunkter på Israels agerande i olika frågor utan att man behöver avfärdas som "antisemit". Det lidande som nazityskland åsamkade det judiska folket har alltför ofta använts för att ursäkta likvärdiga grymheter som den sionistiska staten tillämpar mot den palestinska befolkningen. Jag har i min vänkrets många judar som har långt mer balanserade synpunkter än fredagens ledarskribent. Läs t ex den israeliske historikern Ilan Pappes utmärkta bok "Den etniska rensningen av Palestina", eller Israel Shamirs bok "Blommor i Galileen".

www.judicial-inc.org/93tshirts...famous_israeli_snipers.htm kan ni se olika t-shirts som bärs av israeliska krigsmaktens prickskyttar. Ett av de värsta motiven visar en gravid palestinsk kvinna genom siktet på ett vapen samt texten "one shot - two kills". Israels behandling av sina "untermenschen" - palestinierna - sker med metoder som de själva drabbades av för drygt 60 år sedan och då ifrågasatte ingen vad som hände, med välkänt skrämmande resultat. Om vi inte kan eller får diskutera vad som sker idag så blir ju gårdagens offer dagens bödlar - en kuslig utveckling.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Translate to your
own language