Ska våldet till sist få segra? Källa: Folket, 21.6.2010 Gunnar Olofsson Ordförande i Göteborgs Palestinagrupp

Den israeliska militären har överfallit en fredlig konvoj med bistånd, ­ byggnadsmateriel, skol- och sjukvårdsmateriel - till det avspärrade Gaza, och dödat och skadat många människor. Aktionen är i linje med den israeliska doktrin som säger att varje antydan till motstånd mot Israels ockupations- och kolonisa-tionspolitik ska mötas av så kraftigt övervåld att de som ens funderat på motstånd ska bli avskräckta från redan tanken på något sådant för överskådlig framtid.

Denna doktrin om orimligt våld är ingenting nytt.

Denna doktrin om orimligt våld är ingenting nytt. Den användes på sin tid också av de tyska nazisterna där ett rymningsförsök från ett läger kunde leda till att tio eller fler oskyldiga fångar som straff dödades, och där attentatet mot den tyske ”riksprotektorn” för Böhmen-Mähren, Reinhard Heydrich, hämnades med morden på 340 invånare, varav 88 barn, i byn Lidice 20 kilometer utanför Prag.

Senast tillämpades doktrinen under den israeliska invasionen i Gaza förra vintern, där inte bara några raketskjutande små palestinska grupper var målet utan hela den oskyldiga befolkningen och civilsamhället i Gaza, ­ en våldsorgie där 1 415 palestinier, varav 85 procent civila och 319 barn, dödades, och över 5400 skadades, och stora delar av infrastrukturen i Gaza, bostadshus, skolor, sjukhus lades i ruiner. Den gången gällde det palestinier. Nu har israelerna attackerat civila västerlänningar, på internationellt vatten, något som endast pirater och skurkstater brukar ägna sig åt. Detta, om ingenting annat, borde mana till eftertanke även bland Israels mest hängivna uppbackare.

Naturligtvis är regeringar, företag och enskilda i våra länder medskyldiga till det som skett. USA och EU har sedan 2006 medvetet frusit ut och isolerat den valda palestinska ledningen. Sveriges regering försökte under sin tid som EU-ordförande inte på något sätt bryta den olagliga blockaden av Gaza. Vi vet att det är Volvomaskiner som river palestinska hus på Västbanken, och att företaget Veolia, som trafikerar många svenska orter, varit djupt insyltat i planerna på bygget av en spårväg på ockuperat område.

Vi ser hur den svenska regeringen delat ut ett eget fredspris till en israelisk krigsaktivist och alldeles nyligen välkomnat Israel in i den ekonomiska gemenskapen OECD. Hur svenska militärer, tillsammans med NATO, obekymrat umgås och har vapensamarbete med den israeliska krigsmakten. Hur Hennes & Mauritz ser ekonomiska möjligheter i att öppna nya butiker bland ruinerna av raserade palestinska hem. Hur Ica, och andra dagligvarubutiker, glatt saluför israeliska produkter sannolikt tillverkade på ockuperade områden. Och hur Konsum Väst svarat på medlemmarnas beslut på årsstämman att sluta saluföra israeliska produkter med att - med hänvisning till någon dubiös central policy – försöka slingra sig undan sina moraliska och demokratiska förpliktelser att följa beslutet.

Vi ser hur fotbollsklubbar som IFK Göteborg utan problem spelar vänskapsmatcher mot inbjudna israeliska lag, trots att palestinska idrottsmän inte ens tillåts lämna sina byar. Hur svenska forskare och vetenskapsmän samvetsbefriat fortsätter sitt samarbete med israeliska kollegor medan palestinska universitet isoleras och stängs.

Hur israelisk propagandafilm, saluförd som kultur, visas på svenska filmfestivaler.

Och ­ sist men inte minst – hur vi, nästan alla i detta land, tillsammans för bara några dagar sedan suttit med våra chipspåsar och gulligullat med den israeliska våldsregimen i den europeiska Melodischlagerfestivalen (fast Israel inte ens ligger i Europa...).

Det är detta som måste ändras. Det är många som behöver lära sig att känna igen en förbrytarregim när den står här mitt framför oss ­ och agera därefter.

Israel ska, liksom en gång den vita rasistregimen i Sydafrika, isoleras och bojkottas på alla plan tills man lärt sig läxan och börjat följa internationell lag.

Har man just inom idrottsrörelsen ­ trots alla högstämda deklarationer om idrottens ädla syften – extra svårt att förstå detta?

Naturligtvis kommer vi, som arbetat aktivt för konvojen till Gaza, som läget är nu, inte att kunna upprepa detta igen. Trots att behoven i Gaza fortsätter att vara oändliga. Vi kan inte, med något som helst bevarat samvete, med berått mod skicka ytterligare människor rakt in i en situation som med all sannolikhet innebär risk för kidnappning, fängelse och kanske död.

Vi måste få hjälp av världssamfundet att återupprätta den internationella rätten. Annars är det bara att konstatera att den nazi-israeliska doktrinen, med oproportionerligt och orimligt övervåld mot oskyldiga, faktiskt fungerar. Att något fredligt och humanitärt hjälparbete i detta fall faktiskt inte är möjligt.

Att vi än en gång, liksom i fallet med det judiska ghettot i Warszawa, åter kan tvingas att se på när människor isoleras, terroriseras och drivs mot sin undergång.

Naturligtvis kan vi inte acceptera detta. Nog är nog. Det är dags för alla, i alla delar av världen, att välja sida. Antingen är ni med oss, med folkrätten och humaniteten, med de förtryckta mot bödlarna –och då kommer ni med och bojkottar den israeliska skurkstaten på alla plan! – eller också är ni med de israeliska terroristerna. Det är bara att välja.