Slaveriets världshistoria   Egon Flaig: Slaveriets världshistoria. C.H. Beck, 2009. 238 S., Fr 22.90

Afrika
Sedan medeltiden har femtio miljoner afrikaner förslavats. I huvudsak av islamska erövrare och deras stater. Först de europeiska bosättare satte stopp för denna brutala handling. Den tyske historikern Egon Flaig pratar om ”humanitär kolonialism”.

Medeltiden var inte så mörk som det gärna påståss: för tusen år var de territorier i väst och nord om alperna de enda territorien i världen som var fria av slaveri. Adelns mark odlades av bönder, som i olika grad var beroende och ofri. I stället för slaveri fanns livegenskap. Annars än slaver tillhörde de livegna till samhället och drog sig fram på den nederste stegen av de hyrarkiska sociala stegen, en halvvägs mänsklig tillvaro. Ingen fick sälja dem eller släpa bort dem. När normanderna erövrade England 1066 kvävade resterna av slaveriet omedelbart.

I ”saxspegeln” den tyska medeltidens lagverk, förkastades livegenskapen och slaveriet totalt.

Frankrikes konung Phillip den vackre 1299 skänkte alla livegna på sina krongods, friheten, därför att ”varje mänsklig varelse som en avbildad till vår Herre, genom den naturliga rätten fri skall vara”. Detta var redan den ”naturliga rätten på frihet” – nästan 500 år före den amerikanska oavhängihets deklarationen, detta i mitten av den såkallade mörka medeltiden.

Stadsluften befriar
Detta är en av de många insikter som historikern  Egon Flaig från Rostock levererar in sin slaveriets världshistoria. Från början fornhistoriker, känner han de grekiska antikens och de romerska författarna in i minsta detalj. Det är en upplevelse att hos honom läsa hur grekerna, romarna och byzantiner umgick med sina slavar. Det blir ännu mera spännande när han med ett skolad öga betraktrar den antika statsvärlden den islamska världen, den tidiga nytid och slutligen tar ett ögonkast på den transantlantiska slavhandeln.

Avgörande till slaveriets nordvästeuropas försvinnade, var från och med 1100-talet, städerna. När en ofrälse överskred stadsmurarna, var han fri från sin herre. Efter ett år var han hel fri, på vissa ställen meddetsamma. ”Stadsluften befriar” – de medeltidens städer förvsarade denna princip järnhård. På sätt uppstod hundratals komuner där ”den personliga ofriheten uttryckligen var förbjuden”. Italienska köpmän som från sina renaissansstäder kom med sina sklavar över alperna, hamnade alltid i konflikt med lagen.

Nordvästeuropas smala sönderväg, som Flaig kallar den, var allt annat än självklart. Överallt annars vid samma tid, var slaveriet en väl etablerad institution. Vikinger och ungrare som under den tidiga medeltiden trängde in, var slavjägare. Även araber som den 9 århundrad fastlog sig i södra Frankrike och Italien belägrade till och med Rom. Från syditaliens Bari for regelbunden skepp med europeiska slavar till Tunis. Ungrarna skeppade sitt byte via Donau och Svarta Havet till orientens slavmarknader. Europas största slavmarknad var al-Andalus, det arabiskt ockuperade Spanien – påstådd som liberalismens hemvist och den gemensamma multireligiösa  samlevnaden. En myt, den historiska verkligheten var annorlunda. På ett hår menar Flaig, hade Nordväseuropa blivit en slavlevernatör till den islamska världen – som i Afrika med ett liknande öde.
På ”Lechfältet” har Otto den Store 955 förhindrat detta med sin seger över ungrarna.

Omättlig slavhunger
I orienten finns belägg genom kilskriften att redan 3,000 år f.Kr var sklaveriet ett faktum.
I faraonernas Egypten fanns köpslaver och brännmärkta slavar, som kunde ges som present. I Gamla Testamentet står lagliga förskrifter om slavernas behandling. I Odysseus hus, berättar Homeros, fanns femtio slavinnor. Trettio mannliga slavar arbetade på ängarna.

I Aten medförde segern över perserriket en stor tillströmmning av slavar.
Under vissa omständigheter kunde de ha det ganska bra: husslavar uptogs i familjekretsen.

Väl utbildade slavar var värdefulla och kunde hyras ut till olika företag.
Fruktansvärd gick det för 20,000 slavar som jobbade i Atens gruvor. Antika gruvar, vet Flaig, var alltid mörderiska straffanstalter. Var den Attiska Demokratin beroende av slaver, såsom marxister så gärna hävdar? Ja och nej lyder fornhistorikerns svar.
Den basisdemokratiska medverkan av flera tusen medborgare  i folksförsamlingar, rättssalar och utskott slukade faktiskt upp mycket fritid, som atenare utan sina slavar inte hade haft.

Men, det grekiska slaveriet var inte sämre än andra, menar Flaig. ”Ändå frambringade andra kulturer varken demokratie eller en civil frihetsideologi, som kunde jämföras med den grekiska”.

I Rom blev slaveriet betydelsefull när den krigiska statrepubliken, uppsteg till medelhavet stormakt i det tredje århundrade för Kristus. Mellan 200 och 50 före Kristus nådde minst 500 tusen förslavade krigsfångar till Italien, ungefär4,000 per år på en totalbefolkning på cirka 4 miljoner. Speciellt mänga slavar gjorde Cäsar i Gallien. Men Rom förde inte krig för att förslava, men förde krig av politiksa motiv.

Motståndare som gav sig kvickt undgick försklavning. Flaig varnar att överskatta den ekonomiska betydelsen av slaveriet: Även under kejsartiden var över femtio procent av jordbruksarbetarna i Italien, fria bönder.

Aldrig var slavarna billiga i Rom: 200 före Kristus kostade en arbetsslav ungefär 500 och en utbildad husslav upp till 1,550 Denarer – mera än det tiofaldiga av en legionärs årslön.
I den sena kejsartiden gick slaveriet starkt tillbaka. På landet tog mer och mer arrenderande bönder slavernas plats. Kejserliga lagar inskränker slavägarnas makt över dem. Slavar blev ”människor” som levde under det romerska folkets herravälde, so skrev en samtida författare. Skillnaden mella slaveri och annan form av ofrihet började suddas ut.

Det stora bakslaget förde Islam med sig. På kort tid upprättade en arabiska ryttararmé ett världsrike och samtidigt, skriver Flaig ”Det största och långlivaste slavsystemet som världshistorien har skådat”. Med profetens gröna banner och den islamska sharian följde regelrätt flockslaveri. Islamska erövrare förslavade fler människor än romarna någonsin gjorde. Endast i Spanien förslavades 150,000 människor i början av det 8 århundradet inom endast tio år. I 11 århundrad drev afganska ryttararméer hundratusentals förslave hinduer till centralasien, där man bytte in dem mot hästar. Hindu Kush bergen har därför namnet Hindu – död.

Islams herravälde berodde på slaveriet. Kalifer och sultaner hade jätte slavarméer. Då i en teokratisk despoti fanns ingen aristokrati eller borgerlighet och därför låg all burokrati och förvaltning i slaverna händer. I gruvor, kvarn och plantager trälade hundratusentals slaver. Det islamska världrike hade en oherhört stor hunger efter slaver. Redan inom det 9 århundrade behövde Bagdads kalifer ungefär 600,000 militärslavar, såkallade mamelukker. På Balkan förde man från och med det 14 århundrade en femtel del av de kristnas barn in i slaveriet, tvångsislamiserades och utbildades till de fruktade janitscharkrigare. Detta ödet måste ha träffat miljontals barn under fyra och halv århundrade, uppskattar Flaig.

I kanten av det islamska imperiet, förde kalifer, sultaner, emirer och moguler ständig krig. och detta endast för att röva slavar. Aldrig blev det fred. Inom det 10 århundrade tog Córdobas kalif på 27 år 25 gånger in i djihad - det ”heliga kriget” – mot de kristliga delar av Spanien, förstörande, massakrerande och förslavande. Värst drabbades Afrika. Gång på gång blev Afrika till en stor leveranszon för den islamska världen. Miljontals afrikaner fördes över det Stilla Havet från östafrika, österut till Indien och så långt som till Kina. Ändå in i det 19 århundrade togade karavaner med slavar genom Saharan. Isudan och djupt in i det svarta Afrika bildades islamiserade rövarstater, vilka hade den enda uppgiften: att skaffa fram slaver.

De subsahariska sklavjakten var, skriver Flaig, ”i verkligen genocider, därföratt i vissa regioner tömdes helt och hållet på folk”.

Arabiserade ryttarnomader, ansåg svartafrikaner som ett naturligt slavreservoir. Dagen fördrivnining av svartafrikaner genom sudaneser i Darfur med beridna islamiska miliser är ett arv från tidigare århundradens slavjakt: Ännu 1871 orgsaniserade en sultan i dagens Thschad ett slavdrev till ära av en gäst. Tusen års islamisk herravälde hade ödestigra inverkan på kontinenten när det gäller kultur, ekonomi och hade samtidigt sociala och politiska följder.. Flaig: ” tills idag finns det demografiskt tömnda landområden med spår av en kulturell nedgång till en pseudostenålders nivå.

I slutet på det 15 århundrade hakade portugiserna på den innerafrikanska slavhandeln. Med deras oceandygliga skepp kunde de frakta slavarna snabbare och med ringa förluster. De gjorde på den afrikanska västkusten bra affärer. 1500 tog Portugal Brasilien i besittning. För sockerplantagearbeten behövde de portugisiska bosättarna ständigt mera slavar. På 300 år kom på portugisika skepp 3,9 miljoner slavar till Brasilien – 41 procent av alla slavar till Amerika. I mitten av 17 hundratalet deltog även fransmän och engelsmän i slavhandeln och fraktsade slavar i den nya världen framförallt till Karibien. Ungefär 365 tusen slavar transporterades mellan 1600-talet och 1825 till Nordamerika. Då slvarna hade det förhållandevis bra där ökade antalet till 1860 till fyra miljoner.

På 300 år transatlantisk slavhandel förblev européerna alltid de handlande. De jagade inte de förslavade inte. Detta gjorde afrikanerna själva, framhåller Flaig: ”Afrikanare förslava andra afrikanare, de deporterade sina offer och solde dessa som kreatur till de europeiska handlarna. Varför? Därför att de inte kände någon gemenskap mellan sig och sina offer”.
På de långa vandrigarna från kontinentens centrala delar till Atlantikusten, dog oftast fler svarta än under botresan till Amerika.

De västafrikanska slavhandlare förblev alltid affärens herrar: de bestämde priset och antal slaver som den europeiska kaptänerna skulle få.

Faktiskt var den århundrade långa slavjakten förutsättning till den transatlantiska slavhandeln, förklarar Flaig. De afrikanska islamiska röverstater, vilka enda existenändamål slavhandeln var ”kunde på ett elastiskt sätt reagera på varje efterfråga” och de skapade denna regelrätt. I slavjakts-Djihad – till in i 19 århundarden, deklarerade de verkligen som ”heliga krig” – kastade dessa rövarstater så många slaver på marknaden, att dessa krig yttrade sig som ”huvudsaklig faktor till slavexporten till Amerika”.

Humanitär kolonialism

Den transatlantiska slavhandeln är väl utforskad. Från 1519 till 1867 släpades genom 27,000 slavtranporter 11,06 miljoner afrikaner till Amerika. Många fler föll offer för det islamiska slaveriet mellan 650 och 1920: minst 17 miljoner. Beräknar man de slavar som förblev i de subsahariska slavhandlarnas händer, så förslavades under 1,300 år över 50 miljoner afrikanska slavar. Inte inräknad är det stora antalet gamlingar och barn som mejades ner under de otaliga grymma slavrazzior. Flaig tror att dessa dystra siffror måste korrigeras uppåt: Enda det islamiska militärslaveriet fordrade över dessa århundraden en slavimport på över 20 miljoner människor. Gärna vill man smussla undan 1,2 miljoner européer som de algeriska, tunisiska och tripolitanska pirater rövade bort på de spanska, franska och framförallt italienska kusterna. Till och med in i Themsen och till Island kom de nordafrikanska slavjägarna.

Från och med första dagen av den transatlantiska slavhandeln, hade européerna i den gamla och nya världen heta debatter om slaveriet. 1794 förbjöds den av den franska nationalförsamlingen på alla franska territorier. 1833 följde det brittiska parlamentet det franska exemplet. På kongressen i Wien 1815 bestämde de europeiska monarkerna att stoppa slavhandeln. Från och med denna tid gjorde den brittiska marinen jakt på slavskeppen, blokerade den västafrikanska kusten och ströp därmed den transatlantiska slavhandeln. Den årtionde långa insatsen som världspolis, kostatde London mycket pengar.

I den islamkska världen fanns det däremot aldrig någon diskussion över slaveriet. Därför att slaveriet förekommer i koranen och då själva Mohammed hade slavar, var slaveriet upphöjd.

Det osmanska riket värjade sig över det brittiska trycket. På den arabiska halvön hotade befolkningen med  uppror, när man började föhandla om slaveriet. Araberna blev undantagna från det havhjärtliga osmanska slavförbudet. Först när britterna ockuperade Egypten 1882, slutade slavhandeln i Mellanösten.

I Afrika däremot fortsatte slavkriegen oavbrutet och sträckte sig till centralafrika och kongobäkenet. Arabiska slavjägare nådde de stora sjöarna. I Europa tjatade abolisterna – slaveriets motståndare – om att med våld göra slut på de afrikanska slavjakterna.
Inget annat, menar Flaig, var utgångspunkten , till européernas kolonialherravälde i Afrika.

De europeiska kolonialmakterna kunde faktiskt hindra Afrikas brutala förslavning. Flaig talar därför om en ”humanitär kolonialism” av européerna i Afrika och bjuder på den provocerande slutbemärkelsen: ”Den europeiska kolonialismen” (...) har efter Afrikas 1,000-åriga blodiga historia, öppnat nya vägar. Klart under ”kolonial uppsikt”.
Hade européerna inte stannat kvar i Afrika, hade slaveriet omedelbart återkommit.
Denna starka tes, kommer att leda till diskutioner och debatter bland historiker.
En recensent ur veckomagasinen Die Zeit var över Flaigs syn på den europeiska kolonialismen omedelbart upprörd. Visserligen utan att komma med några motargument. Dessa är tills vidare på fornhistorikern från Rostocks sida.