De låga, platt formade bergen i södra Orissa har varit hem för Dongria Kondh-folket långt innan det var ett land som kallas Indien eller en stat kallad Orissa.
Bergen vakade över The Kondh, The Kondh vakade över bergen och dyrkade dem som levande väsen. Nu har dessa berg sålts för den bauxit de innehåller (ett lerliknande material).
Now these hills have been sold for the bauxite they contain. De frågar nu hur mycket Gud skulle gå för, om Gud var Ram, Allah eller Jesus Kristus.
Kanske är avsikten den att The Kondh skulle vara tacksamma för att deras Niyamgiri hill, hemmet för deras Niyam Raia, Gud av Universell lag, har blivit sålt till ett företag med ett namn som Vedanta (den gren av hinduisk filosofi som lär om den Ultimata Naturen av Kunskap). Det är en av de största gruvföretagskorporationerna i världen och ägs av Anil Agarwal, den indiska miljardären som lever i London i en herrgårdsliknande byggnad som en gång ägdes av shahen av Iran. Vedanta är bara ett av de många multinationella bolagen som närmar sig Orissa. Om de platta bergen förstörs så förstörs också skogarna som klär bergen. Och så blir det också med floderna och forsarna som flyter ut från bergen och bevattnar fälten nedanför. Och så kommer det att bli med Dongria Kondh och hundratals av tusentals av stamfolken som lever i det skogklädda hjärtat av Indien, vars hemland även det är under attack.
I våra rökiga, överfyllda städer säger en del människor: ”Så vad är det med det? Vissa måste ju betala priset för utveckling,” En del säger också ”Låt oss se det så här, detta är människor vars tid har kommit. Titta på alla utvecklade länder – Europa, USA, Australien – de har alla ett ’förflutet’. Så varför inte vi?”
Genom att hålla den tankegången vid liv så har regeringen meddelat Operation Green Hunt, ett krig mot, som man påstår, görs mot ”Maoist-rebeller” med högkvarter i djungeln i centrala Indien. Naturligtvis är maoisterna inte på något sätt de enda som gör uppror. Det finns ett helt spektrum av konflikter över hela landet som folk engagerar sig i – de landlösa, The Dalits, de hemlösa, arbetare, bönder, vävare… De ställs emot ett berg av orättvisor, inkl en policy som tillåter utförsäljning till bolag som tar över folks land och resurser. Trots detta så är det Maoisterna som regeringen har pekat ut som varande det största hotet.
För två år sedan var saker och ting inte i närheten av att vara så dåliga som de är nu. Premiärministern beskrev Maoisterna som ”det största enskilda interna säkerhetshotet” för landet. Detta kommer säkerligen att betraktas som den mest populära och ofta repeterade sak han någonsin sagt. Av någon orsak så verkar kommentaren han gjorde den 6 januari 2009 vid ett möte med statschefer, när han beskrev Maoisterna som att ha bara ”måttliga förmågor”, inte ha haft samma råa attraktionskraft. Han avslöjade sin regerings verkliga huvudbry den 18 juni 2009 när han sa i parlamentet: ”Om vänsterextremismen fortsätter att blomstra i de delar som har naturliga resurser av mineraler så kommer säkerligen klimatet för investeringar att påverkas.”
Vilka är egentligen Maoisterna? De är medlemmar av det förbjudna Kommunistpartiet i Indien (CPI) – ett av ett flertal ättlingar till Communist Party of India (Marxist-Leninist) som ledde 1969 Naxalite uprising och var senare avvecklat av den indiska regeringen. Maoisterna tror att den medfödda strukturella ojämlikheten i det indiska samhället bara kan förändras genom ett våldsamt övertagande av den indiska staten. Det tidigare Maoistpartiet hade en enormt populär support. När bannlysningen för dem lättades något år 2004 gick 1,5 miljoner människor med i Warangal.
Inte många ”outsiders” har någon förstahandserfarenhet av den verkliga naturen av Maoiströrelsen i skogen. En nyligen gjord intervju i Open magazine med en av de främsta ledarna, Kamrat Ganapathy, gjorde inte mycket för att förändra uppfattningen hos dessa som ser på Maoisterna som ett parti med en oförlåtande, totalitär vision vars uttryck inte visar någon uppfattning överhuvudtaget. Kamrat Ganapathy sa ingenting som skulle kunna övertyga folk att om Maoisterna någonsin skulle komma till makten de skulle vara villiga att ta bort den närmast sinnessjuka mångfalden av Indiens kastsamhälle. Hans accepterande av de Tamilska tigrarna (LITE) på Sri Lanka var tillräckligt för att sända ilningar efter ryggraden, inte bara för det brutala sättet på vilket LITE väljer att föra sitt krig, utan också beroende på den kataklysmiska tragedi som har drabbat det tamilska folket på Sri Lanka, som de anser sig representera och för vilka det helt säkert måste ta visst ansvar för.
Just nu, i centrala Indien, består Maoistgerillans armé nästan uteslutande av desperata, fattiga stamfolk som lever under konditioner av sådan kronisk hunger att det gränsar till hungersnöd av en sort vi bara brukar associera med afrikanska Sahara. De är människor som, även efter 60 år av Indiens s k oberoende, inte har tillgång till utbildning, sjukvård eller laglig t bistånd. De är människor som har blivit obarmhärtigt exploaterade under årtionden, konstant lurade av små affärsmän och penningutlånare, våldtagning av kvinnorna som något självklart av både poliser och skogsdepartementets personal. Deras resa tillbaka till en tillstymmelse av värdighet är en stor del av kärnan i Maoisternas avsikt. De har levat och arbetat och kämpat vid folket sida under årtionden.
Om stammarna nu har börjat ta till våld så har de gjort det därför att regeringen, som inte har gett dem någonting annat än våld och förnekande, nu vill rycka bort det sista de har – deras land! Helt klart tror de inte på regeringen när den säger att de bara vill utveckla deras region. Det är också helt klart att de inte tror på att vägarna, lika vida och platta som landningsbanor för flygplan, som håller på att byggas rakt genom deras skogar i Dantewada av National Mineral Development Corporation, byggs för dem för att gå med barnen till skolan på. De tror att om de inte kämpar för sitt land så kommer de att bli förintade. Detta är orsaken till att de har börjat ta till vapen!
Dessa människor spenderar inte hela sin tid med att se på TV eller läser tidningar, de är ute och kämpar. De tror att de har rätten att försvara sina hem och sitt land. De tror att de förtjänar rättvisa. För att de medborgare som har det bättre ställt skall gå säkra från dessa farliga människor har regeringen deklarerat krig mot dem. Ett krig som, sägs det, kanske tar mellan tre och fem år att vinna. Är det inte underligt att regeringen var beredd att tala med Pakistans ledare även efter Mumbai-attackerna den 26/11 förra året och de är beredda att tala med Kina? Men när det kommer till att överväga krig mot de fattiga i sitt eget land spelar man ett hårt spel.
Det försiggår tydligen mycket i Indien som vi i väst inte får höra något om. Varför döljs det? Eller är det så att det inte är intressant därför att det ligger så långt bort? Är det inte nog att specialpolis med namn som Greyhounds, Cobras och Scorpions rensar skogarna med en licens att döda de som protesterar? Räcker det inte med att The Central Reserve Police Force (CRPF), Gränspolisen (BSF) och de notoriska Naga Battalion redan har förorsakat ödeläggelse och begått samvetslösa grymheter i avlägsna skogsbyar? Är det inte nog att myndigheterna stödjer och beväpnar Salwa Judum – ”folkets missil” – som har dödat och våldtagit och bränt sin väg genom skogarna i Dantewada och lämnat 300 000 människor hemlösa eller på flykt?
Nu skall myndigheterna samarbeta med den Indo-Tibetanska gränspolisen och tiotusentals av paramilitära (dvs en grupp civila som organiseras militärt) trupper. De planerar att sätta upp ett brigadhuvudkvarter i Bilaspur – som kommer att förflytta nio byar – och en flygbas i Rajnandgaon – som kommer att förflytta sju byar. Uppenbarligen var dessa beslut tagna för en tid sedan. Undersökningar har gjorts och platserna har valts och detta är intressant. Man har alltså planerat krig i en nära framtid och nu har indiska helikoptrar från flygvapnet givits rätten att skjuta i ”självförsvar” – samma rätt som myndigheterna förnekar sina allra fattigaste medborgare!
Skjuta på vem? Hur kan säkerhetsstyrkorna skilja på en Maoist och en vanlig person som springer vettskrämd in i djungeln? Är en maoistsympatisör som inte bär vapen ett lämpligt mål? När jag var i Dantewada visade polischefen mig en bild på 19 ”Maoister” som ”hans pojkar” hade dödat. Jag frågade honom hur man kunde veta att de var Maoister? Han svarade: ”Du förstår Ma’am, de har malariamediciner, Dettol-flaskor, alla de saker som man får från utsidan.”
Vad för slags krig är egentligen Operation Green Hunt avsett att bli? Får vi någonsin veta det? Inte många nyheter kommer ut från skogarna. Lalgarh i Västbengalen har spärrats av. De som försöker gå in där blir antingen överfallna och slagna eller arresterade. Och de kallas förstås Maoister. I Dantewada har Vanvasi Chetana Ashram körts över med bulldosers på några timmar. Det var den sista neutrala utposten innan krigszonen börjar, en plats där journalister, aktivister, forskare och sanningssökarteam kunde stanna medan de arbetade i det området.
Det första steget i den riktningen är den samlade kampanjen som har orkestrerats för att möta de myriader former av motstånd som äger rum i detta land och är ett enkelt George Bush-citat: Om du inte är med oss. så är du med Maoisterna! Den avsiktliga överdriften av Maoisthotet hjälper staten att rättfärdiggöra militariseringen.
Så medan all oxygen används av dessa nya dubbelgångare till ”krig mot terrorism”, kommer staten att ta möjligheten att utplåna de hundratals andra motståndsrörelserna i ett enda svep med hjälp av militära operationer och kalla dem för maoistsympatisörer. Och när kriget väl har börjat kommer det, liksom alla krig, att utvecklas monumentalt med en logik och en ekonomi av sig själv. Det blir ett sätt att leva, nästan omöjligt att förhindra och förändra. Polismyndigheten kommer att förväntas uppföra sig som en armé, en hänsynslös dödsmaskin. Detta är saker som redan händer. Antingen det är säkerhetsstyrkor eller Maoisterna eller icke stridande civila så kommer de fattigaste människorna att dö i detta de rikastes krig. Men ingen skall tro att detta inte påverkar även de rika, så tänk igen.
Resurserna som detta krig kommer att kosta landet kommer att förstöra ekonomin i landet.
I slutet på oktober organiserades en serie av möten av civila befrielsegrupper från hela landet i Delhi för att diskutera vad man skulle kunna göra för att vända strömmen och stoppa kriget. Talarna vid mötet representerade en rad olika uppfattningar, från liberala till den radikala vänstern. Dock fanns ingen av de som talade som beskrev sig själv som Maoist, få opponerade sig i princip till idén att människor har rätt att försvara sig själva mot statens våld. Många kände obehag när det gällde Maoistvåld och ”folkdomstolar” som gett summariska rättigheter samt auktoritarismen som var tvingad på folk för att få igenom en arméstyrka och på så sätt marginalisera de som inte hade någon armé.
Talarna var medvetna om faran i att försöka utvinna en enkel moral från individuella incidenter av avskyvärt våld i en situation som redan hade börjat likna ett krig. Faktum är att den pensionerade domaren Sawant gick så långt som att tacka Maoisterna för att de tvingade etablissemanget i landet att uppmärksamma de oerhörda orättvisorna i systemet. Människor som hade kommit till mötet från olika krigszoner, t ex från Lalgarh, Jharkhand, Chhattisgarh och Orissa, beskrev polisförtrycket, arresteringarna, tortyren, dödandet, korruptionen och det faktum att de ibland verkade ta order direkt från myndigheterna som arbetade för gruvbolagen. De frågade hur en regering som visat sin oförmåga att skaffa bostäder åt ens en liten fraktion av de 50 miljoner människor som hade blivit förflyttade genom ”utvecklingsprojekt” nu plötsligt hade möjlighet att avsätta 140 000 hektar av prima landområden till industriföretag för mer än 300 Special Economic Zones, Indiens kustnära skatteparadis för de rika?
De frågade vilken gren av rättvisa som Högsta domstolen praktiserade när de avvisade en granskning av vad som menas med ”allmänt syfte” med förvärvandet av landområdena, även när de vet att regeringen kraftfullt krävde landet med hänvisning till ”allmänt syfte” för att ge det till privata företagskorporationer.
Det fanns en tid, kanske 10 år tillbaka, när på möten som det här folk ännu debatterade modellen för ”utveckling” som anförtroddes dem av New Economic Policy. Nu är förkastandet av den modellen komplett. Alla från The Gandhians till Maoisterna är överens om detta. Den enda frågan nu är: vad är den mest effektiva vägen för nedmontering av den?
|
