Natos insats är ineffektiv Ulf Nilson ulf.nilson@varldenidag.se 14.4.2011

Från Elfenbenskusten till Libyen, till Syrien och Sudan, plus ytterligare en rad länder pågår krig eller halvkrig. Mellanöstern och delar av Afrika – plus naturligtvis Afghanistan – befinner sig i uppror, präglat av ångest och blodsutgjutelse.

Hur det ska sluta vet ingen. Den här artikeln gör inte anspråk på att teckna en fullständig bild, bara en ytlig översikt.

Det viktigaste landet i området är – det bestrids knappast av någon – supermakten USA. Amerikanerna är tungt engagerade i dels Irak, ett nyckelland för världens oljeförsörjning, dels Afghanistan. Man vill minska sin insats i båda fallen, men har av strategiska skäl svårt – trots att krigen kostar enorma mängder dollar och många människoliv. Att amerikanerna inte drar sig tillbaka beror dels på att man är allvarligt orolig för utvecklingen i Pakistan, dels på att man vill visa att man inte kommer att lämna Israel i sticket.

I Libyen har president Obama tonat ner USA:s roll. Visserligen har ameri­kanskt attackflyg – baserat på hangar­fartyg i Medelhavet – spelat huvudrollen när det gällt att kämpa ner Gaddafis flyg men officiellt är det Nato som agerar. Nato betyder i sammanhanget främst Frankrike och Storbritannien, men även Sverige deltar – dock med snäva och närmast skrattretande begränsningar.

Det råder knappast någon tvekan om att Gaddafi kunde ha varit eliminerad redan för ett par veckor sen, men Obama vill inte låta USA framstå som en stat intresserad av kolonier och inflytande. Alltså har Frankrikes president Sarkozy fått lov att stå i rampljuset – där han trivs förträffligt. Militärt har operationen varit minst sagt ineffektiv och risken att överste Gaddafi behåller makten bör inte underskattas. Det senare beror också på att rebellernas förmåga att föra krig är starkt begränsad.

Medan Libyen, som är ett jämförelsevis obetydligt land, tilldrar sig världens intresse, har det mer än tio gånger större och ytterst betydelsefulla Egypten mer eller mindre lämnats åt sitt öde. Den störtade presidenten Hosni Mubarak befinner sig när detta skrivs på sjukhus i Sharm-el-Shejk. Det talas om rättegång och upprensningar, men vem som ska styra arabvärldens viktigaste land – och i vilken riktning? – finns det ingen som vet. Mycket intressant är vilken roll det extremistiska och Israel-hatande Muslimska brödraskapet kommer att spela.

Stor osäkerhet präglar också Syrien och – långt, långt söderut i Afrika – Elfenbenskusten. Det som sker i Syrien är betydligt mera betydelsefullt, inte minst för Israel. Den gamla klyschan "utan Egypten inget krig, men utan Syrien ingen fred", gäller fortfarande och många bedömare i väst mer eller mindre öppet hoppas att Bashar Assad behåller makten – hans brutalitet är ökänd, men han anses bidra till stabilitet, som annars är en bristvara. Vad Elfenbenskusten beträffar tjuvhåller USA, liksom EU-länderna. Detsamma gäller det väldiga Sudan, där man dock oroas av kinesernas kommersiella infiltration.

Att väldiga omvälvningar förestår – se på Egypten, se på Elfenbenskusten, se på Libyen – är höjt över alla tvivel. Men vilken bild kommer vi att se när folkmassorna slutat vråla och soldaterna slutat skjuta?

Svaret är att ingen vet. Men att första halvåret 2011 blir ytterst jobbigt för historierna en dag.