| 22 april – med händelserna vid kärnkraftsanläggningen i Fukushima i Japan har det blivit tydligt att den Tyska republiken svarade fundamentalt annorlunda än resten av världen. Nyhetsbevakningen hetsade upp sig själv i en gemensam panik-smutskastning och inom några få dagar följde de stora partierna det här mönstret i beteende, föll också in i ledet, och de tappade omedelbart sitt sunda förnuft. I andra delar av världen var folk inte så lite överraskade av detta och talade om den ”tyska ångesten”. Om man går till kärnan av dessa saker kommer man fram till slutsatsen att vad som ligger i detta fenomen är mindre ångest än en ideologisk rökridå, för det har tidigare funnits mängder av signaler.
Vi kommer att rapportera en händelse här som förmedlar en grafisk bild av rötterna till denna irrationalitet och dess ursprung:
1 ”Energikonceptet för en miljövänlig, pålitlig och prisvärd energiförsörjning” från den 28 september 2010.
2 Utkastet till en Undersökningskommission på temat ”Välstånd utan tillväxt”.
3 VBGU: ”Artiklar med Införlivande för en stor förändring”. WBGU är den Federala Vetenskapliga Rådets styrelse för Globala Miljömässiga förändringar.
Energikonceptet
Man kan egentligen inte bedöma det så kallade Energikonceptet från den tyska regeringen om man inte innan har övervägt vilken väg vi borde tagit, så hade det inte varit farligt att återuppliva Malthusiansk ideologi kallad ”Gränser för tillväxten”. Vi skulle för länge sedan använt mycket mindre kol, olja och gas, vi skulle ha haft moderna former av kärnteknik istället och vi skulle också ha kommit mycket längre inom utvecklingen av kärnfusion.
Det är därför som regeringens Energikoncept är så förkastligt – därför att det kommer att tvinga oss att marschera baklänges! För det förpliktigar oss till att starta en industriell krympningsprocess vars resultat är att inte bara förstöra oss utan också resten av världen. Konceptet som presenterades i september 2010 betyder både utträdet från kärnenergi och slutet på användandet av kraftverk som skapar elektricitet med energikällor av fossila bränslen. Nyckelordet för hela programmet är ”sotning av industrin” under skenet av något som tänkts ut speciellt för detta mål, den så kallade av människan gjorda klimatkatastrofen.
I rapporten sägs: ”Enligt koalitionens överenskommelse skall utsläppen av växthusgaser minskas med 40 % till år 2020, och enligt målen som satts av industristater med åtminstone 80 % till år 2050 – vart och ett mätt för användningen år 1990. Detta betyder en utvecklingsväg genom reduktion av växthusgasers utsläpp upp till år 2050: @ms55 % by 2030, @ms70 % by 2040, @ms80-95 % by 2050."
Till att börja med innebär detta ett övergrepp på hela vårt ekonomiska liv, eftersom ett normalt fungerande samhälle alltid och överallt producerar C02: Till exempel, var vi än måste hetta upp eller kyla ned någonting, var vi än använder transportmedel, och naturligt, var vi än skall producera någonting. Den federala regeringen vill att vi i framtiden varken använder effektiv kärnenergi eller fossila bränslen som kol eller gas.
Såsom detta Energikoncept beskriver det så borde vårt ekonomiska liv fungera – med början år 2050 – med 80 % av dess energi från så kallade alternativa energikällor, vilket är varken tillgängligt dygnet runt eller pålitligt. Vi kommer inte att gå in på de många olösta frågorna som är involverade med detta här, men en sak är klar: experter som känner till energifrågor har lämnat tillräckliga bevis för att den fenomenala bekostnaden av detta åtagande inte har den minsta rationella relation till resultatet. Det är således helt klart att elektricitet i Tyskland kommer att bli så enormt dyr att den kommer att dra ner den produktiva industrin.
Professor Dieter Ameling från Thyssen-Krupp har beräknat att stålindustrin under dessa omständigheter skulle år 2050 vara bara en fjärdedel av vad den är idag. Det skulle inte vara särskilt annorlunda med andra energiintensiva industrier såsom glas, keramik, papper, metallproduktion, kemikalier, träarbeten med flera.
I programmet ”Nyckelfrågor, energieffektivitet” kommer man fram till den häpnadsväckande insikten att den federala regeringen välkomnar denna prishöjning. ”Stigande priser på energin är för användaren ett viktigt incitament för att spara energi och använda den effektivt”. Detta är en entydig förklaring på att konsumtionen av elektricitet i Tyskland borde minska med 25% fram till år 2050, jämfört med år 2008. För under nuvarande villkor kan man inte tala om högre effektivitet, ökningen av priserna kommer att vara ett välkommet medel för disciplin och knapphet. Omedelbart på nästa sida kommer ytterligare en häpnadsväckande insikt, nämligen att redan, för länge sedan, hade en betydande import av kraft (upptill 30 %) planerats:
”Således antas scenariot att för orsaker av kostnadseffektivitet kommer Tyskland år 2050 att importera en enorm andel av sitt energibehov”. Detta visar att författarna tror att importen av elkraft fortfarande kommer att vara lågprisenergi (mer fördelaktig) än hela tjafset om vind- och solenergi och en ickeexisterande lagringskapacitet!
Vi bör nämna den planerade ökningen i procentandelen av de biologiska komponenterna av bränsle – även för järnvägen, inlandstransporter av vatten, och flygresor – vilket innebär rätt och slätt, med tanke på den globala bristen på livsmedelsproduktion, en försämring av hungerkrisen, som förväntas, eller åtminstone tolereras, av den federala regeringen.
Vem tjänar på detta?
Tittar man på detta sakernas tillstånd kan man inte undvika att framställa en del frågor: Vad är avsikten med detta? Vem önskar en nedläggning av industrin? Vem eller vad är det som drömmer om detta? Varifrån kommer denna galenskap som har diskuterats under tio år inom vissa styrelseutskott? Redan i yttrandet från Rådgivande nämnden för Miljön 2001 nämndes målet av en 40 % -ig minskning av CO2: ”Rådgivande nämnden för Miljön anser att en strukturell förändring bort från energiintensiva gamla industrier, om dess sociala påverkan dämpas och de introducerades i rätt tid, skulle vara helt rimligt på lång sikt.”
Mycket tydligt är det därför att, hand i hand med införandet av euron, en strukturell förändring sattes på plats, som kan samlas in från citatet ovan, som redan hade planerats. Nio år senare, i september 2010, presenterade den federala regeringen ett koncept där det uppsatta målet helt nonchalant hade fördubblats: En reducering av CO2 till åtminstone
80 % år 2050.
De ständigt citerade experterna på miljön, som arbetade med detta, söktes självklart inte bland de energiexperter som finns på Energidepartementen utan någon annanstans. De är de akademiska lakejer från de internationella investerarnas intressen, utvalda av European Commission. I oktober 2009 beslutade samma kommission att utsläppen av CO2 från de utvecklade europeiska staterna (med referens till 1990) skulle minska till 2050 med 80-95 %. Programmet administrerades och betalades för av European Climate Foundation och blev känt som ”Roadmap 2050”, det var helt okritiskt antaget i väsentliga drag av den tyska regeringen, som krävdes.
Texten säger uttryckligen: ”European Climate Foundation är den enda författaren till rapporten Roadmap 2050 (Färdplan 2050), är ensam ansvarigt för dess innehåll och kommer att fungera som en väktare av innehållet”.
Enligt egna uppgifter hade European Climate Foundation stöd av stiftelser som är knutna till dem med de mest ökända hedgefonder. ECFs stiftelser kom ursprungligen från sex stora stiftelser av hedgefonder och de superrika, såsom Londons Childrens Investment Fund Foundation (CIFF). Denna stiftelse finansierades av en aggressiv brittisk hedgefond, The Childrens Investment Fund. Deras första stora åtgärd skedde år 2008,
demonstrationen vid Staudingers kraftverk i Hesse och vid Jaenschwalde i Brandenburg. Det året stöddes World Wildlife Fund i Frankfurt av ECT ”för registrering av en laglig invändning” mot de koleldade kraftverken i Lublin.
Det chockerande i detta är inte att några internationella stiftelser skriver studier. Det som chockerar är att EU kräver att rekommendationerna av dessa studier genomförs och att den federala regeringen faktiskt ser sig själv som föregångare i termer av genomförandet. Det är därför inte på något sätt en överdrift att påpeka att policyn i det här landet, i synnerhet den helt avgörande energipolitiken, har gjorts av investerare vars registrerade kontor inte ens finns i Bryssel utan i London eller på Bahamas eller liknande platser. Speciella tjänstvilliga akademiska lakejer får också lämpliga utmärkelser, som i fallet med Hans Joachim Schellnhuber på Potsdam Institute, som är en befälhavare i det Brittiska Imperiet.
Kommissionen för Utredning mot tillväxt
När den övergripande inriktningen hade fastställts var nästa steg ner i avgrunden taget med huvudet först. I november 2010 gick alla partier i German Bundestag med på, med undantag av Vänsterpartiet, att inrätta en undersökningskommission som fick namnet ”Tillväxt, välstånd, livskvalitet – vägar till hållbar ekonomi och framsteg inom en Social Marknadsekonomi”.
Låt er inte luras när ni läser uttalande i rubrikerna som låter bra, som har blivit den allmänna praxisen: Det finns ingen som helst avsikt att göra gott med de deklarerade ändamålen. Det handlar inte om tillväxt, och inte heller om den sociala marknadsekonomin (termen är associerad med Tysklands förbundskansler efter andra världskriget Ludwig Erhard). Nej, vad de menar är precis motsatsen. De talar om osäkerhet på arbetsmarknaden, oroande skuldsättning och växande sociala obalanser, men istället för att tänka på hur man kan ändra på den här trenden har Kommissionen det motsatta uppdraget. Hur kan befolkningen, under förhållanden med akuta nationella och internationella kriser, lära sig att avstå från tillväxt och börja förbereda sig för nöden som väntar oss genom Energikonceptet?
Uppenbarligen skäms de inte för att överösa beröm på den ökända och politiskt motiverade politiken för nolltillväxt som finns inom Club of Rome – Romklubben: ”Redan 1972 gjorde Romklubben upp gränserna för tillväxt och frånkoppling av ekonomisk tillväxt från råvarukonsumtion till ett problem. Med tanke på de nuvarande utmaningarna, ökande brist på råmaterial och nödvändigheten av miljöpolitik, så hade den här debatten blivit mer relevant än någonsin förut…”.
Så snart Utredningskommissionen började sitt arbete kom gamla och nya fans i Romklubben ut ur sina gömställen. Kurt Biedenkopf (tidigare guvernör i Sachsen för Kristdemokratiska unionspartiet, CDU) måste naturligtvis vara del i allting och Konrad Adenauer Institute gick till och med så långt som till att missbruka namnet Ludwig Erhard för den här saken. ”Välstånd utan tillväxt” har plötsligt blivit allas favoritslogan och ”C” i CDU står nu för Capital – en situation som har utvecklats under en längre tid men har nu blivit ett faktum.
Vem i hela världen skulle vinna på att se Tyskland ge upp sina bästa traditioner? Var inte det en gång nationen av ingenjörer, men också av poeter och tänkare? Efter allt, vi brukade veta att människan skiljer sig från korna, i kraft av sin kreativitet, att vi brukar denna förmåga till att övervinna varje gräns för tillväxt, och skapar nya nivåer av frihet. Att acceptera ideologin för gränser för tillväxt innebär också att genomföra tidelag i Romklubben och neka miljarder människor rätten till liv.
Den stora transformationen
Den 10 mars citerade den schweiziska ekonomiska tidskriften Neue Zürcher Zeitung EU-kommissionären Günther Oettinger, att på grund av att EUs medlemsstater inte hade gjort tillräckligt för att reducera energikonsumtionen, skulle EU därför bedöma situationen och, om nödvändigt, proklamera obligatoriska energibesparande mål. Det var väntat att samma personer som kom upp med det absurda Energikonceptet redan mycket väl visste att det inte skulle kunna drivas igenom på en frivillig basis. Därför publicerade WBGU ett traktat med titeln ”Socialt kontrakt för en stor transformation”, bestående av rekommendationer för etableringen av en världsomspännande ekologisk diktatur under förevändningen av en fiktiv, av människor tillverkad klimatkatastrof – uppfunnen för just detta ändamål.
Här måste vi först fråga oss själva: Varför gör ministern för Utbildning och Forskning, Dr Annette Schavan, som skenbart fortfarande skäms över oärligheten när det gäller Mr Guttenberg, nu öser beröm på sin hemsida över detta ekologiska traktat som är jämförbart med maoistiska fantasier om världsdiktatur?
Vi måste fråga oss om medlemmarna i Parlamentet och ministrarna ens läser dessa dokument, och, om de gör det, huruvida de är kapabla att överväga konsekvenserna. På sidan 3 står det: ”Den nödvändiga dekarboniseringen av energisystemen innebär högre tryck på handling, inte bara i industriländerna utan också i dynamiskt växande nationer och utvecklingsländerna. Fattiga utvecklingsländer måste också inriktas mot lågutsläppsutveckling. Tiden för ekonomisk tillväxt, baserad på användandet av fossila bränslen, måste upphöra”.
Tillbaka till tiden när Tyskland fortfarande räknades som en bildad nation, och i motsats till dessa löjliga akademiska lakejer, varenda högskolestudent kunde klart förklara att en 70 % -ig höjning av livsmedelsproduktionen inte kan uppnås med en 30 % -ig reduktion av energiförbrukningen. Klimatkonferensen i Köpenhamn och Cancun har visat att en stor del av resten av världen tar avstånd från sådana uppenbara lögner.
Där ideologin härskar blir diktatur nödvändig. Den Stora Transformationens papper kräver först och främst planhushållning, sedan fem sidor senare den starka staten, och sedan fortfarande, den starka ekologiska staten. ”WBGU rekommenderar att dessa mål uppnås på fyra sammankopplade nivåer, genom fastställande av statliga mål för klimatskydd, procedurens nivå, genom ökade möjligheter för information, införliva och lagligt skydda medborgarna och ickestatliga organisationer, och den institutionella nivån genom att integrera statliga institutioner med klimatpolicyns linjer (t ex inrätta ett Ministerium för miljö, klimat och energi).” Identiska krav ställs för EU och hela vägen upp till FNs säkerhetsråd – kort sagt för Världsregeringen.
Den tyska regeringen uppmanas att använda sin banbrytande roll i Förnybar Energi Akten och att lyfta fram denna på alla internationella konferenser och betydelsen av Deutsche Banks mekanism för att försäkra investerarna.
Den politik som den federala regeringen och partierna representerade i riksdagen är så uppenbarligt beredda att följa är ekofascism i tjänst för den kejserliga Romklubben och dess brittiskkontrollerade, finansiella lobby. Det är mycket prat dessa dagar om skuldbördor och de kommande generationerna. Skuld är definitivt inte det största problemet. Är vi verkligen villiga, återigen, att lämna till våra barn en nation som är förstörd av politiska misstag och nolltillväxt?
|
