Island: Läxor att lära av den ekonomiska härdsmältan Global Research, 7 augusti, 2009 av Eva Joly Översättning: Traducteur Sans Frontiéres

Eva Joly är rådgivare till brottsutredningen över de kraschade isländska bankerna. Hon sitter med i EU-parlamentet, är en f.d. undersökningsdomare (Juge d'Instruction) i Frankrike (med Elf Aquitaine utredningen som hennes mest kända fall), och tidigare rådgivare åt den norska regeringen avseende korruption. Fru Joly är också en av grundarna av nätverket för rättvis beskattning (The Tax Justice Network).

I efterdyningarna av de isländska bankernas krasch, bevisar herrar Brown, Barroso och Strauss-Kahn, att de inte förstått någonting.

Från G8 till G20, ser många statsöverhuvuden ut att finna nöje i att repetera, att ingenting någonsin kommer att bli detsamma igen. Världen undergår förändring till den grad att den ställs på huvudet genom krisen; det sätt vi tänker och agerar på i termer av finansiell reglering, internationella relationer och utvecklingshjälp, måste därför enligt dem, också förändras. Men åtskilliga exempel motsäger dessa stora ord. Den situation som Island nu befinner sig i efter implosionen av sitt banksystem och akutförstatligandet av sina tre största banker (Kaupthing, Landsbanki och Glitnir), är utan tvekan ett av de mest framträdande sådana exempel. Detta lilla land med 320,000 invånare vacklar nu under skuldbördan av miljarder i Euro, vilket absolut inte har någonting att göra med majoriteten av landets befolkning och vilken Island inte har råd att betala.

Mitt intresse för Island väcktes genom min roll som rådgivare till brottsutredningen angående orsakerna till landets bankkrascher, vilken nu är i början av sina svårigheter. Men jag kommer här inte att beröra denna utredning, utan istället någonting som går långt utöver denna. Hur som helst är jag på intet vis någon taleskvinna för de isländska myndigheterna, vilkas ansvar i allt detta helt klart inte är obetydligt. Den tidigare isländska regeringen upplöstes p.g.a. allmänhetens missnöje över vänskapstjänster och en klanliknande skötsel av institutioner, vilket sågs som orsaken till Islands alla problem. Berörd av det öde som mött Islands förtjänstfulla och omtyckta folk, och i den kompletta frånvaron av media diskussion i Europa om vilken framtid som väntar dem, vill jag helt enkelt uppmärksamma den allmänna opinionen på de saker som står på spel i detta fall – stora utmaningar som inte begränsas till stränderna av denna ö. Den oansvariga hållningen från vissa länder, EU och IMF, till kollapsen av den isländska ekonomin, tydliggör deras oförmåga att dra lärdomar från den dramatiska underminering av den modell som landet anammat. En modell av långtgående avreglering av marknaden, speciellt de finansiella marknaderna, vilket flertalet av dessa huvudaktörer bidrog i utformandet av. 

Låt oss till att börja med titta på kraven från Storbritannien och Holland. Dessa länder berörs av de isländska bankernas fall, eftersom dess myndigheter tidigare, åtminstone delvis, hade blivit uppmärksammade på de risker som hängde över dessa banker, men ändå välkomnades deras dotterbolag och filialer med öppna armar. Nu kräver de att Island betalar dem astronomiska summor (mer än €2.7 miljarder till Storbritannien och över €1.3 miljarder till Holland), plus en ränta på 5,5 %. De anser att Island är ansvarigt som garant för de belopp som deponerades hos Icesave, internetgrenen av Landsbanki som erbjöd oslagbara sparräntor. Engels-männen och holländarna beslöt att sätta denna garanti, inte till €20,000 per konto, som överensstämmer med europeisk och isländsk lagstiftning – vilket redan detta skulle ha varit omöjligt för den isländska regeringen, som omgående efter att ha förstatligat sina banker meddelade att man bara kunde garantera insättningar gjorda inom Island – utan från €50,000 till €100,000 per insättningskonto, eller högre. Dessutom, de åtgärder som de tar till för att driva igenom detta är skandalösa.

Faktiskt är det så, att Storbritannien vid ingången av oktober utlöste en extrem hämndåtgärd; genom nyttjande av sin anti-terroristlagstiftning frös man alla tillgång-ar, inte bara I Landsbanki utan också I Kaupting Bank, vilken inte hade någon som helst anknytning till Icesave. Genom detta klumpade Storbritannien ihop det isländ-ska folket - deras egna allierade I NATO - med sådana organisationer som al-Qaida… Efter detta synes England ha använt allt sitt inflytande för att så länge dess krav ej uppfyllts, tillförsäkra att inget internationellt bistånd betalas ut till Island. Faktiskt talade Gordon Brown om för sitt parlament att han samarbetade “med IMF”, för att fastställa hur mycket denna institution ansåg Storbritannien vara berättigad att utkräva av Island. Under tiden, inte nöjda med att bara skjuta upp utbetalningen av sina lån till Island, har IMF själva bifogat till synes skandalösa villkor för lånen, om de så bara skulle vara uppdiktade.

Ett exempel på detta är målsättningen att få ned Islands offentliga underskott till noll år 2013. Ett mål som är omöjligt att åstadkomma, men som det oaktat kommer att medföra stora nedskärningar inom de mest nödvändiga delarna av den offentliga sektorn, som utbildning, sjukvård, social trygghet, etc. Slutligen, på det hela taget, så har knappast attityden hos EU eller andra europeiska länder varit mer lovvärd. Tydligt är att EU-kommissionen ställt sig på Storbritanniens sida, eftersom dess president i november uttalade; ”att inget europeiskt stöd skulle utgå, så länge ärendet Icesave ej fått sin lösning”. Det är sant att Herr Barroso – alltför upptagen med sin egen valkampanj och livrädd att stöta sig med sin huvudsakliga källa för stöd, London – har, som ofta är fallet, tagit sig vatten över huvudet. Till och med de skandinaviska länderna, vilka tidigare förkunnat internationell solidaritet, förhåller sig nu iögonfallande passiva till utpressningen av Island – vilket helt klart ställer generositeten av de lån de har utlovat i perspektiv.

Herr Brown (Englands premiärminister) har fel när han säger att han och hans regering inte har något ansvar i saken. För det första, så har Brown, som varande en av huvudförespråkarna av den här ekonomiska modellen, som vi nu ser gå åt pipan, ett moraliskt ansvar. Men han har också ett ansvar i betydelsen av att han inte direkt kan gömma sig bakom Icesave´s rättsliga status – som gjorde banken endast formellt beroende av isländska bankmyndigheter – och uttala att Storbritan-nien varken hade resurserna eller legitimiteten att övervaka dess aktiviteter. Finns det någon som realistiskt tror att en handfull grupp människor i Reykjavik effektivt skulle kunna kontrollera verksamheten hos en bank I hjärtat av City*?
*  City of London - Londons finanskvarter, en del av stor-London som delvis lyder    under egen lagstiftning och har en egen fristående poliskår.

Dessutom kan det noteras, att de europeiska föreskrifterna gällande finansiella konglomerat, tycks antyda att EU-medlemsstater som tillåter sådana inrättningar inom sina gränser från tredje land, måste tillförsäkra sig att de är underställda samma grad av kontroll av myndigheterna i ursprungslandet, som den som föreskrivs av europeisk lagstiftning. Så kanske finns det ett misslyckande hos de brittiska myndigheterna på denna punkt, vilket inte skulle vara särskilt överraskande med tanke på hur andra engelska banker skött sig (vilka på intet sätt hade anknytning till Island) under den finansiella krisen? Om så är fallet, kanske Brown´s aktiviteter i relation till det här lilla landet [Island], är motiverade av en önskan att framstå som kraftfull inför sina väljare och skattebetalare, vilkas egna förluster inte kan bagatelliseras. Självklart har isländska institutioner en hel del ansvar i den här saken, men innebär detta nödvändigtvis att man skall överse med det – också betydande – ansvaret hos de brittiska myndigheterna, dumpande det hela ensamt på det isländska folket?

Island, vars enda återstående inkomstkälla är dess export, är helt klart oförmöget att betala av dessa skulder. Iscesave-uppgörelsen, som det isländska parlamentet snart förväntas rösta om, skulle belasta Island med en skuld som motsvarar £700 miljarder för Storbritannien eller $5.6 trillioner för USA. Inte heller kommer Island att klara av att avveckla sitt budgetunderskott på mindre än fem år, när andra länders budgetunderskott nu ökar snabbare än någonsin, och det också för stormakter – där Storbritannien och USA, ännu en gång framstår som två mycket goda exempel. Antas inte en radikalt ny syn, så kommer Europa och IMF att uträtta en större bragd; reduceringen av ett land, vars HDI* på bara några decennier hade nått den högsta nivån i världen, ned till u-landsnivån… Konsekvensen av detta är att det isländska folket, av vilka majoriteten är högt kvalificerade och flerspråkiga, och som har starka arbetsmarknadsrelationer med de nordiska länderna, där de lätt kan upptas, redan har börjat emigrera. I slutändan kommer varken IMF, England eller Nederländerna att lyckas få tillbaks sina pengar. Bara några tusen pensionerade fiskare kommer att bli kvar på Island, tillsammans med dess naturresurser och en geopolitisk nyckelposition, utlämnade till den högstbjudandes nåd – Ryssland kan till exempel mycket väl finna landet attraktivt.     
*  Human Development Index: ett jämförelseindex liknande BNP som graderar välståndet    för olika länders befolkningar.

Trots detta finns alternativa lösningar. Utan tvivel skulle de europeiska länderna ha kunnat tänka ut en mekanism, som skulle ha medgett för dem att ta hänsyn till deras eget ansvar i den här situationen, d.v.s. utarbetande av en förbättrad finanslagstiftning och även att de, [som kompensation] för att ha misslyckats i sin roll som övervakare av banker, själva tar på sig åtminstone en del av skulden – vilket den europeiska lagstiftningen på intet sätt förhindrar.

De kunde ha erbjudit sig att hjälpa Island, som uppenbarligen inte har någon erfarenhet i saken, med en utredning som försöker få fram en förståelse av vad som verkligen hände och att grundligt analysera orsakerna till den här katastrofen. De kunde även ha tagit vara på tillfället att öppna en egen debatt angående etabler-ande av en europeisk åklagarmyndighet för gränsöverskridande brottslighet, särskilt då finansiell sådan, vilket återigen, europeisk lagstiftning på intet sätt utesluter. IMF och dess chef kunde också ha tagit tillvara på det här tillfället för att se över arten av de villkor som medföljer deras lån. De kunde ha gjort dem mer realistiska, mer långsiktigt fokuserade, och gjort det möjligt att inlemma åtminstone en del sociala hänsynstaganden. Detta skulle ha varit ett första steg gentemot en verklig reform-ering av multilaterala institutioner av den här typen och internationella solidaritets-åtgärder – och för herr Strauss-Kahn själv, en chans att till slut göra sig gällande som chef för IMF.

Engagemang i den här debatten skulle helt tydligt fordra en hel del tid och kraft, särskilt i det europeiska parlamentet, där samtal bör organiseras under de kommande månaderna. Däremot, verkar inte det svenska EU-presidentskapet ha någon brådska att förbättra lagstiftningen inom den finansiella sektorn, och utskotts-kommittéer med finansiell inriktning i parlamentet är, mer än någonsin, dominerade av liberaler, särskilt då brittiska sådana. Ändå finns verktygen och påtryckningsmed-len för verkliga framsteg på plats; en katastrof som den på Island skulle slutligen kunna väcka en meningsfull internationell reaktion, istället för de oansvariga och cyniska påtryckningar vi fortfarande ser idag .