Folke Bernadotte af Wisborg föddes den andra januari 1895 i Stockholm. Han blev mördad i Jerusalem den 17 september 1948. Han var en hängiven man inom rytteri, scoutrörelsen, simfrämjandet, skytteförbundet och kanske mest av allt fred.
Hans far, prins
Oscar Bernadotte, hade avstått rätten till Sveriges tron genom att ingå giftermål med en hovfröken, och Folke fick gå i vanliga elementarskolan. Han var senare den första europeiska kungliga att gifta sig på amerikansk mark, då han den första december 1928 gifte sig med
Estelle Romanie Manville i New York. Greve Folke och grevinnan Bernadotte bosatte sig på Dragongården på Djurgården i Stockholm. De fick fyra söner, men två dog tyvärr i späd ålder. Folke hade även en dotter innan sitt äktenskap.
Allvar, hederlighet, ärlighet, pliktkänsla, trofasthet, religiositet och humor är epitet som tillskrivs Folke, även av hans fiender. Med sin bok ”Slutet” med undertiteln ”Mina humanitära förhandlingar i Tyskland våren 1945 och dess politiska följder” blev han världsberömd. Boken översattes till 18 språk och den brittiske Stockholmskorrespondenten Ralph Hewins såg bara två kandidater till ledarskapet i ett eventuellt Europas Förenta Stater; Winston Churchill och Folke Bernadotte.
Till sin läggning var Folke en praktisk man, inte intellektuell. Psalmboken, Bibeln och kanske en detektivroman var det som låg på nattygsbordet. Han talade flytande engelska, tyska och franska, han studerade bankväsendet i New York och Paris 1930-31, men, det blev det humanitära arbetet som han, med sin religiösa bakgrund, mer naturligt drogs till. 1937 blev han chef för Sveriges Scoutförbund och 1943 blev han vice ordförande för Svenska Röda Korset.
Som en liten kuriosa kan nämnas att Folke motsatte sig Dalahästen som symbol för Sverige på Världsutställningen 1939 i New York, dessbättre lyckades han inte komma med ett bättre förslag och här fick dalahästen sitt internationella genombrott. Man tillverkade en 3 meter hög dalahäst som målades av konstnären Göte Hennix och under året för utställningen skeppades hela 1,4 ton små dalahästar till New York.
Giftermålet med Estelle gav honom en god fru vars stöd och goda omdöme blev oumbärliga för Folke, det gav honom även kontakter med ledande bank- och industrimän i USA. Han tvingades lämna armén på grund av problem med hälsan, han led av magsår och inre, återkommande blödningar 1930, men återinkallades 1940 efter den tyska invasionen av Danmark och Norge. Han fick ansvar för fångutväxlingar, tyska mot brittisk-amerikanska åren 1943-44, varvid hela 11 000 krigsfångar fick komma hem via Sverige. |
Arbetet med Röda Korset är kanske det han är mest känd för, de flesta känner väl till hans ”Vita bussar” under andra världskriget. Med livet som insats under de allierades terrorbombningar arbetade de svenska rödakorsarbetarna med att föra ut skandinaver ur det kollapsande riket. Man undgick med nöd och näppe att förbrännas i infernot i Dresden och allierat jaktflyg sköt även sönder flera av de rödakorsmarkerade bussarna.
Från början bestod det uppdrag som regeringen gav Folke Bernadotte endast i att försöka få de norska och danska fångar som var internerade i tyska fångläger frigivna, man befarade nämligen att fångar skulle likvideras när de allierade närmade sig. I efterhand visade det sig att farhågan var överdriven, men bussarna räddade ändå livet på många som annars kunde ha dukat under av hunger och sjukdomar.
Totalt evakuerades ca 15 000 fångar, Bernadotte hade till slut även lyckats få med andra nationaliteter, främst kvinnor. Modernare historiker har dock i efterhand riktat kritik mot Bernadotte för att han prioriterade nordbor vid sina räddningsinsatser framför judiska interner, men även judar evakuerades alltså.
År 1946 blev Bernadotte ordförande för Svenska Röda Korset. Från juni 1945 organiserade han hjälpverksamheten i den brittiska ockupationszonen och från 1946 samtliga ockupationssektorer i Berlin. Han försökte få med Sovjet och de ockuperade öststaterna i Röda Korsverksamheten, vilket dock misslyckades.
Färre känner dock till det svåra uppdrag han fick i Palestina 1948. Han möttes av skyltar "Your work is in vain - WE are here" och "Stockholm is yours - Jerusalem is ours" som tydligt visade att sionisterna inte ville att han förhandlade fram någon fredslösning. Hans insatser med de vita bussarna var nu plötsligt helt bortglömda.
1948 var Folke välkänd i stora delar av världen, han hade många års träning i ledarskap och internationell diplomati, och han var känd som en mycket skicklig organisatör. Dock begränsades hans erfarenheter till västvärlden, den 20 maj 1948 utsågs han till FN:s medlare i Mellanöstern och stod därmed inför sitt första och ödesdigra möte med en radikalt annorlunda kultur. Israel hade utropat sin självständighet sex dagar tidigare och strider pågick för fullt.
Folke Bernadotte möttes i arabvärlden med skepsis och löje, men som snabbt förbyttes mot beundran för hur snabbt han satte sig in i alla irrgångar som Palestinafrågan skapade. Han presenterade två förslag varav det första var en union av två stater. Planen förkastades av bägge sidor. Det blev en hård läxa för medlaren, och den andra planen var mera realistisk. Den erkände den judiska staten som skulle få utgöra cirka 20 procent av Palestinas yta, samt en palestinsk stat. Planen stöddes av västmakterna och den kunde ha blivit den första gemensamma handlingsplanen sedan 1920-talet – om inte den ena parten varit fast besluten att sabotera fredsförhandlingarna.
Den 17 september, dagen efter plan två, mördades svensken i ett bakhåll i Jerusalem. Hans bilfölje stoppades av en israelisk arméjeep och de beväpnade männen frågade efter Bernadotte, varpå de sköt honom med en k-pist. Mördarna tillhörde den sionistiska organisationen Lehi, mera känd som Sternligan. Sionisterna var oroliga att fredsavtalet var så väl genomtänkt att det riskerade att tvinga Israel att acceptera det, trots att det även gav palestinier en egen stat, skulle sätta Jerusalem under internationell kontroll och kanske ”värst” av allt, låta de fördrivna palestinierna komma hem, något som de nekas än idag.
Ingen greps eller dömdes någonsin för mordet på fredsmäklaren, tvärtom hyllades mördarna som israeliska folkhjältar. Inte konstigt kanske, med tanke på att den som gav order om attentatet senare blev premiärminister i två omgångar; Yitzhak Shamir. Den som avfyrade skotten, Yehoshua Cohen, fick efteråt hedersuppdraget som livvakt åt Israels första premiärminister David Ben-Gurion, som han också blev nära vän med. Attentatsmännen dekorerades med en särskild tapperhetsmedalj.
Den som beordrade mordet på fredsförhandlaren Bernadotte var Yitzhak Shamir,
som senare blev premiärminister. Mördarna fick medalj.
Den svenske diplomaten Dag Hammarsköld besökte Ben-Gurion och Cohen 1958 och lär, efter att ha fått veta bakgrunden till dessa, ha uttryckt; ”Vilka lymlar – hit kommer jag aldrig mer igen.”
Folke Bernadotte var både en mycket älskad och en hatad man som satte fotspår i historien som tiden aldrig kommer att kunna sudda ut.
