Om du inte håller tyst ska jag se till att du inte får säga någonting i medier där staten kan göra sin röst hörd. Orden föll i den dramatiska augustimånaden 1991 efter en debatt i finländsk tv om militärkuppen mot Gorbatjov. Den som hotade var inrikesminister Mauri Pekkarinen och den som skulle tystas var professorn Tauno Tiusanen ( Helsingin Sanomat 22/8).
Skälet var att Tiusanen sagt att juntan aldrig skulle kunna krossa folkets passiva motstånd. Centerpartiets nuvarande ekonomiminister säger sig dock inte komma ihåg händelsen. I hans kläder skulle också jag vilja förtränga historien.
Efter Sovjetunionens upplösning har glasnost gjort det möjligt för finländska historiker att lyfta på den grå filt som legat över historien. I Ratakatu 12 (WSOY) av Kimmo Rentola och Matti Lackman skärskådas Supo (finska Säpo) och president Urho Kekkonens närmast totala kontroll över den. Den lyfter också på locket till IB-affärens finska förgrening.
Olof Palme hade knappt hunnit avsluta förstamajfirandet 1973 när Folket i Bild/Kulturfronts avslöjande av den helt okända spionorganisationen IB gav honom politisk baksmälla. Det handlade om olaglig övervakning, infiltration mm.
Palme teg först och hävdade sedan att han inget hade vetat, men att verksamheten nu hade upphört. Palme ljög och de utredningar som gjordes hade snarast funktionen att lägga ut dimridåer.
Trots att Supo och Säpo hade samarbetat kom uppgiften om IB som en klar blixt från himlen. Saken blev inte bättre av avslöjandet om svenskt spioneri mot Finland (för att hålla koll på Sovjetunionen). Det handlade om informationsinhämtning med flyg och med småbåtar.
Statsminister Palmes linje var att lägga locket på, men det var ett kraftigt misstag när utrikesminister Sven Andersson ljög Kekkonen rakt i ansiktet genom att påstå att Sverige inte spionerade på Finland eller på Sovjet via Finland.
Kimmo Rentola skriver:
”Kekkonen hade svårt att svälja rena lögner ens från ryssarna, för att då inte tala om från svenskarna.”
Det gjorde Kekkonen ännu surare. Supo fick i uppdrag att gå till botten med saken. Det blev ”den första operativa saken där polisen handlade handstyrd av presidenten och rapporterade allt till honom”.
Förbindelserna mellan Sverige och Finland kyldes ned ännu mer när man från svensk sida hotade med att utredningen skulle leda till att gemensam svensk-finländsk spionverksamhet avslöjades.
Så formar sig bokens sidospår till en ögonblicksbild av Sverige under det kalla kriget. Största möjliga tystnad om vår roll var modellen, ibland kombinerad med en självvald finlandiseringspolitik. |
