”En iberisk ladino om 100 siestas, en keltisk pint om 37,3 shots, en påse helleniska frön, (carat), från johannesbrödträdets frukt, samt en odelbar och okrossbar germansk teuton”.

Det osannolika och omöjliga med en uppdelning eller ett sönderfall av euron i en ny monetär flora, blasfemiskt tal i politiska kretsar men livligt diskuterad i akademiska, har blivit allt mer sannolikt.

”Jag är övertygad om att utvecklingen inom den europeiska politiken över de närmaste åren kommer att göra det gradvis allt svårare med en ordnad lösning [av den europeiska krisen]”, som den pekingbaserade professorn Michael Pettis skriver i en mycket intressant analys ”The rough politics of European adjustment”.

Visserligen låtsas eller hoppas det breda och okoordinerade ledargarnityret inom den europeiska centralbanken, ECB, eurozonen och EU att krisen inom de så kallade PIIGS-länderna i grunden bara är en likviditetskris, som uppstått på grund av en neurotisk, alternativt spekulationsdriven, kapitalmarknad.

Enligt dessa förhoppningar kan problemen lösas genom ytterligare låneprogram och statsfinansiella besparingar, bara länderna får tid och tillräcklig press på sig att göra de nödvändiga omställningarna.

För andra, inte minst då de investerare som sitter på dessa obligationer och oberoende ekonomiska bedömare, är det mer uppenbart att Grekland liksom Irland, sannolikt även Portugal och Spanien, är insolventa om man beaktar det svajiga banksystemet. Det vill säga att de egentligen är på obestånd och inte kommer att kunna betala sina skulder.

För att reda ut insolvensproblem är lösningen inte att skjuta till ytterligare lån, om än till något lägre ränta än vad kapitalmarknaden i dagsläget är villig att gå med på. Nej, det innebär bara att problemen sparkas en bit framåt i tiden och att de framtida kostnaderna blir än större.

Nej, vid insolvens handlar det om att fördela kostnaderna, dels vad gäller kreditförlusterna på de utestående skulderna och dels de anpassningskostnader som krävs för att dessa länder ska komma på fötter igen. Det gäller att inse att även en ”bra” lösning kommer att vara smärtsam och att det handlar om att genomföra denna på ett sätt som ställer till så lite oreda som möjligt.

Financial Times tyske krönikör Wolfgang Munchau, som även driver analyssajten Eurointelligence konstaterade häromveckan att eurozonen genom sin förnekelse av detta förhållande håller på att manövrera sig till en position där den står inför två tidigare otänkbara alternativ: ”Antingen genomför man en fiskal union eller så bryts eurozonen helt enkelt upp.”

För det europeiska ledarskapet är naturligtvis det första alternativet det självklara valet, inte minst för att det andra ”valet” innebär en eliminering av den egna positionen och flera av de institutioner de företräder.

För de som sett målet med EU att skapa en federal stat där lanseringen av euron var ett viktigt steg för att nå detta mål är naturligtvis det den möjlighet som de väntat på (liksom även många euroskeptiker fruktat).

Till stöd för att detta måste till om euron ska räddas finns det historiska faktum att ingen valutaunion som saknat en central beskattningsrätt har överlevt en djupgående ekonomisk kris.

Men att genomföra en fiskal union är naturligtvis ingen lätt eller snabbt genomförbar politisk eller juridisk övning eftersom den kräver att EU-fördraget ändras liksom även det konstitutionella regelverket i medlemsländerna.

Den politiska viljan till sådana förändringar på medlemsstatsnivå, och inte minst då i Tyskland som är det land som lär få axla större delen av de upplupna kreditförlusterna, är knappast överväldigande. Lättare då att sparka burken en bit nerför gatan med nya lån.

Men det är heller ingen lätt process att under ordnade former bryta upp eurozonen eftersom det ingår i själva grundkonstruktionen av valutaunionen att inget land ska kunna kliva ur när det passar eller stormar, såsom skedde när den europeiska växelkursmekanismen kollapsade 1993.

Däremot är det lättare att föreställa sig mer oordnade processer där enskilda länder på egen hand bestämmer sig för att lämna och ju längre ledarskapet inom eurozonen dröjer med att presentera en trovärdig och hållbar lösning så ökar sannolikheten för detta.

De krisande länderna har två mycket stora problem. Det ena är den nämnda stora finansiella skulderna de som stater har byggt upp och inte minst tagit på sig genom att garantera landets banksystem, där det senare blivit Irlands fall, och fortsätter att bygga upp.

Det andra lika stora bekymret är att de har ett för högt kostnadsläge, som gör att den internationella konkurrenskraften är för låg för att de ska kunna generera de nödvändiga överskott i handeln med varor och tjänster som krävs för att de ska kunna betala räntor och amorteringar på sina externa lån.

Ett land med en egen valuta och upplåning i egen valuta skulle kunna lösa båda dessa problem genom en devalvering, vilket i ett slag stärker den internationella konkurrenskraften och därmed förmågan att fullgöra sina skuldförpliktelser. Det egna nödvändiga sparandet kan då mötas med en ökad extern efterfrågan som håller tillväxten uppe (dessutom kan det ge en utväg att inflatera bort skuldberget).

Detta är naturligtvis inte kostnads- eller smärtfritt. Det devalverande landets relativa välstånd skulle sjunka med den sänkta valutakursen och det skulle bli väsentligt tuffare att finansiera fortsatta underskott som en konsekvens av högre riskpremie på nyupplåningen.

Och det finns stora fördelar med att vara en del i en valutaunion såsom låga transaktionskostnader och tillgång till en större hemmamarknad, där relativpriserna inte flukturerar med valutakurserna, samt inte minst tryggheten att vara en del av en åtminstone upplevd stabilare helhet.

Men det finns också mycket stora nackdelar, vilka blivit uppenbara i den varande krisen. Att som den svenske ekonomiprofessorn Mats Persson hävda, i en debattartikel i Dagens Industri den 30 november, att de ekonomiska problemen i de nu krisande länderna inte har med euromedlemskapet att göra är närmast löjligt.

Visst, bubblor har förekommit även i länder med egna valutor och egen räntepolitik. Men de nu krisande länderna har haft en extra rejäl kolsyrepatron i bubbelmixen, en negativ realränta, då den inhemska inflationen har varit klart högre än det räntesättande snittet i euroland under lång tid.

Det skulle knappast Portugal, Irland, Grekland eller Spanien ha haft med egna valutor. Och är det något som skapar incitament att låna så är det negativa realräntor.

Problemet med att vara medlem i en valutaunion blir heller inte mindre när man ska försöka komma till rätta med de gigantiska obalanser som byggts upp. Den enda vägen är ett mycket stort sparande för att betala räntor och amorteringar samt intern devalvering, deflation, för att anpassa kostnadsläget. Det leder emellertid till samma relativa skuldökningsproblem som en devalvering gör för ett land som har en stor andel lån i utländska valuta.

Detta är det enklaste receptet på, inte mot, depression.

Ett belysande exempel är att Polen med sin flytande valuta, är det enda landet inom EU som har lyckats uppvisa positiv tillväxt under hela krisförloppet. Priset för detta har varit en depreciering av zlotyn med 18 procent gentemot euron. Smärtsamt förvisso (liksom det var för svenskarna när kronan föll med runt 20 procent mot euron under krisens akuta fas) men det har samtidigt gjort att landet har stärkt sin konkurrenskraft och betalningsförmåga.

”Betänkt hur tufft det skulle vara att sänka lönerna med 18 procent, till skillnad mot att uppnå detta automatiskt via en depreciering”, som nobelpristagaren Paul Krugman uttrycker det i en kommentar. Det kan också tilläggas att de polska långräntorna inte har gått i taket av detta, i synnerhet inte om man ser till realräntan.

Även Island, som har den ultimata skvalpvalutan i sin krona och som tog på sig samma (relativt sett väsentligt större) finansiella ok som Irland när de förstatligade de halvkriminella internationella pyramidspelen Kaupthing, Landsbanki och Glitnir, börjar också få näsan över vattnet.

Den isländska kronan sjönk visserligen som en sten, mer än 50 procent relativt euron, men landets ekonomi har nu börjat växa och arbetslösheten är mycket lägre än i de nu krisande euroländerna.

Utvecklingen i Polen och Island, liksom för övrigt i Sverige, borde åtminstone så en del frön av tvivel på att det är så klokt att till varje pris stanna kvar i eurozonen. Det vill säga gå igenom det stålbad som krävs för hantera sina skulder och samtidigt anpassa kostnadsnivån genom stora nominella lönesänkningar vilket i realiteten bara går att genomföra under trycket från en mycket hög arbetslöshet.

Är det något som kan skapa politisk instabilitet så är det hög arbetslöshet och en av skulder punkterad medelklass. Det är en inte allt för djärv gissning att det kommer att växa fram en starkt euroskeptisk rörelse, av många olika och mer eller mindre rumsrena kulörer, i dessa länder om inte någon hjälper till och axlar en del av de enorma kostnaderna.

Frågan om en kopp kaffe i Madrid eller Lissabon kommer att kosta 4 euro eller 80 siestas om fem år är inte helt självklar.