Det finns en lång rad finansiella kriser genom historien: tulpanlökarna i Holland (1630-talet), brittiska South Sea Company och franska La compagnie du Mississippi (1720-talet), kanal- och järnvägsbyggande samt nya banker och finansinstitut (1800-talet), amerikanska aktier (1929), havererade europeiska banker med österrikiska Credit Anstalt i spetsen (1931).

Bland de mer närliggande finns amerikanska Savings & Loans-krisen, Japankraschen och den skandinaviska finanskrisen (slutet av 80- och början av 90-talet), samt Asien-, Ryssland- och Internetbubblan (före och efter millennieskiftet).

Alla dessa bubblor har fått två nya jämbördiga kamrater under den senaste och fortfarande pågående krisen. Det är amerikanska subprime-lån, förstås, eller egentligen i en bredare mening hela den amerikanska marknaden för ”värdepapperiserade” obligationer. Men kanske framför allt: den europeiska kriskatalysatorn, den gemensamma valutan: euron.

(Nu blev många européer och eurovänner förnärmade, slutade läsa och hoppade till kommentarsfältet. Men ni andra kan fortsätta och kanske syna argumentationskedjan.)

Båda dessa finansiella ”innovationer” eller ”produkter” är de som har skapat förutsättningarna för att den rådande och ännu inte lösta finanskrisen har kunnat bli så omfattande.

Dessa ”produkter” innehåller de förföriska och massomfattande element som krävs för att bygga upp en omfattande bubbla, nämligen en mycket snabb kreditexpansion och en med denna sammanhängande underprissättning av risk.

Vad gäller det senare så köpte marknaden under bubblans uppbyggnad tesen att ”produkterna” liksom även de ökade kreditvolymerna i sig har sänkt risken.

För värdepapperiserade lån ansågs ”djupet” och ”bredden” och den stora likviditeten på den amerikanska kreditmarknaden att prissättningen på risk blev mycket bättre och till och med lägre än vid traditionell bankupplåning, där den som lånat ut pengarna också sitter på risken istället för att paketera lånet och sälja det vidare.

Att kreditriskerna sedan även kunde säljas vidare, via derivat, som ”credit default swaps” ansågs bidra ytterligare till att både prissättningen och förmågan att bära dessa risker förbättrades ytterligare.

Med införandet av euron ”konvergerade” riskpremierna på alla euroländernas upplåning mot den ”riskfria” tyska räntan.

Att lånen var emitterade i denna gemensamma valuta gav uppenbarligen omvärlden och i synnerhet de som köpte statsobligationerna en övertygande känsla av att länder och marknader som Grekland, Spanien, Portugal och deras historiska betalningsbekymmer var just bara historia.

Det gällde även Irland, Estland, Lettland och Litauen som knöt sina valutor till euron för att i framtiden gå med i valutaunionen. Det gav samma övertygande känsla till dem som lånade ut pengar till grekiska, irländska och spanska banker.

En gemensam valuta har ju stora ekonomiska fördelar. Det finns inget behov att växla pengar när man besöker eller gör affärer med ett annat medlemsland vilket sänker kostnaderna och riskerna för transaktioner över gränserna och därmed ökar den ekonomiska tillväxten.

Känslan underbyggdes också av ekonomisk statistik, åtminstone den man valde att fokusera på: nominell tillväxt och faktiskt snabbt stigande löner.

Den snabba tillväxten och löneökningarna i dessa länder var ett bevis på att den gemensamma valutan katalyserade tillväxt och inte minst ekonomisk ”konvergens”, det vill säga att den ekonomiska utvecklingen ledde till en jämnare per capita-inkomst mellan de olika länderna där de fattigare ekonomierna växte snabbare än de rika länderna.

Var det något euroland som ansågs ha problem under det inledande 2000-talet så var det Tyskland.

Denna tillsynes naturlagsdrivna ”konvergens” av Europas tidigare ekonomiskt eftersläpande länder fick Swedbanks dåvarande styrelseordförande Carl Eric Stålberg att tona ner bekymren och se optimistiskt på läget i Baltikum så sent som i årsredovisningen 2008.

Ett synonymt favorituttryck till konvergens är ”catch-up”. Nu kan man konstatera att det istället blev en ketchupeffekt när de underskattade och ackumulerade riskerna började explodera.

”Det blev kechupflaskan rätt ner i golvet”, för att travestera hockeyprofilen Christer ”Abris” Abrahamssons klassiska uttalande.

Som den amerikanska ekonomen Moses Abramovitz påvisat så är ekonomisk konvergens och catch-up inget som bara händer av sig självt bara för att ett land är fattigare än ett annat.

Det bygger istället på landets förmåga att ta till sig kunskap och teknologi för att lyfta sin produktivitet och därmed förmåga att konkurrera på en internationella marknad.

”Konvergensländernas” tillväxt hade varit klart dopad. Den var till stora delar kreditdriven, vilket varit uppenbart hela tiden för den som ville se det, genom de gigantiska bytesbalansunderskott som dessa länder hade byggt upp under 2000-talets tillväxtresa.

Det fanns visserligen de som påtalade riskerna med denna snabba uppbyggnad av den externa skuldsättningen men de blev tystade med påståenden som att ”bytesbalanssiffor är meningslösa inom ett gemensamt valutaområde”. Underskotten påstods istället ett mått på att ”tillväxtförutsättningarna är bättre i dessa länder”.

Den nya gemensamma valutan dolde inte bara riskerna utan drev också på skuldsättningen till de ödesdigra nivåer som de nu befinner sig på.

Med den gemensamma valutan och därmed gemensamma räntepolitiken, där samtliga av dagens problemländer hade en inflation som klart över den europeiska centralbankens styrränta, så gavs naturligtvis ett oemotståndligt incitament att låna så mycket som möjligt, nämligen en negativ realränta.

Men denna kreditflod styrdes inte mot investeringar som kunde ha stärkt produktiviteten och därmed konkurrenskraften, utan till offentlig konsumtion i Grekland och fastighetsinvesteringar, inte minst då i bostäder, i Irland, Spanien och Lettland.

Var är det bättre att placera pengarna i en omgivning med hög inflation än i realtillgångar som fastigheter? Och på den här tiden kunde fastighetspriser i Europa, liksom i USA, bara gå åt ett håll: upp.

Införandet av euron följer därmed det mönster som ekonomhistorikern Charles P Kindleberger beskriver i sin klassiska bok, ”Manias, Panics, and Crashes – A history of financial crises”. Kindlebergers bok, vars senaste och sista, (Kindleberger dog 2003), upplaga utkom 2000.

Denna bok är dels en lysande beskrivning av finansiella kriser från den så kallade ”Tulipmanian” hos 1600-talets ekonomiska tillväxtstjärna Holland till Asienkrisen i slutet av 90-talet och dels en svidande uppgörelse med framför allt de så kallade neoklassikernas och monteraisternas ekonomiska teorier som hävdar att fria marknader alltid agerar rationellt.

Istället anför Kindleberger med utgångspunkt av den nu återigen mycket populäre amerikanske ekonomen Hyman Minskys modell, samt med stöd av andra klassiska ekonomer som John Stuart Mill, Alfred Marshall, Irving Fisher och svensken Knut Wiksell, att det finns en inbyggd instabilitet i de finansiella marknaderna.

Kriser är ett återkommande mönster, det finns inte något så bedrägligt som stabilitet där händelser eller innovationer som förändrar de ekonomiska utsikterna och ändrar lönsamhetsförutsättningarna i minst en viktig ekonomisk sektor, ”en ny era” (internet är ett belysande exempel) lägger grunden för en kommande kris.

Enligt Kindleberger och Minsky så startar de händelser som leder fram till en kris något som ger en sådan perspektivförändring, (”dicplacement”). Införandet av euron gav uppenbarligen en sådan ”dicplacement”.

Införandet av euron är huvudförklaringen till att dessa nu så finansiellt utsatta länder har hamnat i sin prekära skuldsituation. Men kanske än värre är att Carl Eric Stålbergs skulddrivna konvergens istället skapade det motsatta, divergens, där produktivitetsutvecklingen och konkurrenskraften stadigt försämrades gentemot Tyskland.

Det gäller även mot länder som Sverige och inte minst länder som Kina och Indien, vilka konkurrerat ut betydande delar av dessa länders arbetskraftsintensiva industri.

Och kanske värst är att den gemensamma valutan också har byggt in mycket stora svårigheter att ta sig ur denna kris annat än med mycket drastiska, smärtsamma och utdragna åtgärder som skuldavskrivningar, nedskärningar och deflation. Det vill säga den brutala lettiska vägen, ”Via Latvia”.

Den mer eller mindre vaga och ovälkomna insikten om detta läge hos EU- och euroföreträdarna är sannolikt huvudorsaken till deras förvirrade och tafatta försök att hantera bekymren där de hoppas och/eller låtsas att det handlar om en ren likviditetskris som kan hanteras med nya lån, drastiska besparingskrav och förhoppningar om att tillväxten på något magiskt sätt ska fart igen i dessa länder.

Det är för övrigt lite märkligt att vår egen upphöjde finansminister Anders Borg spelar med i denna charad.

Införandet av en gemensam valuta har inte bara potentiella vinster utan även stora potentiella kostnader. För ekonomer som sedan eurons födelse kritiserat detta projekt, från konservativa Milton Friedman till vänsterliberala Paul Krugman, har den största potentiella kostnaden varit att ett land som ger upp sin egen valuta också ger upp stora delar av sin ekonomiska flexibilitet och anpassningsförmåga, vilken blir som mest värdefull om landet skulle hamna i en makroekonomisk kris.

I sin aktuella och mycket läsvärda artikel ”Can Europe be saved?” med den än mer beskrivande undertiteln ”The road to economic crisis is paved with Euros ” i New York Times Magazine beskriver Paul Krugman detta på ett mycket initierat sätt.

Att Portugal liksom även Spanien och Italien i dagarna lyckades täcka en liten del av årets finansieringsbehov på ”marknaden” (vem lånade ut pengarna?) utan att räntorna hamnade på direkt ohållbara nivåer (över 7 procent) ändrar tyvärr inget av de dystra utsikterna.

Så nästa gång du köper tulpanlökar - be att få betala i euro.