fyra-utvagar

Eurosamarbetet står och väger. I ena vägskålen: euron är död, lägg ner, det är kört. I den andra: kom igen, nu bildar vi Europas förenta stater och får lite politiskt tryck bakom valutan. Vilken som är den onda eller goda ängeln kan man tvista om. Säkert är att EU tar elefantkliv mot mer ekonomisk-politisk samordning för att hålla ihop euron.

När man på allvar började planera för en gemensam valuta inom EU för sisådär 20 år sedan var en monetär union en politiskt lättsåld idé. Sedlar och mynt och så någon som kontrollerar dessa i Frankfurt, håller inflationen i schack och justerar räntan – inga problem.

En fullfjädrad fiskal och politisk union fanns däremot inte på kartan. Det är skillnad på att binda medlemmarna till att hålla sig inom tämligen generöst tilltagna budgetramar, oavsett hur man gör detta, och att överföra i stort sett all politiskt makt vad gäller ekonomin från de folkvalda regeringarna till Bryssel eller Frankfurt.

Men flera namnkunniga Europahöjdare sade redan den gången att det ena oundvikligen skulle leda till det andra, om bara en tillräckligt stor kris dök upp. En monetär union mellan länder med vitt skilda ekonomier och förutsättningar fungerar inte utan en överrock av reell politisk makt.

Ett verkligt ekonomiskt avbräck skulle naturligtvis öka trycket för en fiskal och social union, eller kanske till och med en europeisk superstat, sade dåvarande ordföranden för den tyska Bundesbank, Hans Tietmeyer, i ett känt citat från ett möte med danska tjänstemän år 1997. Snabbspolning framåt lite mer än ett decennium: Korthuset har börjat rasa. Samordnad ekonomisk politik, och inte bara samma pengar i plånboken, är redan på gång.

På bordet ligger EU-förslag om höjd pensionsålder, gemensamma skattebaser och gemensam arbetsmarknadspolitik, till exempel. EU-kommissionen drar sig inte för att ordinera högre fastighetsskatt i Danmark, högre företagsskatt i Irland, mindre anorektiskt skatteupptag i Grekland, lägre sjukersättningar överallt och att Italien och Spanien gör det lättare för arbetsgivare att sparka folk från sina jobb – till exempel.

Dessutom vill Bryssel se alla regeringars budgetpropositioner först av alla, innan de når de folkvalda parlamenten.

För bara två, tre eller fem år sedan hade mången premiärminister eller president bett EU-kommissionen att inte lägga sin näsa i suveräna staters beslut och planer.

Nederländerna går i täten för att man utser en Mister Euro eller särskild budgetkommissionär, som bedömer budgetplaner och utdelar kännbara straff för länder som inte sköter sina finanser.

EU-kommissionen har pratat om ett slags ekonomisk regering för hela EU. Och i EU-parlamentet, som måste ge sitt godkännande till planerna, är en majoritet av ledamöterna med på noterna.

Det enda som verkar tala emot en alltmer politiskt europeisk union just nu är nog tiden. Euron kan krascha.

1. Gemensam skattebas

EU-kommissionen har föreslagit att skattesumman för företag med kontor i flera EU-länder ska räknas ut och deklareras i ett enda land, och sedan pytsas ut till de andra i förhållande till storleken av företagets verksamhet i dessa. Irland, med sin rekordlåga företagsskatt på 13 procent, menar att det är ett försök att föra in en EU-företagsskatt via bakdörren. Förre statsministern Göran Persson spådde i en intervju nyligen att en gemensam EU-skatt är nära.

2. Euroobligationer

I veckan lade EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso förslaget om att de nationella statsobligationerna ersätts av euroobligationer. Om förslaget antas skulle det innebära att euroländernas upplåning sker kollektivt. Euroländerna skulle gemensamt ge ut statsobligationer och gemensamt garantera deras trovärdighet. Räntan skulle troligtvis hamna mitt emellan den låga som AAA-länderna betalar i dag, och de rekordhöga som de krisande länderna betalar. Tyskland har länge och hårt stretat emot förslaget, och få tror att det går igenom.

3. Budgetöversyn

Ett av de förslag som tagits fram i den så kallade sexpacken, ett nytt regelpaket som innebär mer kontroll av euroländernas finanser och större makt för Bryssel att utdöma sanktioner för budgetsyndare, är att EU-kommissionen får rätt att granska de enskilda ländernas budgetar innan de nationella parlamenten godkänner. 23 av EU:s 27 medlemsländer har brutit mot 3-procentsgränsen för budgetunderskott och är nu föremål för EU-domstolen. Länderna får tåla att höra EU-kommissionen kritisera deras budgetplaner och gå hem och skriva om.

4. Sanning och konsekvens

Sedan länge har EU-kommissionen haft rätten att strypa olika EU-stöd till ett medlemsland som bryter mot fördragen. När det handlar om brott mot mänskliga rättigheter, till exempel, kan man frånta landet sin rösträtt i alla EU-beslut. Problemet är att sanktionerna aldrig använts, av politisk finkänslighet eller för att länder som pekar på fel i andra länder snart kan få tillbaka med samma mynt.
EU-kommissionen vill bötfälla länder som liksom Grekland försöker snygga till sina underskott med falska siffror. Oberoende statistikbolag får större rätt att samla in ekonomiska data hos medlemsländerna genom oanmälda stickprovskontroller. Kommissionen vill att straffen utdelas med automatik för att undvika långa förhandlingar och kanske bråk, medan flera EU-länder vill ha ett mer från fall till fall-baserat förfarande.