Pierre Schori: Svensk truppinsats i Afganistan misstag Karl-Yngve Åkerström, pensionerad f d militärpsykolog 6.5.2010

Sverige begick ett stort misstag genom att ställa sina styrkor under Nato:s ledning i ett krig som inte kan vinnas militärt skriver Pierre Schori i sin nyutkomna bok Vägen ut ur Afghanistan.

Men tvingar oss inte FN-medlemskapet att delta i kriget? Svaret är nej. Natoländerna deltar på grund av artikel 5 som stadgar att medlemmarna i Nato skall hjälpa varandra militärt. Sverige som alliansfri har ingen sådan skyldighet utan det är ett beslut som fattas i vår riksdag.

De flesta av FN.s över 150 medlemmar avstår utan väljer i stället att ställa upp i opartiska FN-ledda fredsoperationer. Insatsen i Afghanistan för vår del styrs inte av FN:s säkerhetsråd utan av Nato och Pentagon och tar just nu i anspråk all vår externa militära kapacitet.

Ingen ansvarig svensk politiker har presenterat en svensk strategi för Afghanistan och om målet är militär seger eller politisk lösning samt hur länge insatsen skall pågå. USA har beslutat dra sig ur 2011 och Nederländerna dessförinnan. Tyskland, Kanada och Danmark liksom troligen även Norge har liknande planer. Även Frankrike uttrycker kritik.

Mot den bakgrunden framstår den säkerhetspolitiskt illa underbyggda svenska insatsen utan tidsgräns som ett misstag utan motstycke i modern tid. I stället för den enormt kostsamma och riskfyllda insatsen utan utsikt till varaktig militär framgång kunde Sverige ha valt att satsa motsvarande resurser i form av fredligt bistånd.

Nato-chefen Fogh Rasmussen uttalade i Washington Post 8 januari i år om den väpnade insatsen i Afghanistan: ”USA kan inte göra detta på egen hand och behöver inte göra det. Europa och Kanada kommer att fortsätta att vara Amerikas allierade, partners och vapenbröder.”

Något sådant beslut och som innebär uppgivandet av Sveriges alliansfrihet har inte vår riksdag fattat. Det är numera känt hur Sverige under andra världskriget och kalla kriget hade ett länge dolt samarbete militärt och i underrättelsefrågor med Storbritannien och USA, sedermera Nato. I den hotsituation som då förelåg från Hitlertyskland och Sovjet fanns förmodligen i Sverige folkligt stöd för sådant samarbete. Därifrån är det långt till nuvarande militära äventyr i Centralasien för att bistå USA i kontrollen av oljefält och strategiskt viktiga områden.

Den smyganslutning till Nato som drivs av några hökar i Sverige kan i värsta fall leda till att vi hamnar som fiender till arabstaterna. Starka krafter i USA pläderar nämligen för att ansluta Israel till Nato. I den konflikten i Mellersta Östern har Sverige definitivt inget att göra.

Denna fråga måste upp till öppen diskussion och ställningstagande i valrörelsen.