Det var inte Mijailo Mijailovic som stack ned utrikesminister Anna Lindh i
varuhuset NK den 10 september 2003.

Mordet är i stället ett i förväg noga planerat politiskt attentat och har
arrangerats så att det skulle se ut som om det utförts av en ensam, psykiskt förvirrad gärningsman. Den officiella versionen av händelseförloppet kan ifrågasättas på en rad punkter.

– NK-mannen är inte identisk med attentatsmannen.
– Kniven som hittades i rulltrappan är inte mordvapnet.
– Kepsen som hittades i en papperskorg i Saléngallerian bars inte av attentatsmannen.
– De gröna byxor med blod från Lindh som hittades i skogen vid Hovsjö bars inte av Mijailovic när han befann sig inne i Stockholm.
– Larmsamtal som ringdes efter attentatet kan ha utsatts för tekniska manipulationer.
– Ett falskt signalement på gärningsmannen har ringts in till polisen.
– NK-varuhuset vimlade av egendomliga personer samma dag som Anna Lindh stacks ned. De avvek från varuhusets vanliga kunder genom sin klädsel eller sitt beteende.
– Polisutredningen har styrts in mot NK-mannen trots att han inte kan vara identisk med attentatsmannen.

Det hävdas i en bok med titeln “Dampistol och morakniv” utgiven av privatutredaren Tomas Nilsson. Hela den tekniska bevisningen mot Mijailovic kan ifrågasättas. Polisens och åklagarnas scenario stämmer inte med vad som verkligen hände inne i NK-varuhuset.

1. NK-mannen
Enligt den officiella versionen var det den s.k. NK-mannen som överföll Anna Lindh i butiken Filippa K. Han filmades av bevakningskamerorna på varuhusets plan 2 för att sedan åka ned med rulltrappan till plan 1 där han skall ha knivhuggit Lindh.

NK-mannen var klädd i gröna byxor, en ljusgrå s.k. munkjacka och en blå keps. Kepsen antas vara samma keps med texten Justdoit framtill som senare hittades i en papperskorg i Saléngallerian.

Attentatsmannen var däremot klädd i en grön-grå-beige jacka. Under den hade han en tröja med ett tryck eller en text i rött på bröstet. Under tröjan hade han en munkjacka vars gråa luva hängde ned på ryggen. Hans keps och byxor skilde sig också från NK-mannens. Se vidare nedan.

En kvinna som kom upp med rulltrappan till plan 1 såg den blivande
attentatsmannen gå bakom Anna Lindh och Eva Franchell på butiksgatan just innan de gick in i butiken Filippa K. Då befann sig fortfarande NK-mannen i bild på plan 2. Det måste alltså vara två olika personer.

2. Kniven
Enligt den officiella versionen är den kniv som attentatsmannen släppte under flykten i rulltrappan på NK identisk med mordvapnet. På kniven finns det blod från Anna Lindh och organiskt material som kunnat DNA-bestämmas till Mijailovic.

I boken görs en detaljerad analys av hur överfallet på Lindh har gått till som visar att skadorna på Lindhs kropp och kläder måste ha åstadkommits med två olika vapen. Attentatsmannen har hållit en kniv i sin högra hand och ytterligare ett vapen med två eggar inuti sin vänstra hand. Med det senare vapnet har han åstadkommit parallella skador på Lindhs högra arm vid handleden och armvecket.

Han har sedan lämnat butiken gående och ett vittne såg då att han försökte stoppa ned en blodig kniv i sin högra byxficka. Sedan har ingen sett honom hålla en kniv eller något annat föremål i händerna innan han hunnit halvvägs ned i rulltrappan då han släppte en kniv med sin högra hand. Den kvinna som plockade upp kniven såg till en början inte något blod på den.

Attentatsmannen har sannolikt tagit fram en annan kniv under flykten i
rulltrappan och fört den mot vapnet i sin vänstra hand. Han har då överfört blod från Lindh till kniven och sedan släppt den i rulltrappan.

3. Kepsen
Attentatsmannens keps skiljer sig på tre punkter från den keps med spår från Mijailovic som hittades i Saléngallerian. En detaljerad analys av vittnesuppgifterna visar att den inte var av baseballtyp utan hade en mera platt kulle som en armékeps, att den saknade texten Justdoit framtill och att den hade en öppning baktill vilket Justdoit-kepsen saknar. Det måste alltså röra sig om två olika kepsar.

Enligt den officiella versionen antas Mijailovic ha kastat sin keps i
papperskorgen i Saléngallerian och sedan ha rusat in på frisérsalongen “Passage Salongen” som ligger en kort en bit därifrån för att bli klippt omgående. Mot det talar att mannen som rusade in på frisérsalongen talade svenska utan brytning medan Mijailovic talar svenska med lätt brytning. Då bör det ha varit en annan man som kom in på frisérsalongen.

4. Byxorna
Nästan alla vittnen som beskrivit attentatsmannens byxor har uppfattat dem som beiga eller möjligen grå vilket skiljer dem från NK-mannens gröna byxor. I polisens rikslarm beskrevs också byxorna som beiga.

Taxichauffören Nurettin K som körde Mijailovic från Stockholm till Tullinge har uppgett att Mijailovic bytte byxor när han kom hem till Tullinge på
eftermiddagen den 10 september. Enligt Nurettin K var Mijailovic klädd i ett par mörka byxor under färden från Stockholm till Tullinge. Han bytte till ett par gröna byxor och fortsatte sedan med taxin till stadsdelen Hovsjö i Södertälje.

Där gick Mijailovic ut i en skog och slängde de gröna byxorna efter att ha bytt till ett par andra byxor som han hade med sig i en bag. De gröna byxorna stoppade han sedan i bagen tillsammans med en munkjacka och ett par sportskor. Han försökte tända eld på alltsamammans men elden tog sig inte. Då lämnade han kläderna, skorna och bagen i skogen.

Två dagar senare återvände han tillsammans med sin mor till skogen. De letade efter byxorna men hittade dem inte. Däremot hittade de munkjackan som de brände upp med hjälp av jugoslaviskt plommonbrännvin.

I samband med en skallgång som polisen genomförde en månad senare hittades ett par gröna byxor under en sten uppe på en ås. På byxorna fanns det blodspår som kunde DNA-bestämmas till Anna Lindh.

Mijailovic har alltså inte kastat de byxor som han var klädd i inne i
Stockholm i skogen vid Hovsjö. Ändå finns det blod från Anna Lindh på dem.

5. Larmsamtalen
Det första larmsamtalet som ringdes av kunden Anna P bröts sedan hon bara hade hunnit säga en mening men det fortsatte ytterligare ett 15-tal sekunder. En kund i Filippa K och en väktare ringde och försökte larma men de kom inte fram utan gav upp larmförsöken. En annan väktare som befann sig i väktarnas kontrollcentral kom fram först efter att ha väntat flera minuter. Från det att Anna P förlorade kontakten på sin mobiltelefon kom ingen fram till SOS Alarm under en och en halv minut.

Här finns det en parallell med en liknande händelse efter mordet på Olof Palme. Vittnet Leif L ringde det dåvarande larmnumret 90 000 på sin biltelefon och kopplades då till polisen. Han fick sedan vänta på svar och gav upp efter en och en halv minut då han avslutade samtalet. Det finns klara indikationer på att hans samtal har utsatts för tekniska manipulationer under tiden som han väntade på att komma fram till polisen.

Det innebär att det vid både Palme- och Lindhmorden finns indikationer på att larmsamtal har blivit utsatta för manipulationer för att försena polisens larm. Det gav gärningsmännen extra tid att sätta sig i säkerhet innan polisen började spana efter dem.

6. Felaktigt signalement
Efter överfallet på Lindh ringdes ett felaktigt signalement på en man klädd i kamouflagekläder in till polisen. Några minuter före attentatet iakttog vittnen tre män på NK:s plan 1 som var klädda i kamouflagekläder. Två av dem gick tillsammans med en man klädd i grå kläder på en butiksgata i riktning mot Filippa K. En annan man som också var klädd i kamouflagekläder krockade med en kund utanför butiken Espanola och försvann sedan nedför rulltrappan. Det senare inträffade kort före attentatet.

Även här finns det en parallell med Palmemordet. Ett felaktigt signalement på en äldre man klädd i en rock och en mössa med uppvikta öronlapper spreds över polisradion. Den s.k. Grandmannen som stod och stirrade in i biografen Grands foajé medan makarna Palme såg filmen “Bröderna Mozart” hade en mössa meduppvikta öronlappar.

Vid både Palme- och Lindhmorden har ett felaktigt signalement på gärningsmannen meddelats till polisen samtidigt som personer som passat in på signalementet har exponerats i närheten av brottsplatsen. Avsikten har förstås varit att leda spanande poliser vilse.

7. Styrningen av polisutredningen
Polisutredningen har styrts in mot NK-mannen trots att hans klädsel inte stämmer överens med attentatsmannens och att ett vittne iakttog den blivande attentatsmannen på plan 1 vid en tidpunkt då NK-mannen fortfarande befann sig på plan 2.

Polisutredarna har aldrig försökt att relatera skadorna på Lindhs kropp och kläder till vad vittnena såg av överfallet och vad rättsläkarna uppgav om antalet hugg som utdelades mot Lindh. Hade de gjort det skulle de ha insett att attentatsmannen måste ha använt två vapen under överfallet. De har heller inte tagit fasta på uppgifterna om att attentatsmannen försökte stoppa ned kniven i byxfickan och att ingen såg att han höll någonting i händerna innan han släppte en kniv i rulltrappan. De har heller inte frågar sig varför det finns så lite blod på kniven.

Vittnesmålen från den kund och den väktare som ringde och försökte larma men inte kom fram finns inte med i den av polisen offentliggjorda förundersökningen. Det finns inte heller något vittnesmål från den kvinna som ringde och larmade kl. 16.16. Hon var den första personen på NK som kom fram till polisen och hon berättade då direkt om vad hon såg på plats. Kvinnans identitet har aldrig meddelats offentligt.

Ett 40-tal avvikande personer har iakttagits av vittnen inne i och utanför NK-varuhuset. De visar att något ovanligt var på gång samma dag som Anna Lindh stacks ned. Utredarna borde ha frågat sig varför de befann sig där.

8. Om “Dampistol och morakniv”
Boken är i första hand en kritisk genomgång av den polisiära förundersökningen och visar på en rad anomalier i den officiella versionen av händelsen. En detaljerad analys görs av vittnesmålen och den tekniska bevisningen. En rad tidigare okända vittnesmål presenteras som visar att många personer är inblandade i attentatet. En bild ställs samman av hur attentatet har planerats.

I boken redogörs också för vad författaren anser vara motivet till mordet och vilka som ligger bakom det. Bakgrunden till mordet har att göra med den internationella politiken under det s.k. kriget mot terrorismen och Anna Lindhs agerande som utrikesminister. Ett dolt politiskt spel mellan olika underrättelseintressen har resulterat i vad som sannolikt är en provokation. Den har i sin tur lett fram till mordet på Lindh.

En konsekvens av mordet har blivit att en mängd nya lagar har införts i
Sverige som ger myndigheterna utvidgade eller nya möjligheter att övervaka medborgarna. Uppbyggnaden av det s.k. Bodströmsamhället är ingen slump utan en direkt konsekvens av den problematik som ligger bakom mordet på Lindh.