En reporters erfarenheter på Bilderbergmötet 2008

Källa: http://www.aweber.com/z/c/?rxsys3c5qpamgupjahn9rbctzupk=6386 

Skriven av Mike Finch
Översatt av Gertie Dahlberg

 En rödklädd dörrvakt öppnade den stora mässingsdörren in till en rymlig hall fylld med konstverk i original och antika möbler, från mattorna på golvet till kristallkronorna i taket.  Bilderberg började för min del i det luxuösa Westfields Marriott två dagar innan mötet tog sin början.  Jag skulle vara en ”undercover” reporter.  Den leende personalen som granskade mig var som något taget från en film - artiga, hjälpsamma och till och med gladlynta.  Jag väntade mig nästan att kandelabrarna skulle börja sjunga ”bli vår gäst” – det var så elegant och förnämt. Jag registrerades och mottog min nyckel och sedan gick jag ned genom en stor hall till hissen som tog mig till mitt rum på fjärde våningen.  

Jag sicksackade genom de hundratals hotellrummen på min våning i min del av detta enorma hotell och till slut nådde jag fram till mitt rum.  Detta var ungefär två gånger så stort som ett ordinärt hotellrum, med en platt-TV-skärm, ett stort skrivbord och en bekväm King-size bädd med överdrag och nio kuddar ovanpå. Mitt rum var av den lägsta kvaliteten på rum som var tillgängliga på det här hotellet, men den högsta kvaliteten på ett hotellrum jag någonsin bott i. 

Jag slog mig ner på bädden och började omedelbart tänka på hur jag skulle kunna få information om gruppen som skulle komma till hotellet – Bilderberg-gruppen. AFPs (American Free Press) kontor ville ha en verifikation på att vi hade hittat det rätta hotellet. Rykten om att mötet redan hade varit i Grekland eller i Japan surrade omkring. Ett av mina mål var att försäkra mig om att detta verkligen var platsen för Bilderbergmötet.  Jag gick ner till baren och började en kamratlig diskussion med bartendern: ”Jag hör att de skall kicka alla på hotellet på torsdag, vad är det för stor händelse här då?”  ”Jag har inte tillåtelse att prata om det” var hans svar. ”Så vad är det för stor händelse som kommer att ske den här weekenden?” Jag ställde frågan till portieren och han svarade: ”Ledsen men vi har inte tillstånd att diskutera det”. 

Det var bara två dagar före mötet och när jag stod i lobbyn såg jag den första säkerhetsvakten med en hörslinga i örat.  Uppenbarligen arbetade han inte för hotellet och han diskuterade något med vad som såg ut som hotellsäkerhets-personal. OK, nu har vi kommit någonstans, tänkte jag. Kan jag förlänga min vistelse här till weekenden, tro? Jag frågade portieren och hon svarade: ”Sorry, men det är ett evenemang på gång och de köpte hela hotellet.” ”Wow, det måste vara något av ett evenemang” svarade jag. ”Detta är ett stort hotell.” ”Yes, sir” svarade hon. En vänlig konversation ledde ingenstans så jag gick under resten av dagen och försökte få någon information om ”evenemanget”.  Alla minna ansträngningar, inklusive en lång kväll i baren, var totalt fruktlösa.  Kanske inte helt fruktlösa. Någonting var definitivt på gång och hotellpersonalen hade alla, från dörrvakten till bartendern, blivit tillsagda att inte säga ett ord om det. Låter som Bilderberg för mig. 

Nästa dag var lite mer intressant. Jag trodde att, att komma ur den otroligt bekväma sängen skulle bli den största utmaningen den dagen. Jag hade fel. Jag ringde upp AFP och frågade dom vad jag skulle göra.  Jag kom ingenstans med mina frågor fastän allting pekade på att vi var på rätt plats.  De sade åt mig att ta foton och jag tänkte att hotellets vackra konstverk kunde bli något att börja med.  Jag hade tagit totalt tre foton när tre säkerhetsvakter kom fram till mig. ”Du kan inte ta foton här”, sade den ledande säkerhetsvakten.  ”Finns det en anledning, sir? Jag tog bara bilder på konsten”, svarade jag.  ”Ni måste avlägsna er”, sade vakten. ”Jag är en betalande gäst här”, sa jag.  ”Sir, ni får inte ta bilder här. Detta är som ett hem och ni är en gäst i mitt hem. Detta hem har regler och om ni bryter mot dom måste ni avlägsna er”, sade vakten. Och jag avlägsnade mig.  Tre vakter som tacklar en gäst som tar foton av en tom lobby fylld med antikviteter! Wow!  

AFPs editor Jim Tucker intervjuas av Andrew Neel på SeeThink Productions. Tucker har blivit nästan mer omtalad än Bilderberg självt. Han har rapporterat från alla Bilderbergmöten utom ett sedan 1983..

Jag fortsatte att gå in i nästa hall ifrån säkerhetsvakterna och där hittade jag en annan säkerhetsvakt och frågade honom: ”Varför kan jag inte ta foton?  Det verkar helt galet med all den här vackra konsten och andra vackra saker?” ”Oh, de är bara oroliga för att ni skall ta bilder på någon viktig person”, svarade han. ”De kommer att ha mängder av digniteter här i morgon.” 

Allt eftersom dagen gick kom svärmar av säkerhetsvakter in på hotellet.  Den kvällen fanns två män som stod i baren: en bartender och en säkerhetsvakt! Nästa morgon såg jag flera människor som anlände till Bilderbergmötet. Det verkade som om det var åtminstone två vakter för varje person, men ingen som jag kunde känna igen.  De personer jag gick förbi var uppenbarligen från hela världen, en del talade ett språk jag inte ens kunde placera.  Jag tittade mig omkring när jag helt hastigt krafsade ner två namn som jag såg på namnskyltarna, Juan Luis Cebrian (som fanns på Bilderbergarnas deltagarlista) och vad jag trodde var Penelope Rose (som kanske är hustru eller släkting till en av de två Rose som fanns på listan.  Sedan slog klockan 12 och jag måste lämna. 

Jag blandade mig genast med gruppen på utsidan av hotellet för att få veta vad som var på gång där. Protesterna var höga.  Fyra polisbilar fanns utanför och SUVs med mörktonade fönster körde fram till hotellets källare.  Ännu en gång, mängden av säkerhetspersoner var skrämmande.  Vid ett tillfälle såg jag en polisbil med redskap för upplopp bakpå som körde förbi.  Det vimlade av män i svarta kostymer, uniformerade poliser patrullerade, ”Do not enter”-skyltar verkade ha växt upp under natten och Bilderberg var på väg.  De närmaste fem dagarna var en blandning av protestgrupper och polisbilar med tonade rutor. 

Jag mötte många intressanta personer som flög eller körde hit från runtom hela nationen för att konfrontera Bilderbergarna.  Jag måste säga att de var en skön samling. Jag var skrämd nog bara genom att försöka rapportera om Bilderberg! 

Då jag ser tillbaka på denna händelse så berodde min reaktion av rädsla på dels säkerheten och dels på de otroligt mäktiga personer som gömde sig i Marriott. Genom att jag var lika obetydlig för dem som en myra – tänk om de bestämde sig för att trampa på mig?  Jag gjorde allt för att vara laglig i min rapportering, då jag oroade mig för att bli arresterad annars, men vad skulle ske om något hände?  Jag ringde min fru och sa till henne att om jag blev arresterad så hade jag inte brutit mot lagen.  Jag övervakade Bilderbergmötet som en journalist, inte som en som var där för att protestera. Dessutom, jag ville inte bråka med burdusa officerare med gevär.   

Det slog mig att människorna på det här hotellet var rädda de också. De var inte bara rädda att de protesterande kanske skulle bli våldsamma, de var också rädda för att människor lika enkla som jag kanske får en tillsynes ofarlig information. De var så rädda att de ca 130 Bilderbergare som deltog och betalade en enorm summa pengar för att köpa ut ett stilfullt och flott privat hotell samt omge sig själva med en armé av säkerhetsvakter, inte gjorde detta bara för att försäkra sig om att en enkel författare som söker fakta inte skulle kunna få den artikeln genom information! Därför att om jag fick information så skulle jag dela den med dig och sedan skulle Bilderbergdeltagarna tvingas att uppleva det som de är mest rädda för – en strålkastare riktad mot deras hemliga agenda.