Sedan jag skrev min förra artikel om domedagen 21 december 2012 har jag fått mängder av emails, de flesta frågar om det verkligen är sant och vad de skall göra.
Jag vet att jag själv har haft svårigheter med det här ämnet, både emotionellt och andligt. Jag kan inte säga att jag har fulländat min attityd vad gäller framtidens händelse och vad den innebär. För att vara helt ärlig så tror jag att jag alltid har haft ett motstånd mot att acceptera faktum. Jag hade hopp. Men dessa nya bevis tvingar mig att öppna mina ögon och min själ för att få ordning på mitt liv. Jag hoppas att det kommer att göra detsamma för er.
Trots att ”domedagen” ofta är kopplad till Mayakalendern så är detta bara en tillfällighet. Den 21 december 2012 är en speciell dag inom astronomin, beroende på ett antal viktiga händelser som kommer att påverka vår sol. Det skulle bli en ”domedag” även om vi aldrig visste något om Mayakalendern. Ändå, ju mer vi förstår denna urgamla civilisation och uppskattar deras kunskap i astronomi, så måste vi förutsätta att de visste att detta datum skulle vara lyckobringande. Så låt oss bara tala om astronomi här. Där finns massor av information. Jag skall försöka att göra det lätt att förstå.
Glaserade donuts på Månen
Låt oss börja långt tillbaka till 60-talet med Appollo 11 och den bemannade landningen på Månen. På en av besättningens EVAs (extra.vehicular activities) fotograferade astronauterna, och tog prover på, en liten krater, omkring 20 cm till 1,5 m tvärsöver. När de examinerade botten på kratern noterade de något som liknade glaserade donuts. Dessa var faktiskt bitar av månsmuts som var täckt av glas.
 |
Det glaserade området är klart koncentrerat mot toppen av ytorna på upphöjningar, trots att de även existerar på en del sidor. I en del fall har droppar runnit ner och inklinerat ytan på några få millimeter och stelnat där.
Knappast någon av allmänheten har gjorts medveten om den här upptäckten och, även om det hade hänt, hade de knappast insett innebörden av detta. |
En artikel av T. Gold i Science 1969 föreslog en teori om hur detta var gjort. Glas är, som vi väl alla vet, gjort av smält sand. Det uppträder naturligt nära källor av hög temperatur, såsom vulkaner och meteornedslag. Atombombstester i New Mexicos område White Sands producerade en liten ”sjö” av glas vid nollpunkten. Så det var aldrig ifrågasatt att månglaset även hade blivit skapat av något mycket hett.
Det faktum att glaseringen var begränsad till små bitar, 0,5 – 10 mm, antydde för forskarna att ytan hade blivit träffad av något snarare än blivit långsamt kokt. Och den troliga källan för detta träffande var vår Sol. Gold beräknade att Solens lyskraft måste ha ökat 100 gånger mer än vad som är normalt under en tid från 10 till  100 sekunder.
| Årtionden har passerat och denna teori har inte fått någon större uppmärksamhet. Sedan, som så ofta händer, fick teorin en uppfräschning av ett geni – Dr Paul LaViolette. Han var inte nöjd med att källan till glaset skulle ha varit vår Sol, i stort sett därför att resultatet måste ha varit i en skala av en nova, inte bara en eruption. Han uttryckte en annan möjlighet. |
 |
LaViolette föreställde sig en stor soleruption eller en CME (Coronal Mass Ejection) som borde ha varit magnetiskt fångad i Jordens magnetsfär. Magnetsfären skulle sedan hålla fast vid denna eldboll av strålning som en magnetisk termosflaska och möjliggjort för Månen och Jorden att utsättas för en varaktighet i tid, lång nog för att verkligen ”hårdbaka” deras ytor. Kritiker fördömde omedelbart LaViolettes teori och citerade bevis för kosmiskt damm och ovanliga element i månglaset och tillade att den heta källan var från ett meteornedfall.
Men LaViolette sa att detta kosmiska damm mycket troligt fanns på Månens yta vid den tidpunkten när det smältes ner till glas. Faktum är att han föreslog att hela solsystemet var fullt av kosmiskt damm vid tiden för denna soleruption. Polariskärnor har visat på ovanligt, kosmiskt damm från den senaste istiden. Denna tidsperiod, omkring 12,950 år före Kristus, kommer nära den aktuella åldern på månglaset. Så varifrån kom allt detta kosmiska damm?
Liksom Jorden så har hela vårt solsystem sin egen atmosfär, kallad heliopause. Denna ”bubbla” omger Solen och planeter allteftersom det färdas genom galaktisk rymd. Precis vad som gäller vår jords magnetsfär så skapas ett rundat ”huvud” av rörelsen i heliopause och en avsmalnande ”svans”. I själva verket är det mer äggformat (se bilden här ovan). Tills helt nyligen trodde astronomer att vårt solsystem var en region relativt fri från kosmiskt damm. Det kosmiska dammet och fruset material i rymden hölls utanför denna skyddande bubbla.
Detta bekräftades när IRAS och Ulysses rymdfarkoster visade infraröda bilder på solsystemet, omgivet av moln av kosmiskt damm som ökade i täthet just bortom Saturnus. Så, om det kosmiska dammet omger heliopause, vad skulle orsaka att det plötsligt går in i heliopause och hur skulle detta stämma med enorma soleruptioner? LaViolette föreställde sig något som störde heliopause från utsidan, pressade samman det och drog kosmiskt damm in i det och stimulerade Solen. Energin från ett sådant tryck skulle vara kolossalt. Den mest logiska plats att söka efter en så enorm energi var Vintergatans galax.
IRAS satellitteam, som undersökte formen på de kosmiska dammolnen, rapporterade att molnen lutade i relation till solsystemets ekliptika. LaViolette insåg att denna udda uppställning spårades tillbaka till det galaktiska centrat och detta verifierades snabbt av NASAs rymdskepp Ulusses och Nya Zeelands AMOR Rymdobservatorium. Vad som än orsakade den senaste istiden att avslutas, Solen att flamma upp och orsaka glaset att formas på Månen – så kom det från centrum i Vintergatans galax! Historien blev nu ännu mer intressant.
Astronomer har vetat om intensiv strålning från rymden sedan 70-talet. Multipla utbrott av kraftfulla gammastrålar upptäcktes rutinmässigt och tros komma från stjärnor i Vintergatan. Förutsatt att denna energi härstammade från något lokalt så drog astronomerna den slutsatsen att denna typ av gammastråleutbrott var obetydlig och harmlös. Sedan, i december 1997, hade de tekniken och turen att fånga ett starkt gammastråleutbrott och kunde spåra det. Källan fanns inte på insidan av Vintergatan utan från en avlägsen galax miljarder ljusår bort.
 |
En återblick på andra utbrott visade att deras antaganden hade varit felaktiga. Alla de utbrott av gammastrålning de hade observerat var från andra galaxer långt, långt borta. Mängden av energi som kommer från objekt som är så långt borta var en verklig chock. Ingen hade någonsin kunnat föreställa sig att så kraftfulla utbrott kunde genereras från galaktiska centers |
Bara tanken på ett utbrott från vår egen Vintergatas galaktiska centrum var bottenlös. Ett utbrott av samma intensitet som 1997, som kom inifrån Vintergatan, skulle ge 100 000 gånger mer av den dödliga dosen av strålning och döda alla livsformer som var utsatta. Skulle det verkligen kunna hända oss?
Den frågan besvarades den 27 augusti 1998 när en ovanlig 5 minuters gammastrålning lokaliserades bara 20 000 ljusår bort i Aquilas konstellation. Detta kanske låter som ett enormt avstånd, men för astronomer är detta bara ”next door”, dvs alldeles bredvid oss. Vintergatans galax, t ex, är bara 100 000 ljusår från den ena ändan till den andra.
 |
Händelsen 1998 var tillräckligt nära och stark nog att jonisera Jordens övre atmosfär, förstöra några rymdskepp och störa global kommunikation. Sedan dess placerar astronomer gammastrålsutbrott från galaxens kärna på toppen på den lista av saker vi inte vill skall hända.
Innan Aquila oroade sig forskarna bara för exploderande stjärnor – novor och supernovor. Nu är saken annorlunda. Det är som att leva i ett ghetto och vara rädd för skjutande och kulor från förbipasserande. Sedan en dag så lär man sig att där finns en atombomb nere på gatan som bara väntar på att explodera. |
Inte i min galax!
Ironiskt nog så är alla dessa fakta införlivade i LaViolettes teori om en supernova. Han drar slutsatsen att där är cykliska och frekventa explosioner från galaxens kärna. Dessa vågor av strålning avancerar ut till kanten av galaxen och påverkar allt och orsakar att stjärnor får utbrott på sin väg. Han tror att detta är vad som har hänt många gånger i vårt eget solsystem – den senaste supervågen av strålning utbröt för 14 950 år sedan. Han föreställer sig att chockvågen – eller supervågen – drar med sig kosmiskt damm när den går in i heliopausen och laddar vår Sol.
Prov från kärnor av is stödjer detta antagande. Bevis på effekterna från kosmiskt damm visar att iskärnornas skikt motsvarar åren 11 880 till 11 785 f Kr. Detta bevis, tillsammans med Månglaset, närvaron av kosmiskt damm och det abrupta och otypiska slutet av den senaste istiden – allt visar på ett intimt förhållande mellan extrem solaktivitet och gammastrålning från Vintergatans galaktiska centrum. (Dessa data har uppdaterats efter mer precis forskning från Dr LaViolette).
Någonting har förändrats
Mer störande är antaganden från vissa forskare att denna kraftfulla strålning kanske inte kräver ett dramatiskt utbrott eller explosion för att orsaka eruptioner i Solen. Fysiker på nästan ett dussin institutioner, inklusive New York University, har upptäckt bevis för mycket hög energi i gammastrålar som utgår från ett smalt band vid ekvatorn på Vintergatan. Dessa gammastrålars nivåer markerar de kraftigaste energier som någonsin upptäckts från galaxen.
Gammastrålarna har en medelenerginivå på 3,5 biljoner elektronvolt, eller 3 500 gånger den massenergi som finns i en proton. Tidigare satellitexperiment har sett gammastrålsutflöde vid den galaktiska ekvatorn som når upp till energier på bara 30 miljarder elektronvolt.
Under solmaximum i en 11-årig cykel skiftar solens polaritet – norr blir söder och vice versa. Denna korta period av magnetisk instabilitet tillåter visst kosmiskt damm att gå in i heliopausen därför att Solens ”sköldar” är reducerade. Men så snart den nya polariteten är etablerad så blockerar Solen kvickt dammet. Men denna gång hände inte detta. Kosmiskt damm har strömmat in från det galaktiska centret och astronomer kan inte förklara varför. Det verkar som att solsystemet redan erfar den invasiva energin från den galaktiska ekvatorn allteftersom vi rör oss in i positionen och lierar oss med den år 2012.
Ja, det finns mer
Hur kommer det att bli när detta händer oss? Kanske de mest dramatiska bevisen för vad vi kan vänta oss år 2012 kommer från den mest osannolika platsen – forntida hällristningar! Forntida stenristningar runtom hela globen, skapade under det senaste solutbrottet 14 950 år sedan, verkar illustrera en spektakulär händelse som inträffade när Jorden senast träffades av extremt hög strålning. Detta är lite svårt att förklara, men jag skall försöka.
Sedd uppifrån formar auran en lysande och elektriskt laddad mössa (eller en gloria) som breder ut sig i rymden från varje pol.
Vi känner alla till gnistor som blixtrar lysande när vi frigör elektrisk ström. Extremt hög energi, kallad plasma, har visat sig forma en unik form när den frigörs – speciellt runt en sfär. Norrsken är ett exempel på hur denna ”gnista” av plasma kan forma lysande, elektriskt laddade fält eller tuber vid Jordens poler. Auran, som detta kallas, uppstår när mild energi från vår Sol är fångad och skingrad av Jordens magnetiska poler.
Om Jorden träffades av högenergistrålning, antingen från Solen eller den galaktiska kärnan, skulle planeten bli omgiven av distinkta linjer av energi som sammanstrålar vid nord- och sydpolen. Dessa band skulle fortsätta att utvidga sig en bit ut från planetens poler och in i rymden och skulle bli synliga från nästan varje punkt på Jorden – var och en med sitt eget unika perspektiv.
Laboratorieexperiment med metallsfärer, representerande Jorden, visar den ”koppliknande” formen som skapats av högenergibanor. (se ovan). Besynnerligt är att upprepade experiment visar ett företräde för 56 ”strålar” eller distinkta band av energi. Detta samma antal är ofta avbildat i forntida hällristningar!
Ovanför till vänster visas hällristningar från norra halvklotet, från Columbia River Basin, 45.65°N, 121.95°W. Höger om visas en vinklad bild in till auraplasmakolonnen från dessa koordinater och till höger visas en Nasca, en vas från Peru, datum okänt (14.24°S, 75.58°W) Notera likheten med den norra hemisfärens hällristningar!
Nyligen gjorda globala arkiveringar av hällristningar har visat att dessa former var korrekt avbildade i hällristningar av människor som bevittnade dessa händelser.
Ovan till vänster visas vitstrimmiga piktografer vid Iga Warta Cultural Tourism Centre, North Flinders Range (30.59°S, 138.94°E). På bilden syns Cliff Coulthard, Australien Departement för Miljö och Planering i Aboriginal Heritage, en auktoritet på piktografisk målningsteknik.
Till höger: Lightning Brothers, Ingaladdi, Victoria River, Wardaman country i det norra territoriet (15°S, 130°E). Nya dateringstekniker av denna röda, oorganiskt pigmenterade piktograf-bild gjordes under en plasmakemisk extraktionsmetod.
Så vad vet vi säkert?
Nyligen gjorda data visar att dramatiska och potentiellt dödliga effekter kan bli resultatet av soleruptioner och koronaformade massejektioner. Substantiella data föreslår att en händelse, liknande den som nu förutsägs skall ske under 2012 – ”domedagsscenariot” – inträffade för omkring 14 950 år sedan och var nedtecknat av forntida människor. Denna händelse verkade ha varat under flera år och var ansvarig för det plötsliga slutet på den senaste istiden såväl som en avsevärd reducering av mänskligheten.
Organismer på Jorden, inklusive människan, har utvecklats under ganska lång tid mellan de dödliga tryckvågorna från vår egen Vintergatas centrum. Detta betyder att vi verkligen är ganska unika (och lyckligt lottade). Men det betyder också att vårt ultimata frånfälle är en del av naturens ordning. Detta Universum är större än vi själva och våra liv. Och ändå, det är en del av oss som kanske fortsätter. Detta hopp är vad vi måste hålla fast vid. |
